Semester incoming

Sista arbetsveckan nu. Känns helt galet. Hur i h-vete kan det gått så fort? Redan har jag planer också. Kommer kanske åka på en liten semestertripp norrut igen. Sedan är det sommarfest med hojgänget och så klart bröllop också. Mycket skoj ska jag försöka ha i sommar. Njuta av ledigheten och att jag är bilburen. Att jag kommer och går som jag vill. Känns både tråkigt och kul på samma gång. Splittrat och jobbigt men pirrigt och kul. Ja, jag kan som inte riktigt bestämma mig.

Nu har jag just packat bilen full med saker jag ska köra till återvinningen imorgon. Sedan ska jag ringa och boka biltvätt både in- och utvändigt. Det var behövligt redan innan jag packade den full med skrot. Blir intressant och se om de billiga och bra biltvättsstället jag har blivit tipsad om är så bra som de har sagt.

Idag tvätt och allmänt stök här hemma med planering och betalning av ströräkningar som ramlat in. Gick lite pengar i London. Men det var ju meningen och jag höll mig just inom budget till och med. Bra där.

Nu ska jag äta mina sista ostkrokar. Varför? Ja, ingen som helst aning till varför jag ska äta upp dem. Jag har inte ens varit ute och gått. Men det måste bli ändring på det, mina vänner.

Londonshopping

Jag orkar inte skriva något långt inlägg om allt jag har köpt. De bästa köpen har ni bara sett påsarna av ännu, och kanske kommer det några foton även på dessa men här nedan är en jättefin börs/kuvertväska som jag köpte på en marknad. Den kostade en del men var så fin att jag var tvungen att ha den. Den har en kedja, som ni kan se, den kan man snurra upp och använda som axelband. Coolt! Den är handgjord och har massa fack. Fack här och fack där och titta, ett fack till!

Sedan vart det fyra vintageväskor från Beyond Retro. Det fanns så sjukt många coola väskor där men jag fick sluta vid fyra... Den första, orangea, väskan är rätt stor, som en bowlingväska nästan. Den är rätt sunkig inuti men så fantastiskt cool och fin så jag var tvungen att ha den. Dessutom var de alla tokbilliga.

Och sedan vart det fyra par byxor och ett par shorts samt en ljusare jeansjacka. Är jättenöjd med alla dessa. Men notera gärna att ett par byxor är röda. Omg.

Och så blev det tygväskor. Det kan man aldrig ha för många av.

Sedan en massa, massa smycken. Fyrtiosex par tror jag. Men de är små ploppar mest...så det räknas ju inte nästan. Ett par nya svarta Converse köpte jag också. Ville gärna ha fler färger men de kostade ändå typ 500 kr så jag köpte bara ett par. I USA kostade de typ 300 så då kunde man ju köpt tre par...

Vad blev det mer? Fyra halsdukar, vad sa jag nu 16 par trosor, tror jag. Smink, nagellack och linnen. Ja, en massa linnen, några enfärgade och några med diverse tryck. Och så övriga kläder så klart. Tröjor, t-shirts och till och med en vit "finblus" från damavdelningen på Mark & Spencer! Så den som skulle gå igenom min väska skulle undra vilken schizofren person som ägde bagaget. Superman-t-shirt, finblusar, 10 pundsväskor och ja, några-fler-punds-väskor.

Men det är ju inte kostnaden som gör saken utan saken i sig. Visst var det coolt att köpa märkesväskor på Bond Street (den historien kanske kommer imorgon), något jag längtat efter länge och nu gjort, men det betyder ju inte att jag inte köper väskor på second-hand butiker också. Det ena utesluter inte det andra.

Ja, hur som helst vill jag tillbaka till London i november. Det tycker jag känns lagom så där. Men det tyckte jag sist också och ingen ville följa med...

"I don't need to talk about it. I experienced it... naked."

Så just nu är det enda jag kan tänka på att jag åker till London på torsdag. Jag har just letat upp mitt pass, så bra. Det är klart. Men nu måste jag göra en liten shoppinglista på prylar jag ska hålla utkik efter. Blir en rätt gedigen lista tror jag. Kommer inte att komma hem med hälften så klart.

Jag har också ett vanligt sommarproblem. Jag "passar" inte i sommarkläder. Alltså jag arbetar bäst i mycket kläder eller inga alls. Påklädd eller näck, allt eller inget, inget jävla mellanting i kortbyxor och linne och skit. Ska man lix vara halvnäck är det lika bra att vara helnäck. Jag känner mig mer obekväm klädd i detta mellanting. Så jag skulle väl haft kollat i London om det finns några sommarkläder som jag känner mig bekväm i. Ja, men jag tycker det är tjafsigt med vad man ska ha för skor till exempel. Finns inga snygga, bekväma sommarskor. Och vad har man för snygga skor till korta sommarbyxor? Det går ju inte ihop. Till ett par snygga jeans kan jag ha mina boots och då känner jag mig bekväm. Är man näck har man inte skor, så då är jag också bekväm.

Och så överdelen. Får jag ha en helt vanlig blus eller stickad tröja så känner jag mig hemma. Linne skulle jag aldrig ha. Då blir liksom fetarmarna extra accentuerade. Då är det lika bra att ta av sig det helt och vara näck. Då finns det så mycket annat att fokusera sig på, så de obekväma områdena blir inte lika intressant att koncentrera sig på. Så jag kanske borde bo någonstans där det alltid är vinter så jag alltid få gå påklädd. Och jag som nyss proklamerat att jag borde bo någonstans där det alltid är soligt så min hud mår bättre. Men ja, man kan inte få allt. En påklädd vampyrvit psoriasisklump eller en naken skimmrande gyllenhudsbeklädd frodig amasonnymf!

Kläder kommer jag att köpa i alla fall. Men det lär inte bli mycket sommarkläder, trots att det är lite det jag skulle behöva just nu. Men det kommer ju en höst och vinter snart och då får man ta fram de stickade tröjorna igen. Äntligen.

"I called you "fat fuck," and we had better leave it at that. Unless you'd prefer I call you, 'dead fat fuck.' "

Nu är det verkligen bara ren och skär jävla viljekraft som håller kvar mig i soffan. Jag skulle utan bekymmer kunna gå och göra popcorn nu. Är så sugen att jag håller på att dö! Det är för att jag åt mat. Om jag inte ätit så skulle jag inte längta så efter något mer nu. På alla sätt galet. På alla sätt sjukt. På alla sätt jobbigt.

Det är ren och skär jävla viljekraft och tanken på att kunna hitta kläder på till exempel New Look i London som kanske är snygga, annorlunda och som gör att man mår bra och känner sig halvt attraktiv. Kommer väl inte att hända men det vore ju småkul att försöka. Skulle vilja ha klänning någongång i mitt liv. En gång.

Här nedan ser ni en av de få gångerna jag har haft klänning. Den här galaklänningen köptes på Åhlens om jag inte missminner mig och jag tyckte mig vara så jävla snygg! Och fan om jag inte var det. Hur gammal tror ni denna brud är? Ja, detta är sommaren 1990 på bröllop i Malå så jag är hela 13½ år. Inte lovlig med andra ord. Ställde till problem ibland. ;)

Och naturligtvis förstår jag att jag, eller någon annan för den delen, inte kan komma i kläder som man hade när man var 13. Men det betyder inte att man inte kan komma något närmre i alla fall. Hur som helst så är det där ett sånt där inspirationsfoto - om än totalt uppfuckat sådant, då det är en illusion. But then again, är inte allt en illusion. There is no spoon. Varför äter jag med den då?

"Careful now. We don't want to get blood all over your pretty white cloak"

Såhär en vecka innan Blodomloppet så går man in i hårdträning :P Idag gick jag upp i lägenheten, klädde om, packade ihop tvätten och ned och startade maskin 1. Den skulle ta 35 minuter så jag begav mig ut på ängarna. Oj, så skönt det var! Första passet blev alltså 20 min åt ena håller för att sedan vända och gå tillbaka samma väg. Då var min motionsstund över samtidigt som maskinen skulle hängas.

