Eurovision Song Contest fever...

Så var det dags för Eurovision Song Contest igen. Jag har inte hört många låtar denna gång. Undra hur det kommer att gå för Sverige egentligen. Jag menar, vi tror ju att det ska gå bra då det går åt helvete så nu när det verkar luta mot förlust kan jag inte annat än bli lite glad. Skratta så där i mungipan då ingen ser.

Jag måste säga att låten växer som på en på något vis. Det är faktiskt rätt bra. Annorlunda så klart men bevisligen så är ju det vad europa vill ha.

Jag har för övrigt lust att åka till Paris. Behöver jag säga att det är en akustisk myspys-konsert med Mika på "unique European venues"? Okej, biljetten till Berlin kostade 56 kr med Ryanair men hur kul är det att åka till Berlin när man kan åka till PARIS för 1700 pix.

Annan uppdatering. Hade lönesamtal idag. Det är ju alltid intressant. Löneskillnanden mellan en läkarsekreterare som jobbat i hundrafemtio år och jag är typ tvåtusen pix. Förjävligt det är vad det är.

Nu börjar ESC *poff*

"That was wonderful! It is amazing how your lips and his move at the same time!"

Nu fick jag lite Mikaångest. Jag har inte varit inne på MFC så mycket och inte lyssnat så mycket på musiken heller. Men nu är jag inne och läser och kollar in saker och lyssnar på musiken och så sköljer allt över mig igen. Alla känslor, alla minnen, London och Mika, den lilla Mika.

Jag är inne på forumet och läser ikapp och får reda på att en av tjejerna där träffade Mika helt privat i Camden. Hon och hennes kompis satt och pratade med Mikey och Mika över ett glas väl vald dryck! De fick en chans att prata med honom i lugn och ro utanför stormen av galna fans. Är det inte underbart?!

Jag sa att jag genast ska flytta till London varpå hon upplyste mig om att bara för att man bor i London betyder det inte att man bumpar in i Mika. Hm, det är väl kanske sant...men man kan ju drömma...

Nu ska jag kolla runt på forumet, lyssna på lite musik och försöka sluta längta...

"You really have great skin. You probably stay away from the sun."

Vaknade. Åt underbart rosade mackor med Norrmejeriets prästost (heja Norrland) och drack kaffe. Mums.

Sedan insåg jag att jag var tvungen att göra skolarbete. Så då beslöt jag mig för att åka till morsan på kolonilotten istället. Jag ringde först för att höra att hon var där och gratta henne på namnsdagen. Sedan åkte jag till Ica och handlade två festisar (morsan gillar ju inte kolsyrade läskedrycker) och två kolabullar.

När jag sedan kom dit var Åsa och Frida där. Vi fikade och snackade skit. Förbannat så varmt det var. Jag tror dock inte att jag har bränt mig. Men det går hiskeligt fort för mig att bränna mig. Jag klippte i alla fall gräset där. Det var verkligen behövligt. Sedan gjorde vi inte så mycket mer. Morsan hade målat fönster hela dagen. Hon hade varit så duktig.

Nu är ju frågan hur det blir med mina Celine Dion biljetter. Det verkar inte vara någon som vill köpa dem så vi åker nog ned. Vi tänkte hyra en bil och köra. Det blir billigast så. Vi har ingen aning om var vi ska bo dock. Måste kolla detta till veckan. Inte nog med detta, det är ju släktträff i helgen också och det är ju så trevligt men det ser ut som att jag kommer att missa den i år - synd!

Nu ska jag jobba vidare med skolarbete. Håller på att skriva progymnasmataövningen "Lagförslag". Lagförslaget är "Tillåt prostitution". Jag är emot så klart. Jag får hålla fingrarna i styr hela tiden för att inte skriva "tänk dig själv att suga en skitig gubbkuk, jävla idiot!". Det är kanske inte så värst retoriskt...

På tal om nedanstående favoritlåt så vill jag också ha en 1:a plats hit på engelska hitlistorna som Robyn och hänga med Mika på fester. Jävla Robyn. =(
Smart av henne dock att lämna Sverige.

Dagens favoritlåt: Longing for lullibies av Kleerup feat. Titiyo - Kleerup 2008

"I never told anyone that you wrote a fan letter to Celine Dion!"

Nu är det bestämt. Jag säljer mina biljetter till Celine Dion. Om jag får dem sålda det vill säga. Det finns ju en del biljetter ute men jag har två stycken på rätt bra platser så jag håller tummarna. Jag har ingen lust att fara för det kostar skjortan + att det är släktträff i Piteå denna dag så det vore roligt att åka på det också.

Annars så händer inte mycket. Jag jobbar på med hobbyarbete och sedan är Tessan här och skriver på ett skolarbete. Vi har ju hennes dator så hon får sitta hos oss och arbeta istället. Men det är ju bra för henne. Hon får ju lite mat i sig på detta sätt och det är inte det lättaste för henne just nu.

Toklänge sedan jag var inne på MFC förresten. Jag ser nu att han har vunnit ytterligare ett pris för bästa songwriter. Hurra! Hurra! Hurra!

Eurovision då?! Vilken jävla flopp. Det är lika bra att lägga ned hela skiten. Allvarligt talat. Vi kan väl spendera våra pengar på något annat. Göra en egen tävling där ingen annan får vara med i. Då kan vi ringa och rösta på oss själva, så det så! Öststater be damned!

"In that case you have the most fashionable brain in London."

Här kommer det ni länge väntat på. Världens längsta blogginlägg om min resa till London. Det är drygt tre veckor sedan. Men den som väntar på något gott...


Söndagen den 24 februari 2008

Dagen D. Planet ned till Stockholm gick kl 13.30 och detta var en perfekt tid att åka. Det är inte morgon och inte eftermiddag. Jag hade endast 45 minuter mellan Stockholmsplanet och Londonplanet så vare sig jag eller Sienna visste om detta skulle gå vägen. Vi hade checkat in på Internet på lördag kväll så vi var incheckade och klarar och hade fått säten bredvid varandra. Mycket geschwint, måste jag säga. Nu var väskan packad och biljetterna i väskan och allt klart.

Flygresan gick jättebra och jag hade kollat på kartan över Arlanda för att se var jag skulle gå. En positiv grej var ju att jag inte behövda kånka med mig bagaget. Det hade jag ju checkat in för hela resan så jag behövde bara ta mig från terminal 4 till terminal 5 och det var en bit att vandra kan jag säga. För varje korridor man gick så var det en till korridor framför en. Men snart var jag framme vid gaten. Sienna hade sms:at gatunumret till mig så jag visste vart jag skulle. Jag hittade Sienna på en gång. Nu var vi verkligen på väg! Helt fantastiskt! Från att man suttit och pratat om att det vore kul att följa med till London – och så står man där i gaten och är på väg dit! Helt fantastiskt!

Flygresan gick jättebra. Det tar ju inte lång tid till London. Vi tar till och med tidiga så vi fick vänta ett tag innan vi fick taxa in med planet. Vi hämtade ut bagaget och hoppade in en taxi och åkte till hotellet. Vi checkade in och gick upp till hotellrummet. Vi hade begärt ett rökarrum så vi ringde ned och bad om en askkopp. Tog ett långt tag innan de hörde av sig och då visade det sig att vi inte hade fått ett rökarrum så det var bara att byta rum. Tur att vi inte hade packat upp så vansinnigt mycket prylar. Men det rummet vi fick var större än det gamla så vi bytte upp oss.

Vi fräschade till oss lite och skyndade oss ned och hoppade in i en taxi igen. Nu skulle vi till Japanska restaurangen Kintaro där vi skulle träffa några från fan klubben. När vi kom dit var de andra redan där och hade ätit klart. Det var Kata från Danmark, Christine från Canada, Sariflor och pojkvän från London, KiteKat från Ryssland, Violet_sky med pojkvän från Tyskland och jag och Sienna från Sverige. Vi åt middag och pratade med dem ett tag sedan tog vi en taxi hem igen och lade oss till rätta i vårt hotellrum. Hotellstandarden i England sägs ju vara mycket under Sveriges, och det är den säkert också, men vi hade ett jättefint hotellrum. Inget fel på det alls.

Måndagen den 25 februari 2008

Första dagen i London! Vi klev upp och åt frukost. Frukost innebar två sorters ljusa bröd, någon sladdrig hemsk skinka i skivor, tre olika typer av ostar i små rektangulära bitar, vakuumförpackade. Sedan fanns det ju mjölk och flingor av olika slag men det äter jag ju inte hemma så det åt jag inte där heller. Men brödet och osten tillsammans med deras underbara kaffe var supergott! Visst hade det varit gott med lite färska grönsaker och frukt men man kan inte få allt här i livet. Vi åt och sedan begav vi oss ut i London, baby! Vi promenerade genom Hyde Park – som för övrigt är gigantisk. Vi gick till Oxford street Regent street för att shoppa. Bland annat köpte jag en massa dvd-filmer inne på HMV som var en gigantisk affär med alla dvd-filmer i hela världen kände det som. Sedan gick vi och shoppade lite inne på Hamleys leksaksvaruhus. Det var stort som vilket varuhus som helst men det var bara leksaker. Flera av personerna i personalen sprang bara omkring och lekte hela tiden.. En sådan där härlig lekfull stämning som man aldrig ser inne på Åhléns i stan. Är det någon som leker med något där blir de typ tillsagda. Där inne köpte jag en liten llama till Piotten. Den var så söt så!

Efter vi hade shoppat så gick vi och åt på en pub. Det konstiga är ju att det finns fler svenskar i London än vad det gör londonbor. Överallt var det svenska. Inne på puben satt det ett gäng killar bredvid oss – svenskar så klart. Vi käkade och sedan begav vi oss tillbaka till hotellet.

