"Oh, yes you have. A little Easter treat just for me."

Så var påskfirningen i Obbola över. När vi anlände var huset redan i högform. Matchen Linköping-Skellefteå var i full gång och de satt och hejade på med ölen i högsta hugg. Stämningen på topp med andra ord. De snackades hockey, fiske och dracks öl. Jag kunde inte låta bli att ledsen. Konstigt, tänker ni, att jag blir nedstämd av denna trevliga stämning, men jag tänker på hur fantastiskt bra Gunnar hade trivts där, just då. Han hade passat in perfekt i hela situationen och det hade känts som att han alltid varit där. Jag är så ledsen över att han inte fick vara med om den här sidan av min familj och släkt och jag är ledsen över att de inte fick lära känna den sidan av honom, på något sätt. Jag fick svälja gråten ett stund. Och nu behöver inte ni som var där säga: "men varför sa du inte att det kändes jobbigt, det förstår vi och det är inget konstigt med det?". Därför att jag inte alltid kan dra ned stämningen med att säga det och därför att jag måste lära mig hantera dessa situationer själv. Det är inte första gången det händer och det kommer aldrig vara sista.

Hur som helst hade vi fantastiskt trevligt. Vi åt ju påskmiddag, som jag skrev om redan igår. Senare på kvällen kom så kvällens spel fram. Galenpanna. Det här är ju ett spel där några har suttit och brainstormat fram spel där man ser absolut dummast ut när man spelar. Det är ett vinnande koncept för hur dåligt spelet än är så kommer man skratta och ha roligt när man sitter med färgglada pannband och två kort i pannan. Speciellt när inte banden räcker till utan några måste ha uppvikta mössor med korten instuckna i. Detta spel var på inget sätt dåligt, det var jätteroligt men ibland svårt som attan. Och det hjälper ju inte hjärncellerna att man dricker jägerbull, vin och drinkar heller. Men det hjälper skratten, det vill jag lova! Kvällen avslutades ändå i rätt hygglig tid så vi skulle orka upp i dag.

Och upp orkade vi oss, vissa senare än andra, men jag var faktiskt uppe strax efter tio. Efter alla ätit frulle klädde vi på oss täckbyxor, underställ och fan och hans moster, packade kaffe och bullar och begav oss ut på vandring ned till isen. Där satte vi oss solade och fikade en stund och njöt av solen och sedan vandrade vi hemåt. Inget märkvärdigt alls men skönt att komma ut en stund och röra på sig. Annars är det ju lätt att påskgodisskålen växer fast i ena handen och öl- eller vinglaset växer fast i andra.

När vi kom hem till vinter-playa del Obbola igen så gick vi till baksidan och Frida skottade till den befintliga snöbänken och en eld startades i den snygga Weber-grillstaden. Sedan grillades det lunchkorvar av olika slag. Så nu luktar jackan påskmys på riktigt. Efter det var vi rätt däckade och några vilade en stund, några duschade och några bara hängde.

Efter att vi vilat en stund var det ju dags för att börja fixa middagen. För nu var det ju flera timmar sedan vi åt! Frida, Martin och jag åkte och kompletteringshandlade till the pulled pork som hade myst i ugnen under de senaste sex timmarna. Åsa hade gjort både pulled pork och pulled elk som båda vart jättegoda. Vi gjorde de tortilla-style med grönsaker och yoghurtdressing med honung, fetaost och vitlök (efter recept från Jennie, men den blev inte alls lika god som hennes), tzatziki och guacamole. Sedan tryckte vi in tortilla-chips, mini-tubs och tortillas tills vi alla storknade och däckade i soffan - igen!

Jag kände mig rätt trött så jag avslutade kvällen rätt tidigt och tog bussen hem strax efter åtta. Jag var inte hemma förrän en dryg timme senare men det gjorde ju inget. Man hinner filosofera så mycket under bussresan.

Väl hemma städade jag undan då jag gått bärsärkagång just innan jag skulle åka, letandes efter några kläder som jag tänkte ge bort. Jag hittade dem inte så klart. Nu är det bara Ikea-handlingen som är kvar att plocka upp. Jag hann dock skruva ihop databordet redan igår. Så efter städning och en välbehövd dusch sitter jag nu vid detsamma. Riktigt smidigt bord faktiskt och naturligtvis inte dyrt heller.

Nä, om man ska slå på tv:n och tom-glo en stund innan jag somnar. Imorgon ska jag nog bara ta det lite lugnt, plocka upp det sista och kanske blogga lite om vad jag köpte allt mest.

"Sorry, the Sacramento bus doesn't run again 'til tomorrow. Uh, 5:05 pm."

Så igår var det dags för bouppteckning. Det visste jag ju skulle bli jobbigt såsom allt annat har varit jobbigt. Sitta och prata om allt på ett sånt konstigt konstaterande sätt. Ibland faller man bara in i det och sedan vaknar man som upp och inser vad det är man gör och om vem. Men det gick precis hur bra som helst.

Jag jobbade fram tills lunch och med en en fulladdad telefon, som jag hade tänkt använda för att dränka tankarna med, bältade jag med fast i bussen. Bussen hann väl just utanför Umeå innan ögonen ville vila mer än öronen ville lyssna på musik så det blev att sova en stund. Är ju så sövande att åka buss. Jag kom fram i god tid och hann strosa en runda på stan. Jag hade vandrat vägen från busstationen till advokatbyrån i google maps så jag visste ju exakt vart jag skulle gå.