Riktigt trevligt att promenera någonstans där jag aldrig gått tidigare. Jag har ju alltid promenerat runt på Böleäng och där känner man ju till varenda hus men nu är det nyheter. Och här finns det ju till och med grönområden att gå på. Mycket trevligt. Men det var ju bara ett litet testpass så här i början. Inte så väldans långt eller länge men någonstans måste man ju börja.

Efter promenaden och starten av maskin 2 gick jag upp till lägenheten och stretchade ut gammusklerna. Det kan ju verkligen behövas. Nu sitter jag och väntar på att gå ned och hänga och starta maskin 3. Sedan blir det en fjärde också. Så det innebär att innan jag är klar med tvätten har jag gått eller ned, vad blir det...13 gånger...fyra trappor. Bara det är ju att ligga i hårdträning. Det är bara det att man skulle göra allt efter varann.

Så på tisdag ska vi alltså gå runt på Blodomloppet med en massa andra galningar. Blir intressant. Gick ju Vårruset för en massa år sedan antar att detta är samma lika.

Annars är det en intressant vecka jag går till mötes. Ni får höra mer om det senare. Sara försöker också samordna en bio-date med hela sin familj och jag. Inte lätt. Men hon gör sitt bästa, jag hoppas hon lyckas för jag vill så gärna se Star Trek!

Ja, just det, hårdträningen kan ju också gälla för att jag ska orka shoppa så mycket som möjligt i London, baby! Det känns bättre att ligga i hårdträning inför den resan än Blodomloppet. Det säger inte lite om hur uppfuckad jag är.

"What is beneath your feet?"

Nu är mina fötter likt en nyfödd bäbis. Nja, inte riktigt. Det var jätteskönt och hon var supertrevlig och säkert duktig också men jag vet inte. En fotbehandling som kostar 820 kr vet jag inte riktigt vad den ska innehålla för att man ska känna att den var värd så mycket pengar. Lite mer än vad den här innehöll tror jag nog.

Men nu har jag provat det där hos dem också. Nästa gång blir det på ett tredje ställe. Till jag hittar ett ställe där jag känner att dit kan jag gå kontinuerligt. För är det något som är skönt så är det att någon joxar på med fötterna. Kliar, kittlar, stryker och masserar! Oj, så skönt! Jag var dessutom så trött, redan när jag kom dit, att jag höll på somna flera gånger.

Nu sitter jag här hemma och har en lista på saker jag ska göra. Jag vann en auktion på Tradera idag. Köpte en tidning - Retro. Den finns inte längre att beställa från förlaget så man måste köpa dem på nätet och så jag gjorde. Nu har jag betalat den så jag hoppas jag får den också.

Så nu ska jag "catch up on my correspondence", skriva en del mejl och meddelanden och sms. Pust! ;) Och sedan höra med brudarna hur, var och när vi ska boka lägenhetshotellet i London som vi nu har kommit överens om att boka, starta partygrupper på facebook, börja packa inför Burträskresan i helgen och ja, hinna hänga i soffan en stund. 

Imorgon ska jag träffa Jennie och Leif på middag innan de åker utomlands. Det blir trevligt! Hoppas maten är bra på restaurangen Kungsgatan 133. Förväntningarna är höga.

Loppisrunda

Loppisrundan jag skulle gjort i lördags blev ju inte av men så fick jag en statusuppdatering på facebook att det var bakluckeloppis på Piias. Ja, men dit måste man ju ta sig. Jag hade träffat Simon sent på lördags natt och vi hade bestämt att träffas och dricka kaffe eller nått idag. Så jag bestämde mer eller mindre att vi skulle åka dit. Först for vi på Viktorias och åt lite lunch. Måste ju ha kraft och ork för att orka gräva genom massa loppisprylar. Så bar det iväg till Piias. Där var det hur lugnt som helst. Det visade sig att alla utom en hade misstagit sig på dag så det var helt tomt på parkeringen. Men hon som var där, är en av de bästa försäljarna (hon brukar stå även på Nolia), och av henne köpte jag denna äggklocka som är bara så fin! Jag blev kär och var bara tvungen att köpa den. 

Sedan såg jag dessa gröna fina plåtlådor som också var tvungen att följa med mig hem. De är söta och man kan ha små saker i dem. På framsidan är det även plats för kort där man kan skriva vad man har för skrot där i. Så snuttipluttiga!

  

Så jag är nöjd med dagens loppisfynd! Oj, så roligt det är! 

Efter loppis blev det en runda på Rusta. Det är inte ofta jag är på Rusta, för det mesta där är skit. Men man kan köpa lite småsaker bara för sakens skull. Som denna gång då det blev plastpåsar, Yes och handtvål. Vi får väl se om det misslyckas. Plastpåsarna kanske krackelerar totalt i frysen. Återstår att se. 

Sedan åkte vi vidare till Willys för att handla lite. Det är så trevligt på Willys. Gillar deras frukt och grönt-avdelning skarpt. Det finns så mycket mer och annorlunda saker där än på andra affärer och det är så roligt. Man kan liksom bara gå runt och var turist och strosa lite. Köpte en massa grönsaker och lite kött. Jag ska ju bara äta middag till veckan också. Och försöka äta mindre pasta och mer grönsaker. Jag älskar ju grönsaker så det borde inte vara något problem. Problemet är bara att jag även älskar pasta...

Men ikväll blir det pestokyckling med plommontomater, små söta salladsblad jag tänkte tvärt steka upp och pinjenötter. Till det några nystan tagliatelle. Det blir säkert gott. Fanns inte färsk broccoli dock. Konstigt och tråkigt. Jag älskar broccoli. 

Nästa vecka är fylld av roliga saker; det blir yoga - Tja solen!, fotvård - så jävla skönt det ska bli, middag med Jennie och Leif kanske - om de har tid innan de åker utomlands, sedan är det ju Burträsk resa till helgen - om inte någon blir sjuk tills dess, det kan man aldrig så noga veta. Men då finns det säkert en massa annat att göra den helgen i stället. Stort födelsedagsfirande på Rex fredag till exempel! Hoppas de får trevligt fast jag inte är med. Nä, det får de säkert inte men de måste ju göra sitt bästa. 

Sedan är det väl dags att boka boende i London också. Om någon har tips på bra och hyfsat pris på boende får de gärna höra av sig. 

Nu lite kaffe och slöglo på Tonårsbossen S01E02.

"Wait, here's one. Um, would you be willing to cook naked?"

Jag förstår inte varför jag inte lär mig. Det är inte behagligt att laga mat naken. Ni vet hur det är när man inte hinner ta på sig kläder för att man just slängt av sig arbetskläderna. Spisen slås på och olja läggs i och innan man vet ordet av måste man börja steka och då har man ju inte hunnit få på sig något. Kokhet, sprättande olja är inte skönt att få på handen - som ni kanske vet - det ni inte vet är att det är minst lika obehagligt att få på tissarna. Hm, jag kanske borde köpa ett förkläde i alla fall. Det borde jag hinna slänga på mig i samma veva som jag lägger baconet i pannan....

Skräcken är ju bara att jag mitt i den ljudliga stekningen ska upptäcka att någon har kommit in innanför dörren och står i gapande i dörröppningen. Jag vet inte om synen av mig som naken kock med svarpeppar i ena handen och en stekspade i andra samt rödprickiga brända tissar är ett bra välkomnande. Inte ens förstklassig matlagning skulle rädda situationen.

Annars vart det ju oxfilé idag. Jag hade ingen aning om vad jag skulle laga så jag tog en runda runt Ica Gourmet och hittade oxfile. Så det fick det bli. Gott vart det. Jag köpte små, små bitar av två ostar som jag strax ska hämta och mumsa på. Tillsammans med ett glas rött till tror jag.