Nu var det bara att göra sig i ordning inför konserten! Vi tog tunnelbanan till Hammersmith och var där kring 17-17.30 någonting. Det var inte alls lång kö utan vi kunde ställa oss lugnt och stilla i kö. Efter ett tag kom Luke förbi (Mikas keyboardist). Han stod och prata med fansen ett tag och kom till och med förbi där jag och Sienna stod och frågade när vi kom dit. Han väntade säkert att vi skulle säga sex på morgonen eller något, men jag svarade: ”Like five minutes ago!” Jag frågade om det var ok att ta ett foto med honom så det gjorde jag. Men det tänker jag inte lägga upp här för ni kommer alla att undra vem den bleka blobben bredvid Luke är…

I alla fall tog det bara någon timme så var det massor mer folk. Och just innan de skulle öppna så var det kö långt förbi huset. Vi hade diskuterat en hel del kring om vi skulle stå långt framme eller inte. Vi hade ju hört om det faktum att Mika har dragit upp folk på scenen och att det då brukar bli ett jävla stök och bök och ingen av oss var direkt sugen på att bli ihjältrampade. Men när vi om in så ville jag lämna jackan i garderoben – som för övrigt heter cloakroom på engelska. Garderoben var allt annat än organiserat. För det första var det tre små luckor i en vägg. Där inne hade de två sådan där vädringsställningar som man hänger kläder på ute när man vill vädra garderoben. På dessa ställningar hängde det några plastgalgar. När jag sedan lämnade in jackan (som för övrigt kostade £3) så fick man fylla i ett papper där man skrev upp numret man fått, vad man hette, mobiltelefonnummer och vad för typ av plagg man hade lämnat in.

Sedan skyndade jag mig in i lokalen och vi fick rätt bra platser till vänster om scenen. Det var långt fram men ändå inte i mitten där publikhavet tryckte på som mest. Golvet i lokalen lutade nedåt och det fanns en stor balkong. Häftig lokal. Tyvärr fick jag inga bra foton av själva lokalen.

Sedan började väntan. Vi hade väntat ute i flera timmar. Nu skulle vi stå rakt upp och ned och vänta i minst en timme innan förbandet började. Förbandet hette Paladium och många där tyckte nästan att de var lika bra som Mika…jag håller inte med. När förbandet äntligen var klara så vad skulle vi göra då? Jo, vänta i typ en timme till innan Mika började.

Men så äntligen var det dags. Samma show som i Stockholm men det är ju lika bra varje gång i all fall. Jag hade lånat Lasses kamera så jag fotade och filmade som en galning. Både Lasse och Magnus sa att både batterierna och kameraminnet skulle räcka till hela resan men jag fyllde minnet och tömde batterierna på första konserten… oooops! Det var ju helt fantastiskt, så klart! Hur bra som helst!

När jag stod och filmade i all sköns ro så mitt i allt ihop kom det två tjejer hoppandes från mitten av publikhavet. Den ena tjejen hoppade och dansade medans den andra stod bakom med armarna i kors och sa: ”Let’s go”. Den hoppande tjejen bönade och bad: ”Just one more song, PLEASE!” Hon hoppade ett tag till och sedan tog hon sig om munnen och det såg ut som att hon skulle spy vilken sekund som helst. Jag frågade kompisen om hon skulle börja må dåligt. Hon sa till hopptjejen: ”She wants to know if you are going to be sick”. “No”, svarade hon, “I’m going to have a baby!”. Tjejen hade alltså värkar där och nu. Herregud, som hon hoppade kan man verkligen tro att barnet skulle ploppa ut när som helst. Hon hoppade på mest av alla och ville stanna ”just one more song”. Haha, jag undra hur det gick för henne. Hoppas allt gick bra även om hon just då var lite galen av alla hormoner verkar det som.

När konserten var slut så begav vi oss ut i Londonnatten och stod och väntade tillsammans med ett helt gäng från MFC. Efter ett tag kom Mikas manager ut och sa att han kommer att komma med bilen och snabbt säga hej men att det inte fanns tid för autografer eller foton. Han kom ut och sa hej och tog emot några presenter sedan gav han sig iväg.

Nu var det sent i Londonnatten och vi sa hej till gänget och begav oss mot närmaste taxibil. Vi åkte till hotellet och köpte med oss lite frukt och nötter till middag. Vi åt lite och låg och surrade i några timmar innan vi somnade.

Tisdagen den 26 februari 2008

Stiga upp och äta frukost som igår. Sedan promenerade Sienna iväg och vi skulle mötas upp inne på Harrods. Sienna ville gå och jag vill inte gå så det passade bra att vi fick några timmar för oss själva. Mycket smidigt. Harrods var ju hur stort som helst. Jag såg typ 10% av hela tror jag. Jag gick förbi parfymeriet och de olika matavdelningarna. Spenderade osunt lång tid inne i luxury room där det fanns smycken som kostar en arm och ett ben. Jag hittade dock en Dolce Gabbana-ring som kostade typ £60. Den hade man ju kunnat köpa, men den var inget snygg. Sedan fanns det ju alla märkesväskor i hela världen där också. Men de kan man bara titta på.

Jag träffade upp Sienna där och vi gick och åt lunch på en jättemysig liten restaurang. Vi åt lax och potatis och det var mycket fräscht och gott!

Vi hade sms kontakt med en tjej från MFC som hette Rebeka. Hon skulle åka London eye med en kompis och vi var inte sena på att hänga på. Vi tog tunnelbanan till London eye och det var en jättefin dag att åka den på.


Jag köpte dubbelbiljett till både London Eye och Madame Tussauds. Flygningen var jättehäftig. Det var ju inte säsong direkt i London under den tiden vi var där så det var bara att gå rakt in i podden på en gång. Mycket trevligt.

Efter vår flight gick vi till fiket och satt och fikade en stund sedan tog vi tunnelbana tillbaka till hotellet för att lämna det som vi hade handlat (Klubbor på Harrods!) När vi hade fräschat till oss så tog vi tunnelbanan till Brixton. Där träffade vi Rebeka som stod i kö, så vi ställde oss med henne och väntade, och väntade. Nu hade man ju ont i fötterna redan då man kom dit för att man hade gått på stan hela dagen. Och nu skulle man då spendera ytterligare ca 9 timmar på dessa köttklumpar som det kändes.

Denna konsert stod vi inte lika bra på utan vi hamnade en bit bak i lokalen men stod dock bredvid typ av järnstängsel som fanns på några ställen runt om i lokalen. Det var skönt att kunna stå och hänga på dessa emellanåt. Denna gång hette förbandet Yelle. Yelle var tydligen en fransk tjej som ”sjöng” typ eurodisco-dansmusik-aktig musik. Det var väl sisådär. Men återigen fanns det många i publiken som var helt galna i Yelle. Detta bevisar ju bara teorin att man kan hålla på med vilken typ av musik eller konst som helst, det finns alltid en publik för det.

Konserten var ju lika bra som den föregåenden så klart. Jag fotade inte lika mycket då jag inte stod så bra till. Efter konserten var det kallt och jävligt och vi var ju tvungna att stå och vänta på att han skulle komma ut. Hela bandet kom ut och sa hej och signerade saker och ställde upp på foton – snälla som de var. Vi fick vänta ett bra tag och jag hade så ont i fötterna att det nästan slutat göra ont vilket ju var skräckinjagande eftersom jag trodde att något verkligen skulle gå sönder i dem och att kroppen hade tagit över och skickat ut en massa smärtstillande så jag inte visste att det hade gått sönder något! Dessutom hade jag ont i röven efter att ha suttit på trottoarkanten så länge. Sienna hade tagit med sig sitt dvd-konvolut som alla MFC:are fick signera. På andra sidan skulle ju Mika signera men även denna gång så fick hon ingen autograf och inte jag heller. Han kom ut och hann bara prata med några innan han satte sig i bilen och de körde iväg.

Åter igen kastad in i den kalla Londonnatten med post-Mika-depressionen hängande hårt runt halsen.

Tillbaka till hotellet och även denna kväll hann vi inte äta något utan det blev nötter och frukt till middag. Ja, inte la man på sig något under denna resa i alla fall. Vi behövde nog all näring som nötterna gav.

Onsdagen den 27 februari 2008

Vår första lediga dag. Ja, alltså, ledig från konsert alltså. Frukost som vanligt och sedan tog vi oss iväg till Camden Market. Jag tog tunnelbanan och Sienna tog faktiskt också tunnelbana en bit men gick också – så klart. Nu informerade de inne på tunnelbanan att uppgången i Camden Town var stängd så man var tvungen att kliva av före eller efter och ta bussen eller gå. Så jag klev av och tog bussen. Det var ju inte gjort på en kafferast då jag lovar att det går mer än en busslinje i London…

Det är ju tack vara att det är så stort som allting är så bra organiserat. Det är inget problem att hitta någonstans då det alltid finns skyltar eller någon att fråga. Jag tog mig i alla fall till Camden och började snurrar runt där. Här var det helt andra priser än på de andra ställena vi hade varit. Försäljarna började till och med att pruta av sig själva utan att man hade något med det att göra. Det var ju lite spännande. Jag köpa i alla fall fyra stycken små skrivböcker i någon typ av läderbindning. De var jättefina och fanns i alla möjliga storlekar. Jag hade kunnat köpa dem allihop. Jag köpte även solglasögon. Det var så ljust så jag knappt kunde se något. De var dessutom skitsnygga.

Jag strosade runt och när jag var lite less så gick jag in på ett café och köpte en kopp kaffe. Även denna kopp kaffe var oerhört god! Mycket gott kaffe i London ska jag säga. Jag sms:ade till Sienna och sa att jag sitter på ett café och sippar kaffe och frågade var hon var. Hon var på väg till Camden så jag strosade ett tag till och sedan möttes vi upp och käkade lunch på en pub. Mycket god mat till humana priser!

Sedan gick vi tillsammans till själva Camden Market där jag tydligen inte hade varit ännu. Det var som små affärer inomhus men ändå var det utomhus. Typ en ända stor vinterträdgård. Det var massor av små affärer med allt från punkkläder till tavlor och smycken. Även mat i alla olika former fanns det. Jag köpte bland annat en stor säkerhetsnål med en pistolkula på. Den ska jag sätta på en väska. Vi mötte Rebeka och efter att vi hade gått förevigt så gick vi tillsammans och åt på en restaurang. Jag och Sienna åt club sandwich och den hade majonnäs och tranbärssylt på. Mycket gott! Till det var det lättsaltade chips, det passade konstig nog bra till. Fast det är ju inte mycket till mat egentligen.

Rebeka ville hemskt gärna åka till en gayclub som hon hade varit till en gång tidigare. Och vi är ju öppen för förslag så vi ville visst hänga med. Vi åkte iväg till hotellet för att lämna grejerna vi hade köpt. När vi väl kom till hotellet så fick Sienna ett sms från en av tjejerna i klubben att de var på en pub i Hammersmith och de undrade om vi hade lust att komma dit. Självklart ville vi det! Så vi tog en taxi till Hammersmith och satt och pratat med tjejerna tills puben stängde. Sedan tog vi en taxi hem igen. Pust! Äntligen tillbaka till hotellet. Det är jobbigt att flänga runt så här – men det är ju så kul!

När vi kom hem så slängde jag mig på sängen en stund för att vila lite. Jag låg med ena armen mot väggen och kände hur jag började gunga. Jag låg stilla och kände riktigt efter och banne mig om jag inte gungade rätt mycket fram och tillbaka. Jag tog bort armen från väggen och lade till mig men då kände jag inget längre. Efter att ha testat med armen mot väggen en gång till så insåg jag att nu var det stilla och lugnt. Första slutsatsen man drar när väggen mot grannarna gungar är ju att de i rummet bredvid har en trevlig stund tillsammans, eller hur? Ja, det var också det jag trodde. Inte förrän jag vaknade på torsdagsmorgonen så berättar Sienna att det största jordskalvet på 25 år hade varit under natten, vid ettsnåret. ”Det kände ju jag!” utbrast jag och var tvungen att berätta hela historien om kärleksparet på andra sidan som tydligen inte alls fanns. Skalvet uppmättes till 5,2 och hade sitt epicentrum i Lincolnshire.

Torsdagen den 28 februari 2008

Denna dag var vi faktiskt ute rätt tidigt. Vi åkte iväg till en marknad som heter Covent Garden. Vi var där så pass tidigt att de inte hade riktigt hunnit öppna ännu. Vi strosade var och en för sig och sedan möttes vi upp och gick runt en stund och käkade lunch på en pub. Denna dag skulle Sienna till ett museum och jag skulle gå på Madame Tussauds. Naturligtvis hade jag glömt biljetten hemma så jag var tvungen att åka tillbaka till hotellet och sedan iväg till Madame Tussauds. Men Sienna visade hur jag skulle åka på kartan och vet man exakt var man ska så är det ingen sak att åka tunnelbana i London. Det gäller Stockholm också för den delen. Systemen är trots allt uppbyggda efter någon form av logik. Även om tunnelbanesystemen i London verkligen är gamla som gatan. Vårt hotell ligger efter Central line och det är en av de äldsta linjerna. Det är korridor på korridor och allt är som en enda lång labyrint men det är oerhört bra skyltat så det är ingen sak att följa skyltarna och komma rätt.

I alla fall så begav jag mig till Mdm Tussauds. Jag var ju ensam och det vill jag nog inte göra om. Visst var det kul att gå på Tussauds men det är inte kul att inte kunna dela det med någon. Det var lite folk där också. Ingen kö någonstans. Vissa dockor var ju verkligen bra gjorde. Bäst av alla var Samuel L. Jackson (BILD). Jag stod hur nära som helst och väntade bara på att han skulle börja röra på sig. En annan docka som var väldigt bra var Christina Aguilera (BILD). Visste ni förresten om att hon är en tvärhand hög?!

Jag hade dessutom biljett till The Live Chamber, där det är blandat skådisar och dockor och de spelar seriemördare och andra äckliga karaktärer. Vi blev insläppa fem personer i en grupp och de springer runt folk och fräser en jättenära ansiktet tillexempel. Äckligt då det är så mörkt att man inte kan se när de kommer. Plötsligt är det någon som väser en mitt i nyllet liksom. De övervakade oss på tv-skärmar så de visste ju exakt var vi var i lokalen. Kul!

Efter jag varit på Mdm Tussauds så letade jag mat hur länge som helst. För vi skulle ta med oss mat till hotellet och äta innan vi skulle iväg på konserten. Jag köpte fish and cips! Det måste man ju ha ätit när man varit i London eller hur? Det smakade fisk och strips…konstigt….

Jag var ju sen så jag hann bara kasta i mig en del av maten, tömma kameran och fräscha till mig lite innan vi var tvungen att bege oss till sista konserten. Denna konsert var på samma ställe som konserten före – alltså i Brixton. Vi kom dit och ställde oss i kö med Rebeka. Vi stod och pratade och fötterna värkte som aldrig förr så jag satte mig ned på trottoaren för att vila. När jag sedan kom tillbaka till Sienna och Rebeka var de alldeles upprymda och viskade ”Fick du också ett back-stage-band?” Jag svarade nej, hur hade de fått dem? Det visade sig att en tjej från klubben som heter Allegra hade gått runt och delat ut dem. ”Skynda dig och leta upp henne, hon kanske har band kvar”, sa Sienna. Så jag skyndade mig och leta upp henne. Allegra var uppstressad och hade inte tid med mig. Jag frågade om hon hade band över och hon sa bara: ”Nej, nej”. Tillslut sa hon: ”Mika vill bara att jag ger band till dem han känner personligen”. Jag kunde ju inte annat än acceptera detta. Men det lät ju så kul för de andra tjejerna så jag log när jag gick tillbaka till dem. ”Fick du ett?” Frågade Rebeka upprymt, då hon såg att jag log. ”Nej”, svarade jag. ”Varför ler du då?” frågade Rebeka tillbaka. Jag berättade vad Allegra hade sagt och jag tror att de växte några decimeter av stolthet.

Sedan följde en diskussion om hur lite jag har varit inne på forumet och det är klart att jag inte är inne lika mycket som många andra. Detta är dock inte för att jag är less of a fan till Mika utan för att jag har massor av andra saker på gång i mitt liv samtidigt. Jag hinner inte med allt. Men nu måste jag ju vara inne mer om detta är utdelningen. Jag vill inte missa denna chans igen. Men det är inte lätt att komma in i ett gäng tjejer som har känt varandra ett långt tag. Jag försöker prata med dem men de känner mig ju inte, så det är inte så lätt. Dessutom tar det ett tag innan man lär känna mig, man måste liksom vänja sig…men när man väl vant sig så är jag hilarious!

Hur som helst så sitter jag och surar på trottoaren då Allegra kommer och går. Hon går förbi mig och in i kön till Sienna och Rebeka. Jag hör hur de pratar och plötsligt hör jag hur Sienna säger: ”That’s Nika!”. Jag stiger upp och undrar om det verkligen kan vara så att jag ska få ett band! Jo, mycket riktigt. Allegra tittar sig omkring, som om det var knark vi dealade. Hon sträcker fram handen och ger mig något. Ett hopskrynklat back-stage-band! Jag blir så glad att jag flyger om halsen på henne men hon backar och säger ”No!”. Vi ska inte visa att något speciellt försiggår. Jag stoppar handen i fickan och går glad i hågen tillbaka till tjejerna i kön. ”Did you get one?!” Rebeka frågade. ”Yepp!” svarade jag. ”Ska jag sätta på dig det?” frågade Sienna och jag sa ”Ja, om en stund, när jag har känt på det lite…”

Sedan stod vi och väntade ett bra tag till innan vi blev insläppta. Denna sista konsert stod vi ändå längre bort än vad vi hade gjort tidigare. Det var ju ändå hyfsat långt fram men inte så pass nära att det gick bra att fota. Vi hade järnstängslen att luta oss mot dock. När vi väl blir insläppa så dröjer det ju som sagt 1½ timme innan förbandet kör igång och sedan är det ytterligare väntetid i en timme innan Mika kör igång. Vänta, vänta och vänta med fötter som håller på att värka sönder. Jobbigt, men vad gör man inte för en skymt av Mika.

Denna sista konsert var ju lite annorlunda än de förra. Till exempel så höll Mikey ett litet tal till Mika och gav honom blommor. Mika blev lite till sig men ville inte riktigt visa det. Alla i bandet var verkligen glada och uppspelta. Det var ju sista spelningen på en sisådär 18 månaders turné! Till exempel så när konserten egentligen var slut kom bandet ut på scenen igen och sa: ”Shall we do it again?” och så började de köra Relax igen. Men de körde inga fler låtar än den.

Nu var det dags för toalettbesök och försöka hitta igen alla i gänget. Vi visste ju inte hur detta med banden skulle gå till. Det är ju inte så ofta man hänger backstage på konserter måste jag säga. Man är ju nybörjare på att vara groupie. Vi stannade kvar ett bra tag till konserthallen var mer eller mindre tömd och då visade det sig att vi tydligen skulle upp i en bar som fanns längst upp mot utgången.

Vi samlades alla där inne, sammanlagd ca 100 personer. Vi väntade och sjöng, väntade och sjöng. Tillslut börjar bandmedlemmarna ramla in en och en. De gick runt och pratade med folk och är så där trevliga som de alltid är. Efter ett tag så öppnades baren och de bjöd på champagne, vatten och jos. Mycket trevligt eftersom man var rätt törstig efter att ha stått i flera timmar utan något att dricka.

Efter att vi hade väntat ett tag till så kom Mika äntligen in. Jag lade inte märkte till när han kom in. Jag stod i baren och minda my own business och plötsligt står han vid min sida! Han höll ett trevligt tal till oss om hur allt vi fans gör, allt vi tillverkar och skickar in, sparas och att det verkligen betyder något för honom. Sedan sa han att han skulle hänga med oss ett tag så vi kunde alla scatter around och han skulle mingla och prata med oss alla. Jag och Sienna lyssnade på vad han sa och gick och satte oss vid bänken där vi hade suttit tidigare. Men inte ska ni tro att många av de andra gjorde samma sak. Nej, de fullkomligen kvävde honom. Ju längre tiden gick desto fler personer var ju tvungen att klämma sig in i gruppen eftersom vi alla märkte att han tydligen inte skulle kunna mingla värst mycket.

Jag fick en autograf av honom och ett foto med mig och honom. Det är så hemskt att se sig själv bredvid honom. Det blir som error i huvudet på något vis. Jag tycker inte om att titta på det. Däremot tycker jag om fotot på Mika och Greta (en från MFC). Hon bad mig ta ett foto på henne och Mika och det blev verkligen hur bra som helst! De ser ut som ett par!

Efter ett allt för kort tag så var Mika tvungen att gå. Jag tror dock att han gick för att det inte blev som det var tänkt. Vi var tvungen att gå ut i londonnatten.

I efterhand har vi fått reda på lite om hur utdelningen av dessa back-stage-band egentligen hade gått till. Tydligen så hade en person anställd på Brixton Academy börjat dela ut banden på måfå bland folk längst bak i kön och folk som just anlände. Tydligen hade han hunnit dela ut en hel del band innan någonting fick honom att sluta. Mikas manager hade då tagit in Allegra och Avoca på ett kontor och frågat hur de på rättvisaste sätt skulle dela ut dessa band. Han hade frågat dem vilka från MFC som var där och naturligtvis hade de fått mer eller mindre hjärnsläpp. De hade då gått upp och ned längst kön och skrivit upp alla MFC:are som de såg. Eftersom Sienna och Rebeka har hängt länge på forumet så visste ju Allegra och Avoca att de var där så de fick band med sina namn på. Men jag är ju ny i gamet så de kom på att Sienna hade ju minsann inte varit ensam från Sverige och så fick även jag ett band.