Mötet gick så otroligt bra. Jag är så jätteglad att jag har träffat dessa fantastiska människor men samtidigt blir jag mer och mer ledsen att jag inte får lära känna dem alla bättre, tillsammans med Gunnar, i många, många år framöver. Jag hade så sett framemot att ingå i denna stora familj.

Nu är bouppteckningen snart klar. Jag vet nu att jag kan börja packa och sortera alla saker - när jag väl känner att jag orkar. Det känns bra även om jag inte förstår hur jag ska orka kasta hans kläder. Eller något annat för den delen. Men man får väl ta det allt eftersom.

Och så är jag rätt upptagen på kvällarna och helgerna nu. Det är ju självpåtaget så klart, jag vill ju träffa folk och ha roligt. Men det blir inte mycket tid till så mycket här hemma. Men det gör ju inget, det är ju ingen som bryr sig ifall jag lämnat något någonstans längre.

Och den tid jag är hemma skriver jag mycket på boken. Eller mycket och mycket, jag skriver och tänker. Funderar och skriver lite till. Jag har skrivit ned det mesta från början och nu funderar jag på att hoppa över mitten av 2012 och börja på sjukdomstiden. Jag pratade med Jennie om det och det kanske inte är så dumt att göra på det sättet. Att skriva ned det medan jag har det någorlunda färskt i minnet. Jag har ju redan hunnit glömma en del (tack och lov i och för sig).

Jo, just det, jag och Jennie gick och åt middag efter mötet. Det var supertrevligt och god mat! Vi satt länge och pratade om allt möjligt. Jag tror att vi aldrig skulle kunna få slut på saker att prata om. Sedan tog jag så klart bussen hem. Hoppade av på sjukhuset och behövde vänta på 1:an i tre minuter. Smidigare än att hoppa av på busstationen och gå till Vasaplan, bara ett tips.

Så nu är det onsdag och jag hade faktiskt inget att göra ikväll. Det är ju rätt ovanligt så det blir att hänga här hemma och gå och lägga sig tidigt. Planeringen av londonresan går sakta framåt också. Förhoppningsvis kommer vi att kunna åka i slutet på maj. Eller jag åker tamigfan i slutet av maj om jag så ska åka själv. Hade planerat att åka till Burträsk och hälsa på nästa helg men då är det ju högskoleprovet så det blev ju inget med det. Hoppas vi kan hitta en annan helg som passar för jag vill så gärna hälsa på.

Jag är redan trött...hur tidigt får man lägga sig egentligen?

"Well, some people without brains do an awful lot of talking don't they?"

Så nya Oz the Great and Powerful är en barnfilm. Go figure. Och det kommer från en som älskar filmer som Finding Nemo och Monsters Inc. Vissa stunder kunde jag lika väl läst Bio-tidningen istället. Fanns inte ens något att lära någonstans. Nej, låt bli och spendera pengar på den filmen.

En nyhet på bio sedan jag var där sist är att man får välja om man vill köpa glasögon eller ta med sig ett par man har liggandes hemma. Jag har faktiskt inga men Sara hade tydligen en hel påse med 3D-glasögon så jag fick ett par av henne. Så nu är man ju tvungen att försöka komma ihåg att ta med dem nästa gång. För annars måste man köpa ett par för typ 15 kronor...

Efter barnfilmen gick vi till Wayne's och drack varm choklad. Det tyckte vi var passande. En stunds skvallrande och surrande och sedan dags för bussresa hem. Tänk om man kunde bli guld-kund på Ultra och få specialplats och en massa andra förmåner. Jag tänker som bio-kortet alltså. Ju mer man åker desto mer förmåner.

Nu soffhäng tills det är dags för sänghäng. Fått sjukt mycket gjort idag. Känns bra.

"I have as much right to be on the bus as you!"

Hur svårt är det egentligen att förstå att busstiderna som står angiven i bussturlistan och på hållplatserna är PRELIMINÄRA?! Visst borde väl folk av hyfsad intelligens förstå att bussjäveln inte försvinner ur tomma intet bara för att det inte dykt upp vid hållplatsen EXAKT på klockslaget. Folk börjar titta sig oroligt omkring när klockan slår ankomsttid. "Men lugna ned dig för helvete, bussjäveln kommer ju när den kommer!" Har jag lust att säga.

Sedan när den väl kommer slås dem av ytterligare en nyhet - man ska betala också...

"Did he miss another bus, Eddy? Busses can be so cruel!"

Jag måste klaga. Jag har åkt buss i hela mitt liv och jag har många gånger suttit i bussen och tittat mig omkring och varit mäkta stolt över de hela, rena och sköna bussar Umeå stad har haft. Visst, det är ibland ett tuggummi kletat fast någonstans, det är lite grafitti någonstans här och där, men ärligt talat - överlag bussar med jävligt hög klass.

I går åkte jag buss hem från jobbet. När jag klev på bussen började jag undra i vilken stad jag befann mig. Var det i något ghetto i New York? På en landsväg i valfritt ökenland? Jag tittade ut genom fönstret och insåg att jag inte hade lämnat min hemstad.

Stolarna var trasiga och skitiga och överlag av en förbannat sjaskig kvalité. Själva designen på bussjäveln sög. Plingknappen satt upp och ned. Mitt säte var trasigt. Golvet var inte torkat på hela året. Inte nog med detta. Det regnade in på tre ställen. Fina strömmar av regnvatten strilade ned på passagerarna när bussen svängde.

Vad är detta? Vikariebussar my ass. Om ni ska ta hutlöst betalt för en bussresa så kan man väl åtminstone kräva att få färdas med klass. Umeåborna är van vid högklassiga bussar. Ge oss vad vi är värda!