Imorgon får jag äntligen sova nästan så länge som jag vill. Men sedan är det uppladdning och tillfixning inför kvällens galna galej! Då kommer nämligen ett gäng tjejer invadera stadens dansgolv. Vet inte vad jag ska ha på mig ännu. Det är ett problem. I London måste jag hitta mer "fin-kläder" och inte bara vardags. Men kruxet är ju att jag behöver mycket av båda delarna...ja, men då får det väl bli det då. En till väska á 23 kg kostar ju bara 600 kronor så. Fy fan, vad jag längtar.

Nu - ost och vin!

"Score one for liquor and poor judgment"

Medan jag gick runt på stan idag och väntade på att bli dissad via uteblivet sms så råkade jag handla en massa onödigt grejs på H&M. På rea så klart. Fina tvålar, nagellack och ögonskugga. Ja, en massa onödigt, roligt.Tänk att det ska vara så roligt att shoppa. När man står där på affären så behöver man verkligen allting.

Sedan gick jag Systembolaget och fyllde på förråden lite. Eller ja, jag har en massa flaskor här hemma redan och tänker nog köra ren jävla sprit på lördag, men man måste ju ha lite vin hemma ifall man får gäster. Köpte en halvflaska vitt och en rött också till "mig själv". Men det var då jäkligt onödigt med tanke på att en halvflaska Villa Puccini kostar lika mycket som en Palazzo helflaska...
Skulle egentligen vilja ha mer drinkmaterial hemma men det är ju färskvaror så man kan ju inte köpa något och tror att det ska hålla sig i sex månader - tills nästa gång man ska ta sig en drink.

Fick deklarationspapperen idag. Jäklar va pengar jag får tillbaka! Sjukt nice! Måste ju vara för att jag pluggat. Varför är mindre viktigt, det viktiga är att jag just finansierat en väska till i London, baby!

"Pain is in the mind, and judging by the decor we're in your mind, aren't we, Arthur?"

Hade sista numret av Retro i brevlådan när jag kom hem idag. Den är ju så mysig att läsa, jag bara önskade att det skulle komma fler nummer av den. Jag tog mig i kragen också och beställde några gamla nummer. Tyvärr väntade jag för länge så flera hade hunnit bli slutsålda.

I detta nummer fanns denna underbara väckarklocka i gammaldags stil - Station designad av Arne Jacobsen, märke Rosendahl. Nyproduktion, tyvärr, jag vill ju ha den gammal -  även om det innebär att man måste dra upp den. Men den är ju så snygg bara som den är!

Sedan var det tema rullbord med prisguide. Alltså rullbord. Det är ju inte som att man behöver det direkt, men det finns så fantastiskt fina rullbord att man blir ju snurrig. Kolla in detta rullbord med brickor av teak och hopfällbar stomme. Sålt via Bukowskis - så klart. Slutpris 3100 kr. Inte så man faller av rullbordet men mycket nog.

Och i vintage-tidningen fanns bästa vintagebutikerna i London uppradade. Jag menar, jag kanske måste ta med mig en extra väska á 23 kg och 600 spänn. Kan ju helt klart vara värt det med tanke på alla fynd jag kan komma att göra. Om jag nu lyckas lura med mig någon till de delarna av stan där affärerna finns. Men något serveringsbord lär ju inte rymmas, även om jag hittar ett. Oj, vad jag längtar!

"Maybe if you jump up and down... get things started"

Upp och ner-dagen har det varit i dag. Först upp när jag, Åsa och Frida träffades och åt en snabb-lunch och sedan gick ned till mitt jobb och bokade resan till London, baby! I slutet av maj åker vi och då kommer det typ vara vår i London och helt underbart. Nu blir det stora shopparplaneringen. Måste till och med skriva till en fd. klasskompis och höra om vi kan träffas och snacka väskor vid något tillfälle. Hon är ändå mer väskguru än jag så jag måste absorbera all hennes kunskap innan jag ska vandra på Londons väskgator.

Men vi ska väl hinna annat också. Primark till exempel. Och god mat och vin!

Är detta min fjärde Lodonresa? Oj, jag måste räkna efter. Jag kommer säkert återkomma till detta ämne inom en snar framtid.

Sedan gick dagen ned. Eller ned och ned, vi hade bokat en tid med läkarna och en sjuksköterska på jobbet, som var involverad i Gunnars vård. Jag och två av Gunnars syskon träffade dem och gick igenom vad som hänt. Det var bra på alla sätt och vis. Jobbigt men bra. Det finns ju så klart inga svar. Men vi kanske bara behövde att de skulle höra på oss en stund på något vis. Och de gjorde dem. En "tröst" är ju att den cancerformen han hade får typ en på två miljoner. Väldigt ovanlig och aggressiv. Vet inte riktigt om det är någon tröst egentligen, det är ju inte som att det skulle vara "bättre" om det varit världens vanligaste typ. Men vi fick ställa frågor och de berättade om förloppet. Så nu har vi gjort det och måste väl smälta det ett tag. Sedan finns ju möjligheter att återkomma om man har fler frågor.

Och nu blev jag nyss inbjuden till roligheter på lördag kväll! Så nu gick dagen upp igen!

"Sorry, the Sacramento bus doesn't run again 'til tomorrow. Uh, 5:05 pm."

Så igår var det dags för bouppteckning. Det visste jag ju skulle bli jobbigt såsom allt annat har varit jobbigt. Sitta och prata om allt på ett sånt konstigt konstaterande sätt. Ibland faller man bara in i det och sedan vaknar man som upp och inser vad det är man gör och om vem. Men det gick precis hur bra som helst.

Jag jobbade fram tills lunch och med en en fulladdad telefon, som jag hade tänkt använda för att dränka tankarna med, bältade jag med fast i bussen. Bussen hann väl just utanför Umeå innan ögonen ville vila mer än öronen ville lyssna på musik så det blev att sova en stund. Är ju så sövande att åka buss. Jag kom fram i god tid och hann strosa en runda på stan. Jag hade vandrat vägen från busstationen till advokatbyrån i google maps så jag visste ju exakt vart jag skulle gå.

Mötet gick så otroligt bra. Jag är så jätteglad att jag har träffat dessa fantastiska människor men samtidigt blir jag mer och mer ledsen att jag inte får lära känna dem alla bättre, tillsammans med Gunnar, i många, många år framöver. Jag hade så sett framemot att ingå i denna stora familj.

Nu är bouppteckningen snart klar. Jag vet nu att jag kan börja packa och sortera alla saker - när jag väl känner att jag orkar. Det känns bra även om jag inte förstår hur jag ska orka kasta hans kläder. Eller något annat för den delen. Men man får väl ta det allt eftersom.

Och så är jag rätt upptagen på kvällarna och helgerna nu. Det är ju självpåtaget så klart, jag vill ju träffa folk och ha roligt. Men det blir inte mycket tid till så mycket här hemma. Men det gör ju inget, det är ju ingen som bryr sig ifall jag lämnat något någonstans längre.

Och den tid jag är hemma skriver jag mycket på boken. Eller mycket och mycket, jag skriver och tänker. Funderar och skriver lite till. Jag har skrivit ned det mesta från början och nu funderar jag på att hoppa över mitten av 2012 och börja på sjukdomstiden. Jag pratade med Jennie om det och det kanske inte är så dumt att göra på det sättet. Att skriva ned det medan jag har det någorlunda färskt i minnet. Jag har ju redan hunnit glömma en del (tack och lov i och för sig).

Jo, just det, jag och Jennie gick och åt middag efter mötet. Det var supertrevligt och god mat! Vi satt länge och pratade om allt möjligt. Jag tror att vi aldrig skulle kunna få slut på saker att prata om. Sedan tog jag så klart bussen hem. Hoppade av på sjukhuset och behövde vänta på 1:an i tre minuter. Smidigare än att hoppa av på busstationen och gå till Vasaplan, bara ett tips.

Så nu är det onsdag och jag hade faktiskt inget att göra ikväll. Det är ju rätt ovanligt så det blir att hänga här hemma och gå och lägga sig tidigt. Planeringen av londonresan går sakta framåt också. Förhoppningsvis kommer vi att kunna åka i slutet på maj. Eller jag åker tamigfan i slutet av maj om jag så ska åka själv. Hade planerat att åka till Burträsk och hälsa på nästa helg men då är det ju högskoleprovet så det blev ju inget med det. Hoppas vi kan hitta en annan helg som passar för jag vill så gärna hälsa på.