Hur som helst så innebar detta att det delades ut många fler band än vad som ursprungligen var meningen. Efter första ”utdelningen” så hade de personer som var långt fram i kön inte fått några band! Och detta är ju knappast rättvist heller (fast vart slutar ”långt fram i kön” kan man ju undra…). Nu delades det ut drygt 100 band fast det var kanske meningen att dela ut knappt 70 st.

Man kan man ju bara spekulera om detta naturligtvis. Jag måste dock säga att jag tror att det hade blivit en annan stämning backstage ifall det ”bara” hade varit vi MFC:are där. Nu var det en massa personer som kanske aldrig hade träffat Mika förut och som – handen på hjärtat – var väldigt unga. Visst, det är inget som säger att ett 14 årig fan behöver bete sig galnare än ett 44 årig fan, men ibland så är det lite så. Ryktet säger också att det var meningen att denna back-stage-fest skulle vara i VIP-rummet på övervåningen i lokalen, men eftersom vi blev för många så fick vi hålla till i denna bar istället. Tråkigt säger jag. Fast å andra sidan så skulle detta innebära att jag inte fått något band, eller hur?! Hmm…

Jag vill inte verka otacksam på något vis. Det var helt fantastiskt att få äran att vara gäst på denna lilla fest som avslutning på Mikas jätteturné! Inte många kan säga att de har varit det.

Nu går däremot diskussionerna på forumet om hur man rättvisast ska dela ut sådana här back-stage-band i framtiden. Som om vi skulle gå något med det att göra hur som helst. Ja, det är klart, vi är ju officiell fanclub nu och ingen vet ju egentligen vad det ska komma att innebära. Kanske delas det ut back-stage-band till dem i fanclubben i första hand.

I alla fall diskuteras det en massa om olika typer av poängssystem som ska gradera eller ”värdera” fansen där tydligen de med högst poäng ska ha företräde till dessa typer av fördelar. Jag tycker att det är ”farligt” att börja med sådant. Speciellt när diskussion lutar åt sådana håll som ”de som åker på flest konserter utomlands”, ”de som står längst i kö”, ”de som varit med i fanklubben länge” och så vidare.

För det första så kan ingen av oss skruva tillbaka tiden och gå med i fanklubben tidigare. Dessutom är det inget som säger att de som varit fans sedan ett år tillbaka är mer fan än de som nyligen upptäckt underbara Mika och hans musik. För det andra så är det inte rätt att man ska mäta graden av ”fanhet” i hur mycket pengar man spenderar, för det är det som det många av nivåerna i poängsystemen egentligen innebär. Långtifrån alla har råd att gå på en konsert i sin egen hemstad än mindre ÅKA UTOMLANDS för att gå på konsert. Många fans är dessutom unga och har inte ens en egen inkomst. Är dem inte riktiga fans då?

För det tredje så kan jag rättfärdiga att åka till London – för att se tre (3) konserter med samma artist – med att jag i alla fall kommer att se London på dagarna. Jag kan för mitt liv inte åka land och rike runt och spendera tiotusentalskronor på att stå i kö hela dagen och sedan gå på konsert på kvällen bara för att sedan göra om detsamma nästa dag. Åka till städer jag aldrig varit till, spendera hela dagen frusen i en kö, och sedan åka hem igen. Ja, jag vet, att många nu tycker att då är jag inte ett ”riktigt” fan. Men jag är väl inte det då. Kanske kan alla med betydligt mer pengar än jag göra så. Detta är just grejen. Man kan inte värdera fans efter hur mycket pengar de har. Det tror jag verkligen inte att Mika heller vill…

Nu blev vi utkastade från värmen och Mika till den kalla londonnatten. Stämningen bland fansen var upprorisk. Alla var missnöjda med hur festen hade förlupit och det var inte utan att man fick ”bevis” vilka det egentligen hade varit som hade ställt till problemen. I alla fall inga från vårt ”gäng” i alla fall. Visst var alla glada att de blev inbjudna. Alla började med att säga: ”Jag är jätteglad att jag fick vara med på festen men…”.

Vi stod och pratade ett tag med gänget sedan sa vi hej då och sökte upp en taxi. Det var lättare sagt och gjort. Brixton är ju inte ett ställe man vill bli lämnad i allt för länge men tillslut fick vi tag i en taxi i alla fall.

Tillbaka till hotellet. Pust! Vad hände egentligen?! Nu är vi ju tvungen att spendera någon dryg timme och en halv med att samla oss. Röka några cigaretter och ta reda på vad som egentligen hade hänt. Snart är resan slut men man vill inte åka hem.

Fredagen den 29 februari 2008

Morgonrutin som vanligt sedan begav vi oss till marknaden på Portobello road. Sienna spatserade och jag åkte tunnelbana. Som vanligt. På denna marknad fanns det allt mellan himmel och jord och för alla olika börsar. Jag såg var George Orwell hade bott… Ja, i alla fall köpte två klockor som man måste öppna en lucka för att se urtavlan på. Jättefina. Sedan köpte jag ett halssmycke i form av en hajtand. Jag gick, gick och gick. Sedan sms:ade jag Sienna och det visade sig att vi skulle träffa Rebeka och käka lunch på Lido café bredvid Princess Dianas Memorial Fountain. Jag gick, åkte buss och sedan tog jag en taxi för sisådär 200 spänn för att ta mig dit. Det vart ändå lite stressigt. Jag åt dock en väldigt god pastarätt med pumpa. Vore kul att kunna kopiera den. Måste läsa på lite om det.

Efter vi hade ätit så insåg vi att vi inte skulle hinna gå igenom parken till hotellet och ändå hinna till flygplatsen i god tid. Ja, Sienna hade säkert hunnit om hon hade fått gått själv och inte haft mig i bagaget. Så vi tog en taxi till hotellet, gick in och hämtade våra väskor som vi hade ställt i bagagerummet. Tillbaka till taxin och sedan vidare till flyget. Gick hur smidigt som helst. Taxichauffören var verkligen trevlig. Han började med att fråga om vi hade passet och allt annat viktigt med oss. Vi kontrollerade väskorna. Han berättade sedan att han hade haft en körning som började i god tid och de skulle få en trevlig körning till flygplatsen. Efter halva vägen så kom kunden på att de hade glömt passet hemmet. De fick vända och köra tillbaka. Sedan blev det race mot klockan istället. Nu åkte vi ju i en bra tid så det var inte rusningstid. Han frågade också vilken terminal vi skulle åka ifrån, så vi kontrollerade biljetterna. Han körde oss direkt till ingången och fick mycket dricks så han blev massor nöjd.

Visst är Heathrow stort men man måste ju inte springa runt på hela flygplatsen. Nu släppte taxin av oss precis utanför dörren till SAS-ingången så att säga. Vi gick in och precis där innanför var incheckningsmaskinerna. När vi checkade in så såg vi att det var nästan fullt plan och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Vi var tvungen att checka in på det sättet och sedan gå och pratat med någon annan person i en lucka. Men den personen sa precis samma sak; planet var fullt och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Nu fick vi vänta ett tag. Vi gick runt ett tag och kollade på allt som finns att köpa. Jag såg en underbar Mulberry-väska som bara kostade sisådär £380. Jag nöjde mig med Toblerone och Aftereight istället…

Det tog ett jäkla tag innan planet kom upp på tv-skärmarna och när det väl gjorde det så var det försenat. Först inte så mycket med sedan en hel del. När gaten sedan öppnade så visade det sig ganska snart att jag inte skulle hinna med mitt Umeå plan hem. Tänk att det var ju planet ned till Stockholm som jag hade trott skulle skita sig och inte planet hem från London. Vi fick i alla fall gå på planet och vänta lite till. Sedan fick vi taxi ut en bit och vänta lite.

Vi frågade de som satt bredvid oss ifall de kunde tänka sig att byta plats med oss så att jag och Sienna kunde sitta bredvid varandra. Men det ville de inte. De två som satt bredvid mig var kompisar och ville sitta bredvid varandra. Nu sov jag nästan hela vägen hem men den ena killen läste en bok och den andra satt med musik i öronen hela tiden så inte fan pratade de värst mycket med varandra.

När vi nu står där och väntar på att få åka iväg så står det helt plötsligt en hel arsenal av brandbilar och utryckningsfordon runt oss. Det visar sig att planet framför oss har fått brandvarning i en motor så vi blir stående en bra stund för att de ska kontrollera att det verkligen inte är något fel på motorn. Nu inser jag att jag verkligen inte kommer att hinna.

Resan hem gick ju fort eftersom jag sov mest hela vägen. När vi landar så ser jag att det typ är 5 minuter tills Umeåplanet ska åka. Detta innebär ju att jag inte hinner – om Umeåplanet är i tid. För att få reda på om Umeåplanet är i tid måste jag tydligen gå från terminal 5 till terminal 4 för ingen på hela terminal 5 vet någonting som händer på terminal 4!

Jag säger snabbt hej då till Sienna och beger mig till terminal 4. Det är en bit till terminal 4 från terminal 5. Okej, det är inte ett maraton men det tar en liten stund i alla fall. Väl inne i terminal 4 så inser jag att det är en kåkstad. Allt är stängt och inte en själ så långt ögat når. SAS-luckorna är fördragna och ingen att fråga. Jag springer upp för trappen till säkerhetskontrollen och där är det personal kvar. Jag frågar var SAS-personalen är. Han hänvisar mig till SAS-luckorna på nedervåningen som är fördragna och stängda. Jag upplyser om detta varpå han säger att då har de säkert gått hem. ”Men de kan ju inte gå hem, det finns ju KUNDER kvar?!” utbrister jag uppgivet när en SAS-tjej kommer springande förbi. ”Där springer en personal” säger vakten. ”Tack” ropar jag på min väg ned till nedervåningen. Jag försöker stoppa henne i farten. Jag säger samma sak som jag sagt till vakten att jag kommer just från London och skulle med Umeåplanet som gick 22.50 och jag vet inte vad jag ska göra nu. Hon svarar ingenting utan tittar bara på mig och fortsätter in genom en dörr. Jag står som ett fån och stirrar på dörren när den öppnas och en annan personal kommer ut. Jag upprepar samma sak igen och hon stirrar på mig och säger: ”Och?”. ”Ja”, säger jag, ”vad ska jag göra?”. Hon upplyser att jag måste gå tillbaka till terminal 5 och lyfta på en telefonlur vid en lucka i väggen vid en skylt som heter bagageinformation (fullkomligen logiskt eftersom det var BAGAGET jag hade problem med). Jag skyndar mig tillbaka till terminal 5. Nu kan man ju tycka att jag inte behöver stressa något mer, men eftersom det tydligen är så att personalen på Arlanda GÅR HEM, innan KUNDERNA har kommit sig HEM så måste man tydligen skynda sig.

