Hade för lite "mat" med mig på jobbet idag. Bara en påse. Så jag skippade frukost och tog den till lunch istället. Inte bra att göra så men det gick förvånansvärt bra faktiskt. Var inte så hungrig på förmiddagen och inte på eftermiddagen heller. Trots alldeles för lite mat. Spännande fenomen.
I dag var också inställda daternas dag. Först var fikadaten hemma med sjuka barn och sedan var kvällsdaten också hemma sjuk. Båda hade dessutom skrivit till mig på Facebook men Facebook i mobilen hade tydligen inte velat ta emot deras meddelandet, så jag visste ingenting.
Så där satt jag, utan frukost och lite lunch och ingen middag hemma. Syndast om mig i hela världen alltså. Skrev på Facebook och det är då det händer! Det visade sig att Alan hade gjort "Ugnsbakad lök/vitlöksfylld kyckling med Nobis-sås och potatisgratäng" till Charlie och det fanns över till mig. Men så härligt, bara att hoppa på bussen. Dessutom fick jag träffa söta, glada och pratglade Sixten för, ja, andra gången, men första gången var han ju bäbis och det kommer typ ingen av oss ihåg så det gills ju inte. Vi åt middag tillsammans jag och han och pratade om allt spännande och roligt man har för sig på dagis nu för tiden. Jag fick veta att man minsann är ute två gånger per dag på hans dagis och att han idag hade missat en av utgångarna. Det var ju typiskt, det är ju roligast av allt att gå ut och leka.
Hängde sedan ett tag med den lilla familjen på Böleäng och sedan iväg hem. Missade naturligtvis bussen så jag fick vänta typ en halvtimme på nästa buss. Och inte ska ni tro att bussarna passar in i varandra på Vasaplan. Nä, det skulle bli en halvtimmas väntan på ettan där också. Men vet ni vad som hände. Hon springer. Med denna musik i bakgrunden ska ni tänka er in i situationen. Allt sker i slow-motion. Nian stannar längst jävla bort på Vasaplan. Hon skyndar sig först ut ur bussen. Börjar stress-jogga lite sådär, medan folk är i närheten och fortfarande ser henne. Rundar hörnet vid Sandrews bio, ja, hörnet heter fortfarande så. Och där ser hon, ettan står fortfarande inne. Nu är det på upploppet - det är nu det gäller. Nu fullkomligen flyger hon fram. Tygpåsar och väskor flaxar och samtliga organ undrar vad fan som är på gång! Men det roliga är att det går bra. Det är inte så förbannat mycket jobbigare att springa än det är att liksom stress-jogga. Ändå mer fascinerande är ju att det överhuvudtaget GÅR att springa. Ni tar det för givet men det gör inte jag. Mitt i koncentrationen att sätta ena benet framför det andra i en hisnande takt inser jag att jag måste ta mig upp på trottoaren så att busschauffören kan se denna flygande tygpåsedåre i spegeln och förstå att jag vill med. Jag flyger upp på trottoaren och kommer fram till änden på bussen och inser med ens att jag kommer att hinna. Jag släpper fram leendet på läpparna när jag känner målsnöret brista mot bröstet och dunkar mjukt in i läktarens vadderade kant. Jag står utanför dörren på bussen och kliver in. Jag väntar mig stående ovationer, att de ska gå ned på knä och knyta nävarna i vinnar-ställningar och skrika medan andra applåderar och busvisslar. Jag vann ju loppet! Ingen bryr sig annat än jag som sprang skitlångt.
Det var min uppladdning inför Blodomloppet. Nu kör vi!
*nynnar på Chariots of fire och går och lägger sig*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar