Stött sätter sig Nika upp i soffan och tvingas våldblogga:
-Nu är jag förbannad! Eller mer frustrerad. Visst är det jobbigt när man inte får hjälpa folk? Låt säga - rent hypotetiskt - att vi har en manlig vän som är singel. Rent hyptetiskt så klart.
Han har INGA pengar. Jag har pengar. Han har INGEN mat. Jag har mat. Men jag får inte ge honom något. Inte ens krukor så han kan planera kaktusfröna jag gett honom. Rent hypotetiskt alltså.
Jag vill iofs inte heller ta emot hjälp värst ofta men det är väl inte samma sak....
En annan kompis till mig brukar säga: "Ja, du får ju skjuts om du vill, men det vill du ju aldrig". Och det är sant. Det vill jag aldrig. Tycker inte om hjälp. Jag åker buss.
Men detta är väl inte samma sak eller?!
Med blödande hjärta och rödtjutsfyllda kinder sätter sig Nika i soffan igen och putar med underläppen. Hjälpsändningen stoppad i tullen. Förnödenheter som ej når sitt mål. Ah, fuck it. Fuck it all to hell.
3 kommentarer:
Hm... Jo, när du hellre än tar skjuts av någon som erbjuder sig, ringer din sambo som får gå ut, starta bilen och skrapa rutorna och hämta dig eftersom bussen nyss gått...DÅ är det samma sak, min vän... Hypotetiskt alltså.
Men jag har i alla fall vett att "hålla det inom familjen". Sedan har jag ju bilen själv på vintern. Eller åker buss. Vissa åker ju ALDRIG buss eller går ALDRIG. Men vi kanske är av olika åsikt...
Klart jag håller med dig. Till viss del iaf. Men jag menar att det ibland kan bli till extremer åt andra hållet också, vilket gör att saker kanske förefaller skumma eller absurda. Som ovan nämnda exempel. Du vet det där med lagom. Vara lite lagom crazy är bra för själen tror jag. Men jag snackar extremer.
Skicka en kommentar