"I have to fucking upgrade" or "Cell-phone anxiety"

Jag förstår egentligen inte varför jag gillar teknik såsom mobiltelefoner och datorer så mycket då jag egentligen mest får ångest av dem. Ångest för att jag inte läser nog mycket, ångest för att jag inte kan nog mycket, ångest för att jag inte UPPGRADERAR skiten nog ofta.

Nu måste jag till exempel uppgradera min mobil för den är slöare än sirap och buggar konstant. Men jag drar mig för det hela tiden för jag är livrädd att något ska försvinna och/eller gå fel. Eller att den inte blir lika bra som den var från början. Varje gång jag kommer på att jag borde göra detta så sätter ångesten in.

Jag får till och med ångest över att sätta dit skyddsplasten på telefondisplayen. Vilket är en paradox för jag får lika mycket ångest över tanken att jag skulle få en repa på den! Motsägelsefullt minst sagt.

Efter att ha sett Saras perfekt ditsatta skyddsfilm så har jag ändå mer ångest. Kan jag få det lika bra?! Dagens i-landsproblem.

Jag kanske ska öppna kartongen till skyddsfilmen i alla fall och läsa på hur man gör.... Man måste ta sånt här steg för steg. Jobba bort ångesten. Usch så jobbigt!

"Liberty City was great before phones ruined everything."

Tänkte på en sak. När man har ett band eller en person som man gillar så kan man ju på youtube eller where-the-fuck-ever hitta massa inspelat material med den personen. Detta är ju material som tusentals pajsare runt om i värlen har spelat in på konserter, på stan eller vartsomhelst. Jag har tillexempel hört och sett nya låtar med Mika långt innan de har släpps på en ny cd. (De är inte släppta ännu till och med).

Detta innebär ju att när sångaren på en konsert någonstans säger: "Nu ska jag köra en ny låt som heter " börjar ju publiken skrika som de galna fans de är - för de har ju redan hört låtjäveln! De kan ju all text redan för de har redan suttit natt efter natt och längtat till konserten framför sina dataskärmar. Detta är ju ett faktum. Men man kanske inte tänker på det.

Inte förrän man laddar hem en gammal goding som "Dead Flowers" med The Rolling Stones. Låten släpptes tydligen första gången 1971 på albumet "Sticky Fingers" som låt nr 9 av 10 förövrigt. Förjävla bra låt. Hursomhelst så i en liveversion säger Mick "We like to do a new song for you now called Dead Flowers". Och det är helt tyst. Publiken säger naathing. Visst är det underbart?! Tystnaden är ju så talande. En annan tid. Innan mobiler och sattyg. Innan tekniken förstörde musiken och att gå på konsert var en upplevelse. Fan, jag vill gå på en Rolling Stones konsert 1971 och sitta i gräset och röka braj. Fan, det var tider det...

På tal om det; jag vill ha en ny mobiltelefon, funderar på en Xperia X1. Man måste ju hänga med tekniken....

"Looks like man vs. city bus. You can guess the outcome."

Jag har helt enkelt inte mycket att tillägga. Förutom detta.

Jag har för några dagar sedan upptäckt en ny cool liten finess. Man kan få busstidtabellen i mobiltelefonen! Ja, ja, jag vet jag är lite sen. Det här har säkert funnits länge. Men jag har just laddat ned skiten i alla fall.

Man får ett sms som man använder för att gå online med. Sedan laddar man hem de linjer som man är intresserade av. Dessa lägger man bland sina andra program i telefonen. Sedan så kan man titta på dem när man vill och behöver alltså inte gå online varje gång man vill läsa.

Massor av smidighet måste jag säga. Fast nu måste jag ju göra om det när turlistan för vintern kommer.

Jag tycker om gadgets.