Jag är redan trött...hur tidigt får man lägga sig egentligen?

"So, where do you guys want to go dancing?"

Så var denna helg över. Det har varit så mycket att jag inte ens haft tid eller ork att blogga.

I fredags var Sara och Anna hos mig och vi hängde och snackade skit. Det blir lite för sällan, men nu har vi ju bestämt att vi kan hänga hos mig lite oftare så där spontant och då behöver det ju inte kosta så mycket. En kopp kaffe och en törrbulle räck ju! Jag får liksom tvinga dem att inte köpa med sig en massa grejer så att det i slutändan blir dyrare att var hemma hos någon än att gå på fik. Det var liksom inte riktigt idén.

Sedan jobbade jag ju på lördag. Det är både okej och jobbigt. Det är helt okej för det är lugnt och skönt och man får liksom jobba ifred. Å andra sidan är det jobbigt för det är så jäkla lugnt och tyst och det är lördag. Sedan skulle vi ju ut på kvällen så jag ville gärna powernappa. Som tur var så hann jag klart mitt jobb just före 15 och kunde gå ned till jobbet och lägga mig och sova en timme. När jag vaknade ringde Susanne och sa att hon var på väg. Vi skulle nämligen fixa till oss på jobbet innan vi åkte till förfesten.

Vi tog en bulle till Mariehem och mötte resten av gänget där. Vi skålade och mumsade på diverse gotta innan vi tog en taxi till Costas där vi skulle käka middag. Och där var det ju littfest. Inte så bra med ett gäng gin-styrkta kvinnor som försöker vara tysta. Man lever aldrig om så mycket som när man försöker vara tyst. Men det är klart. Vissa levde om mer än andra. Vi träffade vår servitör senare på kvällen. Det visade sig att vi hade hörts i hela lokalen. Men roligt hade vi!

När middagen var klart och notan var betald så gick vi över till Invito där vi spenderade resten av kvällen. Några drinkar och en hel del tid på dansgolvet blev det. Inte bästa dansstället i stan tycker jag. Det var väldigt lite folk ute och inte så väldans bra musik heller. Men nu har vi provat det och nästa gång får vi gå någon annanstans. Vi planerar redan för nästa tjejfest. Det måste man när det är många kalendrar som ska synkas.

Nu har det hunnit blivit söndag och jag orkade inte mycket mer än att få skjuts till Obbola och dricka lite kaffe och snacka skit med familjen. Vi började så smått planera vår Londonresa. Det visade sig vara lättare sagt än gjort. Även där är det många kalendrar som ska synkas. Jobb, skola, sommarjobb och semesterperioder. Inte lätt men vi ska lösa det. Om inte annat så åker vi före sommarsemestern och bara över en helg. Det går ju det också. Vi får väl se vart det landar.

Nu är det bara att börja samla kraft för ytterligare en jobb-vecka. Jag tror att jag kommer att ha lite lugnare på kvällstid den här veckan. Men det finns ju tid ännu, att fylla luckorna. 

London, baby!

Onsdagen den 30:e november åker jag, Åsa och Elin till London för shopping, baby! Oj, så roligt! Tanken är ju då att jag ska försöka spurta lite tills dess så det blir extra roligt att handla kläder. Den spurten har då inte infunnit sig ännu...

Lite jobbigt nu faktiskt. Egentligen inte maten exakt utan mer det sociala som ramar in maten. Men maten också....jävligt less på pulver och att hela tiden känna mig som en bov när jag äter. Och av erfarenhet så räcker det med att äta en gång per dag för att inte gå ned i vikt - om man inte motionerar hela tiden. Och, ja, jag vet att man ska motionera också.

Men skit i det nu. London, baby! Blir ju fantastiskt jobbigt med en sådan resa men jävlar så kul! Nu hoppas vi bara att Frida ska kunna följa med. Det vet hon först när hon fått schema för den kursen hon läser då. Hoppas, hoppas!

Vad fasiken ska jag köpa där då? Blir att ta med sig en tom resväska dit i alla fall. Men säkert överdelar, byxor, accessoarer, skor, väskor, smycken och ett och annat kontorsmaterial...

Hur avundsjuk är du?! ;)

"That was wonderful! It is amazing how your lips and his move at the same time!"

Nu fick jag lite Mikaångest. Jag har inte varit inne på MFC så mycket och inte lyssnat så mycket på musiken heller. Men nu är jag inne och läser och kollar in saker och lyssnar på musiken och så sköljer allt över mig igen. Alla känslor, alla minnen, London och Mika, den lilla Mika.

Jag är inne på forumet och läser ikapp och får reda på att en av tjejerna där träffade Mika helt privat i Camden. Hon och hennes kompis satt och pratade med Mikey och Mika över ett glas väl vald dryck! De fick en chans att prata med honom i lugn och ro utanför stormen av galna fans. Är det inte underbart?!

Jag sa att jag genast ska flytta till London varpå hon upplyste mig om att bara för att man bor i London betyder det inte att man bumpar in i Mika. Hm, det är väl kanske sant...men man kan ju drömma...

Nu ska jag kolla runt på forumet, lyssna på lite musik och försöka sluta längta...

"In that case you have the most fashionable brain in London."

Här kommer det ni länge väntat på. Världens längsta blogginlägg om min resa till London. Det är drygt tre veckor sedan. Men den som väntar på något gott...


Söndagen den 24 februari 2008

Dagen D. Planet ned till Stockholm gick kl 13.30 och detta var en perfekt tid att åka. Det är inte morgon och inte eftermiddag. Jag hade endast 45 minuter mellan Stockholmsplanet och Londonplanet så vare sig jag eller Sienna visste om detta skulle gå vägen. Vi hade checkat in på Internet på lördag kväll så vi var incheckade och klarar och hade fått säten bredvid varandra. Mycket geschwint, måste jag säga. Nu var väskan packad och biljetterna i väskan och allt klart.

Flygresan gick jättebra och jag hade kollat på kartan över Arlanda för att se var jag skulle gå. En positiv grej var ju att jag inte behövda kånka med mig bagaget. Det hade jag ju checkat in för hela resan så jag behövde bara ta mig från terminal 4 till terminal 5 och det var en bit att vandra kan jag säga. För varje korridor man gick så var det en till korridor framför en. Men snart var jag framme vid gaten. Sienna hade sms:at gatunumret till mig så jag visste vart jag skulle. Jag hittade Sienna på en gång. Nu var vi verkligen på väg! Helt fantastiskt! Från att man suttit och pratat om att det vore kul att följa med till London – och så står man där i gaten och är på väg dit! Helt fantastiskt!

Flygresan gick jättebra. Det tar ju inte lång tid till London. Vi tar till och med tidiga så vi fick vänta ett tag innan vi fick taxa in med planet. Vi hämtade ut bagaget och hoppade in en taxi och åkte till hotellet. Vi checkade in och gick upp till hotellrummet. Vi hade begärt ett rökarrum så vi ringde ned och bad om en askkopp. Tog ett långt tag innan de hörde av sig och då visade det sig att vi inte hade fått ett rökarrum så det var bara att byta rum. Tur att vi inte hade packat upp så vansinnigt mycket prylar. Men det rummet vi fick var större än det gamla så vi bytte upp oss.

Vi fräschade till oss lite och skyndade oss ned och hoppade in i en taxi igen. Nu skulle vi till Japanska restaurangen Kintaro där vi skulle träffa några från fan klubben. När vi kom dit var de andra redan där och hade ätit klart. Det var Kata från Danmark, Christine från Canada, Sariflor och pojkvän från London, KiteKat från Ryssland, Violet_sky med pojkvän från Tyskland och jag och Sienna från Sverige. Vi åt middag och pratade med dem ett tag sedan tog vi en taxi hem igen och lade oss till rätta i vårt hotellrum. Hotellstandarden i England sägs ju vara mycket under Sveriges, och det är den säkert också, men vi hade ett jättefint hotellrum. Inget fel på det alls.