Väl inne på terminal 5 så är det lika ekande tomt som inne på terminal 4. En städerska går stilla med sin vagn och en annan åker runt på en städmaskin. Va, fan är det här? Jag frågar städerskan var personalen är. Du måste gå ned en våning till ankommande. Jaha…oops…man reser tydligen för sällan. Nere på ankommande var det människor i rörelse i alla fall.

Jag hittar luckan i väggen där det står en tjej redan. En trevlig herre kom till luckan och frågade om jag behövde hjälp. Jag upprepade samma historia igen om hur jag hade just åkt från London och skulle med Umeåplanet klockan 22.50 men missade det bla, bla, bla. ”Hej, Ulrika!” svarar han. ”Jo, hej…”. Han visste vem jag var. Änligen någon hjälp. Han informerade om att jag var inbokad på flighten hem på lördagen kl 12.30. Tyvärr fanns det inget tidigare plan upplyste han mig. Det passar mig fint med 12.30. Jag har ingen lust att stiga upp 05.00 för att åka hem med 06.någonting planet. Jag får sova över på Radisson och det är redan fixat av SAS. Tack för det i alla fall. Jag tar min lilla lapp för att bege mig till Radisson då jag inser att jag har ju inte min väska. Inte hade jag tagit med mig den när jag sprang iväg till terminal 4. Jag vänder om och lyfter på den magiska telefonluren. Samma man svarar. Jag presenterar mig och undrar om min väska. ”Ja”, svarar han, ”den snurrar nog kvar på bandet”. Han kom ut och tog min bagagelapp. Efter någon minut kom han på en sparkcykel med min väska på en vagn. Tack så jättemycket för det. Det känns bättre att bo på hotell en natt om man har rena kläder och glasögon att ta på sig dagen efter.

Nu gick jag lugnt och stilla till Radisson. Hungrig var jag också. Hade inte ätit sedan Lido café. Jag frågar tjejen i receptionen om de bjuder på något att äta när sådant här händer och de gör de tydligen inte. Restaurangen var inte heller öppen. Men det fanns ju en öppen kiosk inne på terminal 5…

Jag gick upp på rummet och lämnade av mina prylar och sedan gick jag TILLBAKA till terminal 5 för att köpa något att äta. Med en kycklingsallad och en kexchoklad gick jag med något lättare steg tillbaka till mitt hotellrum. Duschade och sedan åt jag min mat i lugn och ro. Jag sov hur gott som helst inne på mitt dubbelrum på Radisson.

Lördagen den 1 mars 2008

På morgonen käkade jag frukost och gick och checkade ut från hotellet och in på flyget i all sköns ro. Planet hem var inte försenat så mycket. Magnus kom och hämtade mig och äntligen var jag hemma. På vägen hem från flyget så var jag helt död. På kvällen hade jag spelning med mitt band. Jag satt i bilen och pratade med Magnus om detta. Tänk, jag har varit på resa i en vecka och jag var helt slut. Jag undrade hur jag skulle orka ha spelning ikväll. Tänk alla artister som är massor mer trött än mig och ska ha jättestor konsert på kvällen. De får inte åka hem och vila som jag skulle göra, nej, de ska åka iväg på intervjuer och presskonferenser och andra löjliga jippon. Alltid vara fräscha, alltid vara kvicka, intressanta och nya. Jobbigt.

Jag hann vila ett par timmar sedan var det bara att stiga upp och åka iväg och repa. Spelningen gick jättebra och var superkul. Det är väl därför artisterna orkar. Jag hade en jättebra publik så det var verkligen kul att stå där. Det är väl så det är. Man får energi från publiken och fansen, det är därför man orkar hålla på. Orden i Mikas tal får verkligen tyngd. Vi betyder verkligen mycket för honom. Det är tack vare oss han orkar.

Min Londonresa är verkligen över. Jag har inte riktigt smällt allt förrän nu tror jag. Sisådär tre veckor senare. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo där.

Nu gäller det bara att spara pengar till nästa resa. Undra vilken stad nästa turné börjar…och i vilken den slutar…

…och vilka städer som är däremellan…

The End

"New Year's Eve! And who knows if any one of us will be alive for the next New Year!"

Så då var 2007 överstökat då. Fan vad konstigt det känns att åren bara flyger iväg. Det går så fort att man inte hinner med.

Det är ju dock inte konstigt. Året har ju bara tolv månader, tolv löner. Ändå väntar man på nästa lön som att det kom minst 20 varje år. Varje lön representerar en ny månad som är förbi. Kanske måste man ta tillvara på varje månad mer än bara sitta och dega i soffan och vänta på nästa lön.

Apropå lön så har jag just gjort klart mitt räkningsbetalningsexceldokment. Ja, alltså, vi skriver ju alltid in alla våra räkningar i ett exceldokument varje månad men detta är ett nytt dokument. Där har jag skrivit in och räknat ut exakt vilka räkningar vi har varje månad och delat summan på årets tolv månader. Till exempel betalar vi 3 600 kr till Umeå Energi varje år. Denna räkning kommer varannan månad och är då således på 600 kr. Istället för att betala 600 kr varannan månad är det ju smidigare att betala 300 kr varje månad. Dessa pengar betalar man in på ett gemensamt konto. Då finns alltid pengarna där när räkningen kommer. På detta sätt får man mycket jämnare struktur på sina utgifter och man slipper ha som jag har nu – ena månaden räkningar på 5 000 kr och andra 8 000 kr.

När man gör på detta sätt så kan man ju räkna med utgifter som kommer bara en gång per år men som man vet alltid kommer. Till exempel fordonsskatt på 1 200 kr blir alltså en hundring i månaden istället. Eller bilbesiktningen på 300 kr blir 25 kr i månaden istället. Magnus förbannade bankfack blir således en tjuga i månaden. Ja, ni kanske tycker att det låter löjligt men jag vill verkligen ha en jämnare ekonomi. Veta exakt vad jag har kvar varje månad.

Om jag gör på detta sätt har jag utgifter på 7 220 kr varje månad. Till detta ska jag spara minst 1 000 kr – så 8 220 kr fattigare blir man varje jävla månad. Och ändå har jag inga lån förutom CSN. Oj, börja inte prata om CSN. Ska jag betala av ena CSN-lånet helt med hjälp av sparpengar eller inte?! Jag kan inte bestämma mig. Det vore skönt att slippa en räkning varje månad men jag vet inte. Vi får se.

Vad har då hänt under 2007?

Ja, en hel del, tycker jag. Jag har (nästan) slutat röka. Slutat röka dagligen i alla fall. Jag har varit i Stockholm fyra gånger i år. En gång på F! Årsmöte och en gång på F! möte angående kongressen i Umeå i maj. Och på tal om F! så firade vi 2 år under 2007. Grattis till oss!

På jobbsidan har vi ju börjat jobba en massa med kirurgveckan i Umeå under 2008 så jag var till Kirurgveckan i Stockholm under 2007. Vi hade ytterligare en katastrofövning, jag har blivit avvikelseutredare, suttit med i rekryteringsgrupp för vår nya chef samt anordnat en genustemadag. Till detta har jag sökt två nya jobb jag inte fick men börjat jobba extra på My Doctor istället. Det var väl det mest väsentliga på jobbsidan tror jag.

På musiksidan har jag spelat in rap-låt (!), haft två spelningar med mitt band. Jag har varit på House of Metal, sett Jill Johnson på Aula Nordica och Mika i Stockholm.

Utbildningsmässigt har jag under 2007 gått franska-, lönesamtals-, dokumentations- och medicinsk terminologikurs. Jag har även börjat pistolskyttekurs (äntligen!).

Jag och Magnus firar 13 år som förlovade idag den 1 januari 2008. Om två veckor firar vi 14 år tillsammans. (!)

Vad kommer att hända under 2008?

Jag kommer nog att fortsätta jobba på kirurgmottagningen som vanligt. Ta på mig mer och mer arbetsuppgifter. Jag kommer att fotsätta sjunga i kirurgbandet tills de andra bandmedlemmarna blir less och vill sluta. Magnus kommer förhoppningsvis att få ett jobb och vi får lite bättre ekonomi och kanske kan åka någonstans. Fast resandet kanske inte hinns med under 2008.

Jag åker till London i februari och ser Mikakonserter x tre och lär känna massor av nya intressanta människor och få se London close-up.

Vad hoppas jag ska hända under 2008?

Magnus får jobb i London och vi flyttar dit under sommaren 2008. Jag får ett pangjobb som personal assistent på en prestigefull firma. Frida kommer och bor hos oss och börjar jobba på något coolt magasin. Jag jobbar extra som kör-/jingelsångerska på en studio i London där personalen bara ”råka” känna Mika och presenterar oss för varandra. Mika tycker att jag rockar stenhårt och anställer mig på stående fot som hans kick-ass backvocal girl from Sweden. Sedan turnerar vi världen över for years and years and years…

*sitter med händerna under hakan och stirrar drömmande ut genom fönstret*

Början av vad jag hoppas ska hända är inte så otroligt i alla fall. Ja, ja, lite, men inte som slutet.

Men 2008 kommer ju att bli året då allt händer. Japp, så är det, för jag har hört att det trettioandra året man lever är det som räknas. Det är då man blir ”upptäckt”…

Ingen sarkasm, ironi eller self-fucking-pity här inte. Livet leker.

Årets sista favoritlåt: Glen Hansard/Marketa Irglova – Into the mystic – Once Soundtrack 2007

"Tickets, money, passports! Tickets, money, passports!"

That's it!

Nu har jag biljetter till alla tre konserter i London.

Måndagen den 25 februari 2008
Tisdagen den 26 februari 2008
Torsdagen den 28 februari 2008

Därmed kommer jag nog att åka söndagen den 24 februari och åka hem fredagen den 29 februari. Alltså en vecka i London! Jippie! Det kommer ju att bli skitkul. Men nu måste vi boka hotell och flyg. Det kostar att ligga på topp. Hotellet kommer att bli dyraste posten verkar det som. Jag har lagt ut lite linor här och där få se om jag får något bra tips. Inget än så länge i alla fall. Jag behöver ett tips på ett bra, billigt och centralt hotell. Inte för att det finns men jag kan ju låtsas.

London, baby! Jag kan som inte riktigt förstå att jag ska dit. Det är dock en hel del som ska fixas som sagt;

1. Boka hotell
2. Boka flyg
3. Fixa pass
4. Köpa nya kläder
5. Köpa nya skor
6. Låna reseväska
7. Låna kamera
8. + en massa annat som jag just nu inte kommer på

Men oj, så roligt....jag kanske inte hinner med någon jul i år, ja, kanske det blir så.

Ni är lite avundsjuka - erkänn! Jag vill ha en Londonkarta som man kan kliva in i...

London, baby!

"So how did you do in the blackout?"

Spännande fredag verkligen! Det blev ju totalt strömavbrott på sjukhuset kring lunchtid idag.

Scenariot var som följer: Jag sitter vid datorn och arbetar (som jävla vanligt). Klockan blir tolv och jag "går på lunch" genom att surfa in på biljettförsäljningsställe och kollar in biljetter till Mika. Banne mig om det inte fanns en sådan som jag ville ha. Så jag "beställer" en genom att klicka mig fram till betalningssidan. Skyndar mig upp och ska hämta VISA-kortet. När jag kommer fram till dörren till omklädningsrummet så *POFF*. Helt jävla svart! Mobilen - med lampa - låg kvar på skrivbordet. Haha, vi skrattade gott åt att vi inte såg ett smack. I korridoren lyste det några små, futtiga strimmor från ett undersökningsrum. Vi gick tillbaka till kontoret och jag tände mobillampan. Patienterna i väntrummet såg inte ett smack heller. Jag lyste åt de som verkade behöva det.

Ett äldre par skulle försöka hitta sin väg ut när en av våra undersköterskor kom in genom dörren hos sa åt dem att de var tvungen att vänta för det var kolsvart överallt och de skulle ramla och slå ihjäl sig om de gick ut.

Vi tände ljus åt dem i väntrummet och de fick sitta och mysa där en stund tills strömmen kom tillbaka.

Då kom doktorn in i väntrummet och letade patient så vi fick lysa oss fram till henne! Haha! Undra hur den undersökningen gick!

Oerhört länge varade det ju. Förra gången detta hände så var strömmen borta kanske 5 minuter och det tyckte vi var länge då.

Hursomhelst. Vi gick och åt lunch för det fanns ju hur som helst inget att att göra. I väntrummet var det håll igång för ingen kunde ju jobba - nästan ingen i alla fall. Så vi käkade och vips var strömmen tillbaka.

När jag kom tillbaka till datorn så kollade jag biljetterna igen - DÅ FANNS DET INGA!!! Vad är detta? Är det verkligen inte meningen att jag ska åka på det här? Ungefär som i en film där slumpen försöker hela tiden få en människa att inte göra något men hon är för pantad för att fatta. Ja, så är det nog....

Nu finns det inga biljetter kvar tydligen. Ja, inte just nu i alla fall. Kanske, kanske, kommer det fler biljetter nästa vecka. Det fungerar ju nämligen så att de som inte kan gå på konserten på det nya datumen får ju lämna tillbaka sina biljetter. Och det kan de ju göra idag, imorgon eller nästa vecka någon gång. Kanske t.o.m. nästa månad - vad vet jag. Det är ju frustrerande för oss som vill ha biljett.

Ja, kampen fortsätter.

"My doctor sent me there for therapy."

I dag har jag börjat mitt nya extrajobb hos en privatläkare. Det kommer att bli skitkul, tror jag. Härliga lokaler och trevlig personal. Jag kommer att trivas. Har hittat en del saker som jag kan sätta tänderna i. Men det kommer jag att lägga fram vid ett senare tillfälle.

Pengarna kommer att behövas.

Jag funderar fortfarande på londonresan. Ska jag köpa konsertbiljetter nu så har jag i alla fall dem ifall det blir av? De kommer jag ju alltid att kunna sälja ju....

Jag vet inte. Det finns biljetter nu när jag kollar. Folk lämnar ju tillbaka dem hela tiden så det ploppar upp nya hela tiden. Vi får se hur jag gör.

*ångest*

"No, I just remembered your date called and cancelled."

Mitt hjärta blöder för mina kära MFC-vänner i London. Mika har ställt in sina sista två London-konserter. Men så fruktansvärt onödigt för dem att åka dit bara för att bli stoppade i dörren. Många var ju så klart från London men det fanns ju även folk från Finland, Sverige och säkert massa av andra ställen på den runda.

Mika är sjuk och tydligen bandet också. Det är ju naturligtvis tråkigt. Det är ju bra att han sparar på rösten. Den ska ju hålla i minst 70 år till! :-D

Get better soon Mika!

Men nu råkar det ju vara så att det redan finns två nya datum i februari...

Retorisk fråga: Undra hur mycket en resa tor till London kostar?

(2798 kr - OMG så billigt)

Retorisk fråga: Känner vi någon som vill åka?

(JA!!!!)

Nog om det.

Bara för att visa att jag faktiskt lyssnar på annan musik än Mika:

Favoritlåt just nu:
Emmylou Harris - Blackhawk - Wrecking Ball 1995

"If he asks about me, tell him I'm not here. I've gone up to London."

Jag vill skicka en tanke till min nya kompis Louise och alla i MFC-gänget som nu är på plats i London inför TVÅ härliga, helt fantastiska Mika-konserter! Jag vill SÅ GÄRNA vara med er där men ekonomin tillåter det inte helt enkelt. Åh, om man hade några miljoner på banken.

Jag önskar er så jävla mycket kul på konserten och hoppas att det är minst lika bra som konserten i Stockholm var!

6000 sålda biljetter säger ju att det kommer att bli ett jävla röj! Det plus att det är London - som ju är hans hemstad - är ju starka indikationer på att det kommer att bli jäkla KUL! London, baby!

På familjemiddagen i helgen visade det sig att familjen är mycket positiv inför en ev. flytt till London. 18-åriga brorsdottern ville HEMSKT gärna att vi skulle flytta dit för då kan hon komma och bo hos oss. Haha, vi får väl se hur det blir med det.

(Vi har inte alls varit inne på nätet och kollat efter jobb, lägenhet, inkomstskatt m.m. m.m....)

Undra om en viss studio i London som en viss artist kanske bruka använda sig av behöver någon timanställd kick ass backvocal tjej från Sverige...?

"Yeah, look, before we go to Stockholm and pick up the Nobel Prize I want the works done on him."

Det är jobbigt att vara på resande fot. I helgen har jag och Sara varit ned till Stockholm. Vi åkte på fredags eftermiddag. Sara är ju flygrädd men det gick tokbra ned. Träffade Joakim på T-centralen. Joakim är en kompis till Sara och hos honom skulle vi bo. I Fisksätra. Ja, just det, Fisksätra - igen! Men, nu är man ju van vid det här. Känns som hemma. Saltsjöbanan till Fiskis ju som på räls ju...

Jättesnällt och super bra att ha någon att bo hos. Blir ju massor billigare och är mycket trevligare.

På fredagskvällen hann vi komma ned och leta reda på en restaurang. Det gick inte. Så det blev Max.

På lördagen hade Sara styrelsemöte så jag skulle gå och strosa på söder med min nya vän Louise (som jag träffade första gången på Mika-konserten 9 november). Jag åkte iväg från Fisksätra vid 09.50 och banne mig om jag inte står på Medborgarplatsens perrong på pricken den tiden jag skulle, enligt tidtabellen. Inte utan att man blir lite imponerad.

Det var 45 minuter innan Louise skulle komma så jag gick in på ett café och tog en kopp kaffe och läste någon södertidning. Jag kände mig ytterst Stockholmig. Okej, jag skulle väl egentligen tagit en latte to go och stressat iväg om jag skulle vara helt stockholmig men ändå.

Sedan kom Louise och vi gick in på en massa affärer innan vi var hungriga. Så vid halv två gick vi in på en kinarestaurang och åt lunch. Mycket gott. Vi satt och pratade om allt mellan himmel och jord (men mest Mika) ända fram till klockan var halv sju tror jag. Servitörerna trodde säkert att vi var knäppa. Men de sa inget i alla fall. De bara hällde upp mer vatten till oss hela tiden! Det är ju fantastiskt vad mycket vi har att prata om. Det visar sig att vi tycker lika om en hel del andra saker också. Det är intressant att träffa nya människor. Tänk om jag aldrig åkt ned hade jag inte fått se Mika (Oh, my GOD!) men ej heller träffat Louise. Man måste våga här i livet. Nu har man lärt sig det igen.

Sedan träffade jag i alla fall Joakim och Sara och vi gick och käkade middag. Efter middagen promenerade vi i 1½ timme och letade en pub vi kunde gå in på. Det fanns INGEN! Okej, vi hittade några som var fulla (typ två stycken). Sedan gav vi upp, tok tåget tillbaka till Fisksätra och öppna en pava rött där istället.

På söndagen packade vi ihop vårat tjafs och åkte in till stan för att träffa F! gänget och ha möte om kongressen. Efter det mötet träffade vi Joakim igen och spatserade runt på stan igen. Middag på PizzaHut och sedan var det tåget till Arlanda. Oj, så jobbigt! Inte nog med det, planet var ju naturligtvis försenat också i 45 minuter. Tur att det inte blev mer i alla fall.

Äntligen hemma. Släppa fångarna lösa och hälla upp ett glas kall Troca. Underbart!

Men hur sugen är jag på att flytta till Stockholm då?! Vore ju tokroligt! Ett tag i alla fall...

Måste bara hitta jobb...lägenhet....kompisar....och.....och....

Men det löser sig säkert. Jag har redan hittat en dunderlägenhet för sisådär 7 miljoner - men avgiften är bara 298 kr i månaden. Var la jag de där 7 miljonerna nu igen?!

*tittar under soffan*

"If we live through this, trade in the DVD players and get a life."