Måndagen den 25 februari 2008

Första dagen i London! Vi klev upp och åt frukost. Frukost innebar två sorters ljusa bröd, någon sladdrig hemsk skinka i skivor, tre olika typer av ostar i små rektangulära bitar, vakuumförpackade. Sedan fanns det ju mjölk och flingor av olika slag men det äter jag ju inte hemma så det åt jag inte där heller. Men brödet och osten tillsammans med deras underbara kaffe var supergott! Visst hade det varit gott med lite färska grönsaker och frukt men man kan inte få allt här i livet. Vi åt och sedan begav vi oss ut i London, baby! Vi promenerade genom Hyde Park – som för övrigt är gigantisk. Vi gick till Oxford street Regent street för att shoppa. Bland annat köpte jag en massa dvd-filmer inne på HMV som var en gigantisk affär med alla dvd-filmer i hela världen kände det som. Sedan gick vi och shoppade lite inne på Hamleys leksaksvaruhus. Det var stort som vilket varuhus som helst men det var bara leksaker. Flera av personerna i personalen sprang bara omkring och lekte hela tiden.. En sådan där härlig lekfull stämning som man aldrig ser inne på Åhléns i stan. Är det någon som leker med något där blir de typ tillsagda. Där inne köpte jag en liten llama till Piotten. Den var så söt så!

Efter vi hade shoppat så gick vi och åt på en pub. Det konstiga är ju att det finns fler svenskar i London än vad det gör londonbor. Överallt var det svenska. Inne på puben satt det ett gäng killar bredvid oss – svenskar så klart. Vi käkade och sedan begav vi oss tillbaka till hotellet.

Nu var det bara att göra sig i ordning inför konserten! Vi tog tunnelbanan till Hammersmith och var där kring 17-17.30 någonting. Det var inte alls lång kö utan vi kunde ställa oss lugnt och stilla i kö. Efter ett tag kom Luke förbi (Mikas keyboardist). Han stod och prata med fansen ett tag och kom till och med förbi där jag och Sienna stod och frågade när vi kom dit. Han väntade säkert att vi skulle säga sex på morgonen eller något, men jag svarade: ”Like five minutes ago!” Jag frågade om det var ok att ta ett foto med honom så det gjorde jag. Men det tänker jag inte lägga upp här för ni kommer alla att undra vem den bleka blobben bredvid Luke är…

I alla fall tog det bara någon timme så var det massor mer folk. Och just innan de skulle öppna så var det kö långt förbi huset. Vi hade diskuterat en hel del kring om vi skulle stå långt framme eller inte. Vi hade ju hört om det faktum att Mika har dragit upp folk på scenen och att det då brukar bli ett jävla stök och bök och ingen av oss var direkt sugen på att bli ihjältrampade. Men när vi om in så ville jag lämna jackan i garderoben – som för övrigt heter cloakroom på engelska. Garderoben var allt annat än organiserat. För det första var det tre små luckor i en vägg. Där inne hade de två sådan där vädringsställningar som man hänger kläder på ute när man vill vädra garderoben. På dessa ställningar hängde det några plastgalgar. När jag sedan lämnade in jackan (som för övrigt kostade £3) så fick man fylla i ett papper där man skrev upp numret man fått, vad man hette, mobiltelefonnummer och vad för typ av plagg man hade lämnat in.

Sedan skyndade jag mig in i lokalen och vi fick rätt bra platser till vänster om scenen. Det var långt fram men ändå inte i mitten där publikhavet tryckte på som mest. Golvet i lokalen lutade nedåt och det fanns en stor balkong. Häftig lokal. Tyvärr fick jag inga bra foton av själva lokalen.

Sedan började väntan. Vi hade väntat ute i flera timmar. Nu skulle vi stå rakt upp och ned och vänta i minst en timme innan förbandet började. Förbandet hette Paladium och många där tyckte nästan att de var lika bra som Mika…jag håller inte med. När förbandet äntligen var klara så vad skulle vi göra då? Jo, vänta i typ en timme till innan Mika började.

Men så äntligen var det dags. Samma show som i Stockholm men det är ju lika bra varje gång i all fall. Jag hade lånat Lasses kamera så jag fotade och filmade som en galning. Både Lasse och Magnus sa att både batterierna och kameraminnet skulle räcka till hela resan men jag fyllde minnet och tömde batterierna på första konserten… oooops! Det var ju helt fantastiskt, så klart! Hur bra som helst!

När jag stod och filmade i all sköns ro så mitt i allt ihop kom det två tjejer hoppandes från mitten av publikhavet. Den ena tjejen hoppade och dansade medans den andra stod bakom med armarna i kors och sa: ”Let’s go”. Den hoppande tjejen bönade och bad: ”Just one more song, PLEASE!” Hon hoppade ett tag till och sedan tog hon sig om munnen och det såg ut som att hon skulle spy vilken sekund som helst. Jag frågade kompisen om hon skulle börja må dåligt. Hon sa till hopptjejen: ”She wants to know if you are going to be sick”. “No”, svarade hon, “I’m going to have a baby!”. Tjejen hade alltså värkar där och nu. Herregud, som hon hoppade kan man verkligen tro att barnet skulle ploppa ut när som helst. Hon hoppade på mest av alla och ville stanna ”just one more song”. Haha, jag undra hur det gick för henne. Hoppas allt gick bra även om hon just då var lite galen av alla hormoner verkar det som.

När konserten var slut så begav vi oss ut i Londonnatten och stod och väntade tillsammans med ett helt gäng från MFC. Efter ett tag kom Mikas manager ut och sa att han kommer att komma med bilen och snabbt säga hej men att det inte fanns tid för autografer eller foton. Han kom ut och sa hej och tog emot några presenter sedan gav han sig iväg.

Nu var det sent i Londonnatten och vi sa hej till gänget och begav oss mot närmaste taxibil. Vi åkte till hotellet och köpte med oss lite frukt och nötter till middag. Vi åt lite och låg och surrade i några timmar innan vi somnade.

Tisdagen den 26 februari 2008

Stiga upp och äta frukost som igår. Sedan promenerade Sienna iväg och vi skulle mötas upp inne på Harrods. Sienna ville gå och jag vill inte gå så det passade bra att vi fick några timmar för oss själva. Mycket smidigt. Harrods var ju hur stort som helst. Jag såg typ 10% av hela tror jag. Jag gick förbi parfymeriet och de olika matavdelningarna. Spenderade osunt lång tid inne i luxury room där det fanns smycken som kostar en arm och ett ben. Jag hittade dock en Dolce Gabbana-ring som kostade typ £60. Den hade man ju kunnat köpa, men den var inget snygg. Sedan fanns det ju alla märkesväskor i hela världen där också. Men de kan man bara titta på.

Jag träffade upp Sienna där och vi gick och åt lunch på en jättemysig liten restaurang. Vi åt lax och potatis och det var mycket fräscht och gott!

Vi hade sms kontakt med en tjej från MFC som hette Rebeka. Hon skulle åka London eye med en kompis och vi var inte sena på att hänga på. Vi tog tunnelbanan till London eye och det var en jättefin dag att åka den på.


Jag köpte dubbelbiljett till både London Eye och Madame Tussauds. Flygningen var jättehäftig. Det var ju inte säsong direkt i London under den tiden vi var där så det var bara att gå rakt in i podden på en gång. Mycket trevligt.

Efter vår flight gick vi till fiket och satt och fikade en stund sedan tog vi tunnelbana tillbaka till hotellet för att lämna det som vi hade handlat (Klubbor på Harrods!) När vi hade fräschat till oss så tog vi tunnelbanan till Brixton. Där träffade vi Rebeka som stod i kö, så vi ställde oss med henne och väntade, och väntade. Nu hade man ju ont i fötterna redan då man kom dit för att man hade gått på stan hela dagen. Och nu skulle man då spendera ytterligare ca 9 timmar på dessa köttklumpar som det kändes.