Jag har fått min Mika dvd. OMFG! Konserten är från L'Olympia i Paris och naturligtvis hur bra som helst men det bästa med sådana här dvd:s är ju dokumentärerna och bakom-scenen-grejerna. Man vill liksom se honom och bandet i deras "naturliga" miljö när de är sig själva...

Jag längar till i helgen då jag ska spela dvd:n på högsta volym på vår HTPC. Undra om Magnus kommer att låsa in sig i datarummet då.

Jag hade dock velat att dvd:n skulle ha ändå mera material. Men så är det väl alltid. De två timmar det tog att sträckse den helt igenom var liksom inte nog.

I only have this to say in case Mika is surfing by my blogg someday:
Mika - you have a Korean bassist, a Scottish guitarist, a keyboard player from Windsor and a Welsh-Ghanaian Londoner girl drummer so it’s only natural to have a kick-ass backup vocal girl from Sweden - ME!

Mikakonsert i Stockholm fredagen den 9 november 2007 – the whole uncut story!

Jag har kommit på att dessa novellånga inlägg är som en nedskriven minnesbank för mig. Jag kommer på en massa medans jag skriver dem men har också kvar dem och gå kan gå tillbaka och känna ”Ja, just det, det var så det var”. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att glömma denna resa…

Jag fick ju inte någon kompis att resa med så jag loggade in mig på Mika Fan Club på nätet och det tog ju inte många klick innan jag insåg att det var ett gäng som skulle åka ned – och dessa var inte 15 år heller. Jag pratade med en tjej – Sienna – och vi bestämde oss för att vi skulle träffas utanför Globen. Bra – nu var det fixat.

Jag jobbade ju på fredagen. Dessutom hade jag två möten också så det var mycket att göra, men jag hade beställt skjuts av morsan. Hon skulle komma och hämta mig klockan kvart i två för att jag inte skulle vara sen till flyget. Packningen är ju ett litet kapitel i sig själv. Jag hade ganska tidigt bestämt mig för att inte ha med några kläder. Jag packade ett par trosor och en liten flaska med balsam, tandborsten och lite annat, that’s it. Detta gjorde ju att jag sparade tid då jag inte behövde vänta på väskan i Stockholm. Dessutom behövde jag inte åka via hotellet för att lämna av något heller. Nu kunde man lämna in väskor i garderoben, men det visste jag ju inte före.

Väl på flygplatsen satt jag och drack en kopp kaffe och packade mina flytande vätskor i en påse och då blev jag lite nervös. Wow, jag kunde som inte riktigt förstå att jag inom loppet av några timmar kommer att se Mika livs levande. Helt fantastiskt.

Som tur var vart det inga förseningar på flyget heller. Det är ju sånt som man inte kan styra över och det vore väl typiskt ifall flyget hade varit försenat i en massa timmar pga is eller något annat jävla vinterassocierat.

Köpte tur- och returbiljett till flygbussen och när vi hade åkt en bit så ringde telefonen. Jag såg att det var ett nummer jag inte hade inlagt – det var säkert Sienna. Och det var det ju, hon berättade att hon, Marianne, Anzuzu, Jasissa, Lunafish och Mirano och hennes mamma stod i kön – nästan längst fram! De hade ju så bra platser att de inte ville gå iväg och äta. Kanske fick vi gå och äta två och två och lösa av varandra. Jag berättade att jag skulle bara ta tunnelbanan till Globen så var jag snart där.

Nu är det ju så att jag faktiskt har varit i Stockholm massor av gånger. Men av någon anledning hittade jag inte till rätt jävla spår denna gång, jag fick irra omkring ett litet tag men sedan skärpte jag till mig och hittade rätt.

Jag hade aldrig varit på Globen förut. Den är ju rätt maffig faktiskt. Och det var massor av folk i rörelse på väg dit, för det var Monster jam inne på globen. Medelålder på dessa människor var 7. Väl framme vid kön in till Annexet så såg jag att medelåldern där var 13…

Jag gick på sidan av kön nästan ända längst fram och där var gänget. Sienna hade bara sagt att hon hade en röd halsduk. Så det var inte så svårt att hitta henne. Vi tittade på varandra och jag sa skrattande: ”Är det dig jag letar efter?”. Sienna sa: ”Är du Nika?!”. Haha, det är så roligt att träffa nya människor som man aldrig skulle ha träffat under andra omständigheter.

Jag frågade om vi skulle gå och äta på en gång innan jag ställde mig i kö men Sienna berättade att de snart kommer att öppna dörrarna trodde de, så de ville inte lämna kön. Så jag gick och tråcklade mig in genom alla människor ända fram till gänget. Välkomstkramen och sedan var det som att vi hade känt varandra i flera år! Sienna bor i Stockholm och Marinne och Anzuzu är från Finland så vi fick prata engelska med dem. Spänningen ökade något när man stod där i kön och bara väntande. Klockan var nog någonting före halv sex när jag kom dit. Vakterna är ju så roliga. De är så macho som är möjligt att vara. En vakt höll ett litet tal för oss: ”Okej, nu är det så här va, när vi öppnar dörrarna så är det inget springande inne på arenan. För om alla springer och någon ramlar längst fram då kommer det femtio andra personer och springer över den personen – det gör ont. OM man springer så finns det en gul dörr. Den får man gå igenom och komma ut igen. Sedan får man ta ett varv runt arenan och ställa sig längst bak i kön. Okej?! Inget springande inne på arenan.”

Detta var ju tur. För tydligen hade Marianne och Anzuzu lyckats övertyga Sienna att springa längst fram. Nu hann vi t.o.m. lämna in jackorna innan vi gick fram. Jag måste säga att jag tyckte att lokalen var helt okej. Till och med lie mysig. Rummet är rektangulärt med scenen på ena kortsidan. Sedan är det ”balkong”-liknande loftgångar längst båda långsidorna och bakväggen. De som stod där hade total överblick över hela lokalen. Det är ju bra att man kan välja vilken typ av plats man vill ha. Vi gick ju längst fram i alla fall. Vi var någon meter från staketet och vakterna kom och sa att vi skulle sätta oss ned. På det sättet tog vi mer utrymme och det blev luftigare. Jo, eller hur, i alla fall tills alla reste sig upp…

Där satt vi och längtade, pratade och lärde känna varandra. Sienna är ju lite tokig, haha, hon såg den berömda ”film-mannen”, alltså en kille som filmar allt som Mika gör, förmodligen inför en kommande DVD. På forumet hade det varit många och långa spekulationer om vad han heter. Hon fick fram till honom och pratade en gode stund. Till slut kom hon tillbaka och han följde med och filmade Marianne och Anzuzu i deras fina dräkter. Sedan berättade hon alldeles lyriskt för mig att hon nu visste vad han hette. Hon hade sagt att hon kom från Mika Fan Club och att det har varit diskussioner angående hans namn. Han hade sagt: ”Jo, jag har hört det”. Haha, tydligen finns det spioner inne på MFC trots allt. Ja, nu fick hon vara den som postade hans riktiga namn i alla fall. Good for you, Sienna!

Vi visste ju att det skulle vara ett förband. Ändå så fort det rörde sig något på scenen som någon, någonstans trodde var Mika, ställde sig hela hjorden människor upp på någon sekund. Men vi fick ju bästa platserna ever. Vi stod några meter från en utskickande kub i centrum av scenen. Förbandet var hel okej, men det är ju bara jobbigt med all väntan. Förbandet spelade 3-4 låtar och nu hade vi stått sedan 5-snåret och nu var klockan något efter åtta. Man var redan mör och det hade inte ens börjat. Efter förbandet skulle de ju rodda om hela scenen också, så klart.

Men sedan, vid halv nio, började det. Man trodde liksom inte att det sant. Musiken började och det var ett förspel med en dansande tjej, sedan stod han där. Livs levande mitt på kuben, några meter ifrån mig. Jag såg honom helt glasklart och han är precis lika vacker i verkligen. Dock har han klippt sig lite för kort. Jag gillar när han har lite längre hår, så han får ändå mer lockar.

Showen var helt fantastisk. På pianolåtarna rullade de fram ett piano så att han satt precis mitt framför mig. Det såg ut som att hela bandet hade ROLIGT! Alla skrattade och skojade med varandra på scenen. Och han talade en massa svenska. Enligt en recension i Expressen, tror jag att det var, så lät det som att han hunnit gå en kvällskurs på planet hit, och det kan jag verkligen hålla med om. Han sa inte bara ”Hej, hur mår ni?” Han pratade om hur vi i Sverige hade spelat hans skiva först och att det var så konstigt att bara för ett år sedan var han okänd och nu var han här i Stockholm. Han var verkligen duktig. En rolig grej var dock att publiken missuppfattade en grej. Han sa på engelska ”Om ni inte förstår vad jag säger så gör så här” och så viftade han med armarna över huvudet. Då gjorde publiken likadant. Bandet höll på att skratta ihjäl sig och Mika tittade på dem och sa ”Mitt band tycker att det där var väldigt roligt”. Men vi förstod honom visst.

Sienna den luringen, noterade att soptunnorna (inför den obligatoriska nakna-överkropp-dunkande-på-trummorna-scenen) stod långt till höger från oss sett. MEN, när det var dags så flyttade de fram tunnorna till mitten av scenen, så vi såg hur bra som helst. En sak som är jobbig dock, är att eftersom jag har linser som typ torkar så måste jag BLINKA. Kan ni tänka er det?!

Men som sagt, showen var verkligen skitbra. Han hade lite problem med medhörningen såg jag. Ibland så kämpade han lite med några toner och då tog han av sig medhörningen och då var det inga problem. Musikaliskt är det ju underbart. Han gör om låtarna, drar ut dem och förlänger dem. Får publiken att sjunga med. På en låt – jag kommer inte ihåg vilken det var – så fick publiken sjunga ett längre tag och han skrattade och tyckte att det var jätteroligt. Showen blir ju verkligen bättre om artisten och bandet verkar ha roligast av oss alla.

De körde även en liten skuggteater när de var utklädda till djur. Teatern slutade med några snuskiga rörelser – Haha, humor. För att inte prata om vad han gjorde för rörelse mot The Big Girl (en uppblåsbar jätte-docka). Hysteriskt kul. Han skrattade efteråt och såg verkligen ut som vad-fan-gör-jag, men det är kul att han är sig själv i stunden. Skuggteatern följdes ju av Lollipop. Gigantiska ballonger och konfetti sprutades ut över publiken. Man var som i en saga.