Denna konsert stod vi inte lika bra på utan vi hamnade en bit bak i lokalen men stod dock bredvid typ av järnstängsel som fanns på några ställen runt om i lokalen. Det var skönt att kunna stå och hänga på dessa emellanåt. Denna gång hette förbandet Yelle. Yelle var tydligen en fransk tjej som ”sjöng” typ eurodisco-dansmusik-aktig musik. Det var väl sisådär. Men återigen fanns det många i publiken som var helt galna i Yelle. Detta bevisar ju bara teorin att man kan hålla på med vilken typ av musik eller konst som helst, det finns alltid en publik för det.

Konserten var ju lika bra som den föregåenden så klart. Jag fotade inte lika mycket då jag inte stod så bra till. Efter konserten var det kallt och jävligt och vi var ju tvungna att stå och vänta på att han skulle komma ut. Hela bandet kom ut och sa hej och signerade saker och ställde upp på foton – snälla som de var. Vi fick vänta ett bra tag och jag hade så ont i fötterna att det nästan slutat göra ont vilket ju var skräckinjagande eftersom jag trodde att något verkligen skulle gå sönder i dem och att kroppen hade tagit över och skickat ut en massa smärtstillande så jag inte visste att det hade gått sönder något! Dessutom hade jag ont i röven efter att ha suttit på trottoarkanten så länge. Sienna hade tagit med sig sitt dvd-konvolut som alla MFC:are fick signera. På andra sidan skulle ju Mika signera men även denna gång så fick hon ingen autograf och inte jag heller. Han kom ut och hann bara prata med några innan han satte sig i bilen och de körde iväg.

Åter igen kastad in i den kalla Londonnatten med post-Mika-depressionen hängande hårt runt halsen.

Tillbaka till hotellet och även denna kväll hann vi inte äta något utan det blev nötter och frukt till middag. Ja, inte la man på sig något under denna resa i alla fall. Vi behövde nog all näring som nötterna gav.

Onsdagen den 27 februari 2008

Vår första lediga dag. Ja, alltså, ledig från konsert alltså. Frukost som vanligt och sedan tog vi oss iväg till Camden Market. Jag tog tunnelbanan och Sienna tog faktiskt också tunnelbana en bit men gick också – så klart. Nu informerade de inne på tunnelbanan att uppgången i Camden Town var stängd så man var tvungen att kliva av före eller efter och ta bussen eller gå. Så jag klev av och tog bussen. Det var ju inte gjort på en kafferast då jag lovar att det går mer än en busslinje i London…

Det är ju tack vara att det är så stort som allting är så bra organiserat. Det är inget problem att hitta någonstans då det alltid finns skyltar eller någon att fråga. Jag tog mig i alla fall till Camden och började snurrar runt där. Här var det helt andra priser än på de andra ställena vi hade varit. Försäljarna började till och med att pruta av sig själva utan att man hade något med det att göra. Det var ju lite spännande. Jag köpa i alla fall fyra stycken små skrivböcker i någon typ av läderbindning. De var jättefina och fanns i alla möjliga storlekar. Jag hade kunnat köpa dem allihop. Jag köpte även solglasögon. Det var så ljust så jag knappt kunde se något. De var dessutom skitsnygga.

Jag strosade runt och när jag var lite less så gick jag in på ett café och köpte en kopp kaffe. Även denna kopp kaffe var oerhört god! Mycket gott kaffe i London ska jag säga. Jag sms:ade till Sienna och sa att jag sitter på ett café och sippar kaffe och frågade var hon var. Hon var på väg till Camden så jag strosade ett tag till och sedan möttes vi upp och käkade lunch på en pub. Mycket god mat till humana priser!

Sedan gick vi tillsammans till själva Camden Market där jag tydligen inte hade varit ännu. Det var som små affärer inomhus men ändå var det utomhus. Typ en ända stor vinterträdgård. Det var massor av små affärer med allt från punkkläder till tavlor och smycken. Även mat i alla olika former fanns det. Jag köpte bland annat en stor säkerhetsnål med en pistolkula på. Den ska jag sätta på en väska. Vi mötte Rebeka och efter att vi hade gått förevigt så gick vi tillsammans och åt på en restaurang. Jag och Sienna åt club sandwich och den hade majonnäs och tranbärssylt på. Mycket gott! Till det var det lättsaltade chips, det passade konstig nog bra till. Fast det är ju inte mycket till mat egentligen.

Rebeka ville hemskt gärna åka till en gayclub som hon hade varit till en gång tidigare. Och vi är ju öppen för förslag så vi ville visst hänga med. Vi åkte iväg till hotellet för att lämna grejerna vi hade köpt. När vi väl kom till hotellet så fick Sienna ett sms från en av tjejerna i klubben att de var på en pub i Hammersmith och de undrade om vi hade lust att komma dit. Självklart ville vi det! Så vi tog en taxi till Hammersmith och satt och pratat med tjejerna tills puben stängde. Sedan tog vi en taxi hem igen. Pust! Äntligen tillbaka till hotellet. Det är jobbigt att flänga runt så här – men det är ju så kul!

När vi kom hem så slängde jag mig på sängen en stund för att vila lite. Jag låg med ena armen mot väggen och kände hur jag började gunga. Jag låg stilla och kände riktigt efter och banne mig om jag inte gungade rätt mycket fram och tillbaka. Jag tog bort armen från väggen och lade till mig men då kände jag inget längre. Efter att ha testat med armen mot väggen en gång till så insåg jag att nu var det stilla och lugnt. Första slutsatsen man drar när väggen mot grannarna gungar är ju att de i rummet bredvid har en trevlig stund tillsammans, eller hur? Ja, det var också det jag trodde. Inte förrän jag vaknade på torsdagsmorgonen så berättar Sienna att det största jordskalvet på 25 år hade varit under natten, vid ettsnåret. ”Det kände ju jag!” utbrast jag och var tvungen att berätta hela historien om kärleksparet på andra sidan som tydligen inte alls fanns. Skalvet uppmättes till 5,2 och hade sitt epicentrum i Lincolnshire.

Torsdagen den 28 februari 2008

Denna dag var vi faktiskt ute rätt tidigt. Vi åkte iväg till en marknad som heter Covent Garden. Vi var där så pass tidigt att de inte hade riktigt hunnit öppna ännu. Vi strosade var och en för sig och sedan möttes vi upp och gick runt en stund och käkade lunch på en pub. Denna dag skulle Sienna till ett museum och jag skulle gå på Madame Tussauds. Naturligtvis hade jag glömt biljetten hemma så jag var tvungen att åka tillbaka till hotellet och sedan iväg till Madame Tussauds. Men Sienna visade hur jag skulle åka på kartan och vet man exakt var man ska så är det ingen sak att åka tunnelbana i London. Det gäller Stockholm också för den delen. Systemen är trots allt uppbyggda efter någon form av logik. Även om tunnelbanesystemen i London verkligen är gamla som gatan. Vårt hotell ligger efter Central line och det är en av de äldsta linjerna. Det är korridor på korridor och allt är som en enda lång labyrint men det är oerhört bra skyltat så det är ingen sak att följa skyltarna och komma rätt.

I alla fall så begav jag mig till Mdm Tussauds. Jag var ju ensam och det vill jag nog inte göra om. Visst var det kul att gå på Tussauds men det är inte kul att inte kunna dela det med någon. Det var lite folk där också. Ingen kö någonstans. Vissa dockor var ju verkligen bra gjorde. Bäst av alla var Samuel L. Jackson (BILD). Jag stod hur nära som helst och väntade bara på att han skulle börja röra på sig. En annan docka som var väldigt bra var Christina Aguilera (BILD). Visste ni förresten om att hon är en tvärhand hög?!

Jag hade dessutom biljett till The Live Chamber, där det är blandat skådisar och dockor och de spelar seriemördare och andra äckliga karaktärer. Vi blev insläppa fem personer i en grupp och de springer runt folk och fräser en jättenära ansiktet tillexempel. Äckligt då det är så mörkt att man inte kan se när de kommer. Plötsligt är det någon som väser en mitt i nyllet liksom. De övervakade oss på tv-skärmar så de visste ju exakt var vi var i lokalen. Kul!

Efter jag varit på Mdm Tussauds så letade jag mat hur länge som helst. För vi skulle ta med oss mat till hotellet och äta innan vi skulle iväg på konserten. Jag köpte fish and cips! Det måste man ju ha ätit när man varit i London eller hur? Det smakade fisk och strips…konstigt….

Jag var ju sen så jag hann bara kasta i mig en del av maten, tömma kameran och fräscha till mig lite innan vi var tvungen att bege oss till sista konserten. Denna konsert var på samma ställe som konserten före – alltså i Brixton. Vi kom dit och ställde oss i kö med Rebeka. Vi stod och pratade och fötterna värkte som aldrig förr så jag satte mig ned på trottoaren för att vila. När jag sedan kom tillbaka till Sienna och Rebeka var de alldeles upprymda och viskade ”Fick du också ett back-stage-band?” Jag svarade nej, hur hade de fått dem? Det visade sig att en tjej från klubben som heter Allegra hade gått runt och delat ut dem. ”Skynda dig och leta upp henne, hon kanske har band kvar”, sa Sienna. Så jag skyndade mig och leta upp henne. Allegra var uppstressad och hade inte tid med mig. Jag frågade om hon hade band över och hon sa bara: ”Nej, nej”. Tillslut sa hon: ”Mika vill bara att jag ger band till dem han känner personligen”. Jag kunde ju inte annat än acceptera detta. Men det lät ju så kul för de andra tjejerna så jag log när jag gick tillbaka till dem. ”Fick du ett?” Frågade Rebeka upprymt, då hon såg att jag log. ”Nej”, svarade jag. ”Varför ler du då?” frågade Rebeka tillbaka. Jag berättade vad Allegra hade sagt och jag tror att de växte några decimeter av stolthet.

Sedan följde en diskussion om hur lite jag har varit inne på forumet och det är klart att jag inte är inne lika mycket som många andra. Detta är dock inte för att jag är less of a fan till Mika utan för att jag har massor av andra saker på gång i mitt liv samtidigt. Jag hinner inte med allt. Men nu måste jag ju vara inne mer om detta är utdelningen. Jag vill inte missa denna chans igen. Men det är inte lätt att komma in i ett gäng tjejer som har känt varandra ett långt tag. Jag försöker prata med dem men de känner mig ju inte, så det är inte så lätt. Dessutom tar det ett tag innan man lär känna mig, man måste liksom vänja sig…men när man väl vant sig så är jag hilarious!

Hur som helst så sitter jag och surar på trottoaren då Allegra kommer och går. Hon går förbi mig och in i kön till Sienna och Rebeka. Jag hör hur de pratar och plötsligt hör jag hur Sienna säger: ”That’s Nika!”. Jag stiger upp och undrar om det verkligen kan vara så att jag ska få ett band! Jo, mycket riktigt. Allegra tittar sig omkring, som om det var knark vi dealade. Hon sträcker fram handen och ger mig något. Ett hopskrynklat back-stage-band! Jag blir så glad att jag flyger om halsen på henne men hon backar och säger ”No!”. Vi ska inte visa att något speciellt försiggår. Jag stoppar handen i fickan och går glad i hågen tillbaka till tjejerna i kön. ”Did you get one?!” Rebeka frågade. ”Yepp!” svarade jag. ”Ska jag sätta på dig det?” frågade Sienna och jag sa ”Ja, om en stund, när jag har känt på det lite…”

Sedan stod vi och väntade ett bra tag till innan vi blev insläppta. Denna sista konsert stod vi ändå längre bort än vad vi hade gjort tidigare. Det var ju ändå hyfsat långt fram men inte så pass nära att det gick bra att fota. Vi hade järnstängslen att luta oss mot dock. När vi väl blir insläppa så dröjer det ju som sagt 1½ timme innan förbandet kör igång och sedan är det ytterligare väntetid i en timme innan Mika kör igång. Vänta, vänta och vänta med fötter som håller på att värka sönder. Jobbigt, men vad gör man inte för en skymt av Mika.

Denna sista konsert var ju lite annorlunda än de förra. Till exempel så höll Mikey ett litet tal till Mika och gav honom blommor. Mika blev lite till sig men ville inte riktigt visa det. Alla i bandet var verkligen glada och uppspelta. Det var ju sista spelningen på en sisådär 18 månaders turné! Till exempel så när konserten egentligen var slut kom bandet ut på scenen igen och sa: ”Shall we do it again?” och så började de köra Relax igen. Men de körde inga fler låtar än den.

Nu var det dags för toalettbesök och försöka hitta igen alla i gänget. Vi visste ju inte hur detta med banden skulle gå till. Det är ju inte så ofta man hänger backstage på konserter måste jag säga. Man är ju nybörjare på att vara groupie. Vi stannade kvar ett bra tag till konserthallen var mer eller mindre tömd och då visade det sig att vi tydligen skulle upp i en bar som fanns längst upp mot utgången.

Vi samlades alla där inne, sammanlagd ca 100 personer. Vi väntade och sjöng, väntade och sjöng. Tillslut börjar bandmedlemmarna ramla in en och en. De gick runt och pratade med folk och är så där trevliga som de alltid är. Efter ett tag så öppnades baren och de bjöd på champagne, vatten och jos. Mycket trevligt eftersom man var rätt törstig efter att ha stått i flera timmar utan något att dricka.

Efter att vi hade väntat ett tag till så kom Mika äntligen in. Jag lade inte märkte till när han kom in. Jag stod i baren och minda my own business och plötsligt står han vid min sida! Han höll ett trevligt tal till oss om hur allt vi fans gör, allt vi tillverkar och skickar in, sparas och att det verkligen betyder något för honom. Sedan sa han att han skulle hänga med oss ett tag så vi kunde alla scatter around och han skulle mingla och prata med oss alla. Jag och Sienna lyssnade på vad han sa och gick och satte oss vid bänken där vi hade suttit tidigare. Men inte ska ni tro att många av de andra gjorde samma sak. Nej, de fullkomligen kvävde honom. Ju längre tiden gick desto fler personer var ju tvungen att klämma sig in i gruppen eftersom vi alla märkte att han tydligen inte skulle kunna mingla värst mycket.

Jag fick en autograf av honom och ett foto med mig och honom. Det är så hemskt att se sig själv bredvid honom. Det blir som error i huvudet på något vis. Jag tycker inte om att titta på det. Däremot tycker jag om fotot på Mika och Greta (en från MFC). Hon bad mig ta ett foto på henne och Mika och det blev verkligen hur bra som helst! De ser ut som ett par!

Efter ett allt för kort tag så var Mika tvungen att gå. Jag tror dock att han gick för att det inte blev som det var tänkt. Vi var tvungen att gå ut i londonnatten.

I efterhand har vi fått reda på lite om hur utdelningen av dessa back-stage-band egentligen hade gått till. Tydligen så hade en person anställd på Brixton Academy börjat dela ut banden på måfå bland folk längst bak i kön och folk som just anlände. Tydligen hade han hunnit dela ut en hel del band innan någonting fick honom att sluta. Mikas manager hade då tagit in Allegra och Avoca på ett kontor och frågat hur de på rättvisaste sätt skulle dela ut dessa band. Han hade frågat dem vilka från MFC som var där och naturligtvis hade de fått mer eller mindre hjärnsläpp. De hade då gått upp och ned längst kön och skrivit upp alla MFC:are som de såg. Eftersom Sienna och Rebeka har hängt länge på forumet så visste ju Allegra och Avoca att de var där så de fick band med sina namn på. Men jag är ju ny i gamet så de kom på att Sienna hade ju minsann inte varit ensam från Sverige och så fick även jag ett band.