De körde en annorlunda version av Holy Johnny. Alla i bandet stod framme vid scenkanten med var sitt instrument. Sedan spelade och sjöng dem mer eller mindre a capella. Endast med de få instrument som de hade med sig. Verkligen kul. Man kan ju tänka sig att de vill göra detta mycket för dem själva också. Man blir väl knäpp om man måste göra alla låtar exakt lika hela tiden. Det blir ju roligare både för publiken och för dem själv när de skojar till det och ändrar lite här och där.

Men Mika måste köpa nya byxor. Gylfen åkte upp. Han stängde den en gång men sedan åkte den ned ändå. Lite roligt men jag tyckte synd om honom. Stå med öppen gylf inför många tusen människor.

När konserten var slut så hade ju Sienna, Marianne och Anzuzu tänkt träffa Mika. Och det är klart jag är ju inte sen att följa med. Vi stod kvar vid staket bland en del andra människor. Mikas mamma kom förbi och delade ut ett backstage-pass till en rullstolsburen person som fick komma bakom scenen. Vakterna sa att vi skulle ställa oss vid väggen och vänta. En av vakterna hade nämligen sett mitt Mika-nyckelband som jag hade köpt innan konserten började. I den hängde det en skylt som han förmodligen trodde var någon typ av backstage-pass. Jag vet inte. Men efter ett tag så sa en av vakterna att det ingen idé att står där om vi inte har ett giltigt gästkort. Vi gick därifrån med svansen mellan benen.

Jag tappade bort de andra men jag gick ut och väntade. Sedan möttes vi upp och gick runt huset för att stå och vänta vid hans buss. Man dras liksom med i detta på något vis. Jag hade aldrig gjort det själv, men nu kändes det helt normalt. Problemet var bara att det stod en buss vid en dörr och där hade se ställt ett staket runt så man inte kunde komma in. Men vid en annan dörr stod några mindre bussar och där ställde de också ut staket. Nu var ju frågan: Var kommer han ut? Delar av bandet kom ut vid de mindre bussarna. Det snöade och var kallt men skam den som ger sig. Vi väntade och till slut visade det sig att var vid den större bussen. Samma vakt som tidigare hade upplyst oss om att inte springa på arenan upplyste oss nu följande: ”Det står ett staket här vid bussen, om ni trycker på så skrapar det på bussen och då får vi en sur busschaufför, och vi vill inte ha en sur busschaufför!”. Vi lovade att vi skulle stå still. Men sedan sa vakten: ”Okej, nu ställer vi oss i rad och så går vi lugnt och stilla”. Plötsligt ledde de oss in på arenan igen. Vakten: ”Okej, nu har Mika varit snäll nog att ta in er på arenan igen för att komma in i värmen. Ska ni vara snälla så jag inte behöver ställa upp staket eller ska måste jag ställa upp staket?” Vi lovade igen att vi skulle vara snälla. Vi väntade ett tag, sedan vände jag mig om och då kom han mot oss. Vi var kanske 20 personer. Den där förbaskade film-killen var ju med också. Kommer jag med på någon dvd i något klipp om galna fans då dör jag.

Vi stod i kö och han pratade med oss var och en. Han sa högt till oss alla att om han var lite avståndstagande när han kramades så var det inte vårt fel, det vara bara det att vi var så blöta, han ville inte bli sjuk (!).

Till slut var det min tur och jag sa att jag var Nika från forumet (Sienna var före mig och hon hade också pratat om forumet). Han sa typ: ”Ah…” menade på att jag hette Mika på forumet. ”Nej”, sa jag, ”Nika – with an N”. Han sa ”Vad heter du på riktigt?” Jag svarade och han signerade min biljett. Jag fick pussar på min biljett, lix, det fick inte Lunafish i alla fall, jag får väl höra senare om de andra fick det också…haha. Sedan bad jag om en kram och jag fick en. Men han är ju så LÅNG. Jag försökte liksom nå om honom men det gick liksom inte. Inte eftersom han inte ville ta i oss för att vi var så blöta. Min halsduk var ju dyblöt så han sa: ”Oh, you’re REALLY wet!”. Jag sa: ”Yeah, I know, but It’s not my fault, it’s the snow!”. Någon annan sa att det snöar ju ute och han sa att han visste det och ville ut och se på det – ”You probably think it’s boring with snow but to me it’s exiting!” Han skulle komma till Umeå, om han vill se på snö.

Så det var det. Jag har träffat och pratat med Mika. Jag har till och med fått en kram. Jag kände mig som jag var 13 år. Jag ville gå ut och skrika som de andra gjorde man jag gick ut och tog en rök. Det behövde jag. Han är ju helt underbar ju. Och så vacker, även på nära, nära håll! Erkänn ni är lite avundsjuka!

Efter detta gick vi till Siennas bil och körde till nattöppet McDonald, åt middag (klockan 2 på natten) och pratade, pratade och pratade. Sienna körde oss till tunnelbanan och sedan åkte vi hem till varsitt hotell.

Så var den resa mer eller mindre över. Nu börjar man planera när man ska få träffa honom igen. Blir nog aldrig.

Dagen efter var det hotellfrukost och gick lite på stan. Köpte en väska. Åkte till Arlanda och sedan hem. Hemma var det snö och Magnus och Piotten hämtade mig på flyget. Jag satt i baksätet på bilen och bara bubblade då jag ville berätta allt på ett andetag. Jag tror faktiskt att de tyckte att det var lite coolt att vi faktiskt hade träffat honom. Även om det är lite tonårsvarning på det. Jag bryr mig inte.

Det var den fantastiska konserten och mitt oförglömliga möte med Mika i Stockholm fredagen den 9 november 2007. Jag är inte lite avundsjuk på Sienna och gänget som ska åka till London och se honom. Jag vill också…

"Grand Maester Mika, I am not alone!"

Nu är det nära som satan. I morgon åker jag ned till Stockholm och banne mig om jag inte ska åka UTAN att lämna in någon väska. Tänk jag ska resa bara med HANDVÄSKA. Och ingen stor handväska heller. Jag har de kläder jag ska ha och ett par trosor i väskan.

Resten kan jag köpa i London och Paris när jag och Mika har rymt...

Nu är det spännande. Jag ska träffa en tjej från Mika Fan Club som jag naturligtvis aldrig har träffat förut. Men det är ju sånt som är roligt i livet. Nya vänner som man aldrig skulle ha träffat annars.

Jag har insett att jag kommer förmodligen få dåligt med tid. Vädret kommer ju att knulla till det också förstås. Ja, jag vet, jag brukar inte tala om vädret men när man ska flyga och det kommer att vara drivsis - då bryr man sig faktiskt. Jag vill INTE vara tokförsenad!

Nu ska jag dundra på lite till Mika sedan kolla att jag har allt en sista gång och sedan gå och lägga mig.

Party on!

"Oh my God! What have you done?!? What have you done?!??!??!??"

It's done, done, done.

Nu är det bokat och klart. Jag är officiellt 2790 kr fattigare och jag har inte bokat boende ännu...

...men som sagt: Det kostar att ligga på topp!

Men det är ju ändå läge för en liten hurradans tycker jag! Och sedan när jag ändå helt och fullt, har tagit steget över till tonårsträsket - igen- så är det ju lika bra att klistra in en sån här också:

"And thus, the arsonist returns to the scene of his last great blaze."

"Det tar sig" - sa mordbrännarn.

Jag har kanske raggat upp en tjej via en fan club-sida. Kanske tar jag mig iväg trots allt.

Ja, det är sant, jag kommer att GNÄLLA OM DETTA tills det blir verklighet!





Men jag har varit och pangat idag igen. Det tar sig där också. Känns mycket bättre idag än förra gången. Kändes mycket säkrare. Man visste liksom vad man gjorde på något sätt.

Nu ska jag vänta på svar från mitt "ragg"...

"Five-hundred-yard putt?"

Jag vill inte göra annat än sitta här vid min dator och vara putt.

Allt skiter sig.

Nu ska jag beställa Mika-prylar för sisådär tusen spänn och sedan ska jag vara ändå mera putt.

Men jag har i alla fall friskvårdat idag i en hel halvtimme OCH ätit en vegetarisk middag, my god, where will it end?!

"This has to look as convincing as possible, take my gun!"

Kursverksamheten fortsätter. Nu är det pistolskytte på tapeten. Jag har ju pratat hur många år som helst om att jag ska börja pistolskytte, men det har liksom aldrig blivit av. Och när jag äntligen kommit mig för att kolla upp eller mailat så har det varit för sent för att anmäla sig.

Men nu - i tisdags - så mailade jag och banne mig om inte kursen började på onsdagen. Jag tog chansen och åkte dit. Så nu har jag varit på första introduktionen kan man säga. Det är verkligen skitkul, men svårt! Jag har läst utbildningsboken en gång men ska läsa den många gånger till. Måste ju klara teoriprovet innan jul för att vi ska få fortsätta och skjuta .22 efter jul. Vi får väl se.
Detta är dock inte mitt största problem just nu.

Mitt största problem är fortfarande MIKA!
Det är ingen som vill åka med mig. Jag har t.o.m. mailat till klasskamrater som jag inte pratat med på hundra år. Ja, vi är ju inte ovänner, men det känns ju lite konstigt att maila dem om en sån här sak. Men vad fan ska jag göra. Jag VILL ju åka.

Kanske vill någon Stockholms fia åka, men hur fasiken ska jag få veta det då?!

Jag måste köpa biljetter till konserten och boka flyget å det snaraste. Om någon polare här vill åka så bjuder jag på konserten... KOM IGEN!

Åh, var är ni, ni Mikatokiga ni?!

Tillägg: Vad fan är det här? Fuck with Nika day? Nu kommer Celine Dion till Stockholm 7 juni - vem fan får jag med mig på det då?

"Lord Mika!"

Jaha, och vem utav er ska följa med mig och se Mika i Stockholm fredagen den 9 november kl 19:30 i Annexet, Globen? Biljetterna kostar bara 300 kr och jag bara måste dit! Men jag vill ju inte åka själv.... Kom igen nu!

Jag kan ta ledigt den fredagen och åka ned när fan som helst, tyvärr verkar det blir jobbigare att ta sig hem så förmodligen måste man sova över i Stockholm. Men det kostar att ligga på topp.

Jag känner typ ingen som vill åka ned, men kanske kan man få tips om en ny vän som vill åka ned och se Mika. Känner du någon som vill följa?