Hur som helst så innebar detta att det delades ut många fler band än vad som ursprungligen var meningen. Efter första ”utdelningen” så hade de personer som var långt fram i kön inte fått några band! Och detta är ju knappast rättvist heller (fast vart slutar ”långt fram i kön” kan man ju undra…). Nu delades det ut drygt 100 band fast det var kanske meningen att dela ut knappt 70 st.

Man kan man ju bara spekulera om detta naturligtvis. Jag måste dock säga att jag tror att det hade blivit en annan stämning backstage ifall det ”bara” hade varit vi MFC:are där. Nu var det en massa personer som kanske aldrig hade träffat Mika förut och som – handen på hjärtat – var väldigt unga. Visst, det är inget som säger att ett 14 årig fan behöver bete sig galnare än ett 44 årig fan, men ibland så är det lite så. Ryktet säger också att det var meningen att denna back-stage-fest skulle vara i VIP-rummet på övervåningen i lokalen, men eftersom vi blev för många så fick vi hålla till i denna bar istället. Tråkigt säger jag. Fast å andra sidan så skulle detta innebära att jag inte fått något band, eller hur?! Hmm…

Jag vill inte verka otacksam på något vis. Det var helt fantastiskt att få äran att vara gäst på denna lilla fest som avslutning på Mikas jätteturné! Inte många kan säga att de har varit det.

Nu går däremot diskussionerna på forumet om hur man rättvisast ska dela ut sådana här back-stage-band i framtiden. Som om vi skulle gå något med det att göra hur som helst. Ja, det är klart, vi är ju officiell fanclub nu och ingen vet ju egentligen vad det ska komma att innebära. Kanske delas det ut back-stage-band till dem i fanclubben i första hand.

I alla fall diskuteras det en massa om olika typer av poängssystem som ska gradera eller ”värdera” fansen där tydligen de med högst poäng ska ha företräde till dessa typer av fördelar. Jag tycker att det är ”farligt” att börja med sådant. Speciellt när diskussion lutar åt sådana håll som ”de som åker på flest konserter utomlands”, ”de som står längst i kö”, ”de som varit med i fanklubben länge” och så vidare.

För det första så kan ingen av oss skruva tillbaka tiden och gå med i fanklubben tidigare. Dessutom är det inget som säger att de som varit fans sedan ett år tillbaka är mer fan än de som nyligen upptäckt underbara Mika och hans musik. För det andra så är det inte rätt att man ska mäta graden av ”fanhet” i hur mycket pengar man spenderar, för det är det som det många av nivåerna i poängsystemen egentligen innebär. Långtifrån alla har råd att gå på en konsert i sin egen hemstad än mindre ÅKA UTOMLANDS för att gå på konsert. Många fans är dessutom unga och har inte ens en egen inkomst. Är dem inte riktiga fans då?

För det tredje så kan jag rättfärdiga att åka till London – för att se tre (3) konserter med samma artist – med att jag i alla fall kommer att se London på dagarna. Jag kan för mitt liv inte åka land och rike runt och spendera tiotusentalskronor på att stå i kö hela dagen och sedan gå på konsert på kvällen bara för att sedan göra om detsamma nästa dag. Åka till städer jag aldrig varit till, spendera hela dagen frusen i en kö, och sedan åka hem igen. Ja, jag vet, att många nu tycker att då är jag inte ett ”riktigt” fan. Men jag är väl inte det då. Kanske kan alla med betydligt mer pengar än jag göra så. Detta är just grejen. Man kan inte värdera fans efter hur mycket pengar de har. Det tror jag verkligen inte att Mika heller vill…

Nu blev vi utkastade från värmen och Mika till den kalla londonnatten. Stämningen bland fansen var upprorisk. Alla var missnöjda med hur festen hade förlupit och det var inte utan att man fick ”bevis” vilka det egentligen hade varit som hade ställt till problemen. I alla fall inga från vårt ”gäng” i alla fall. Visst var alla glada att de blev inbjudna. Alla började med att säga: ”Jag är jätteglad att jag fick vara med på festen men…”.

Vi stod och pratade ett tag med gänget sedan sa vi hej då och sökte upp en taxi. Det var lättare sagt och gjort. Brixton är ju inte ett ställe man vill bli lämnad i allt för länge men tillslut fick vi tag i en taxi i alla fall.

Tillbaka till hotellet. Pust! Vad hände egentligen?! Nu är vi ju tvungen att spendera någon dryg timme och en halv med att samla oss. Röka några cigaretter och ta reda på vad som egentligen hade hänt. Snart är resan slut men man vill inte åka hem.

Fredagen den 29 februari 2008

Morgonrutin som vanligt sedan begav vi oss till marknaden på Portobello road. Sienna spatserade och jag åkte tunnelbana. Som vanligt. På denna marknad fanns det allt mellan himmel och jord och för alla olika börsar. Jag såg var George Orwell hade bott… Ja, i alla fall köpte två klockor som man måste öppna en lucka för att se urtavlan på. Jättefina. Sedan köpte jag ett halssmycke i form av en hajtand. Jag gick, gick och gick. Sedan sms:ade jag Sienna och det visade sig att vi skulle träffa Rebeka och käka lunch på Lido café bredvid Princess Dianas Memorial Fountain. Jag gick, åkte buss och sedan tog jag en taxi för sisådär 200 spänn för att ta mig dit. Det vart ändå lite stressigt. Jag åt dock en väldigt god pastarätt med pumpa. Vore kul att kunna kopiera den. Måste läsa på lite om det.

Efter vi hade ätit så insåg vi att vi inte skulle hinna gå igenom parken till hotellet och ändå hinna till flygplatsen i god tid. Ja, Sienna hade säkert hunnit om hon hade fått gått själv och inte haft mig i bagaget. Så vi tog en taxi till hotellet, gick in och hämtade våra väskor som vi hade ställt i bagagerummet. Tillbaka till taxin och sedan vidare till flyget. Gick hur smidigt som helst. Taxichauffören var verkligen trevlig. Han började med att fråga om vi hade passet och allt annat viktigt med oss. Vi kontrollerade väskorna. Han berättade sedan att han hade haft en körning som började i god tid och de skulle få en trevlig körning till flygplatsen. Efter halva vägen så kom kunden på att de hade glömt passet hemmet. De fick vända och köra tillbaka. Sedan blev det race mot klockan istället. Nu åkte vi ju i en bra tid så det var inte rusningstid. Han frågade också vilken terminal vi skulle åka ifrån, så vi kontrollerade biljetterna. Han körde oss direkt till ingången och fick mycket dricks så han blev massor nöjd.

Visst är Heathrow stort men man måste ju inte springa runt på hela flygplatsen. Nu släppte taxin av oss precis utanför dörren till SAS-ingången så att säga. Vi gick in och precis där innanför var incheckningsmaskinerna. När vi checkade in så såg vi att det var nästan fullt plan och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Vi var tvungen att checka in på det sättet och sedan gå och pratat med någon annan person i en lucka. Men den personen sa precis samma sak; planet var fullt och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Nu fick vi vänta ett tag. Vi gick runt ett tag och kollade på allt som finns att köpa. Jag såg en underbar Mulberry-väska som bara kostade sisådär £380. Jag nöjde mig med Toblerone och Aftereight istället…

Det tog ett jäkla tag innan planet kom upp på tv-skärmarna och när det väl gjorde det så var det försenat. Först inte så mycket med sedan en hel del. När gaten sedan öppnade så visade det sig ganska snart att jag inte skulle hinna med mitt Umeå plan hem. Tänk att det var ju planet ned till Stockholm som jag hade trott skulle skita sig och inte planet hem från London. Vi fick i alla fall gå på planet och vänta lite till. Sedan fick vi taxi ut en bit och vänta lite.

Vi frågade de som satt bredvid oss ifall de kunde tänka sig att byta plats med oss så att jag och Sienna kunde sitta bredvid varandra. Men det ville de inte. De två som satt bredvid mig var kompisar och ville sitta bredvid varandra. Nu sov jag nästan hela vägen hem men den ena killen läste en bok och den andra satt med musik i öronen hela tiden så inte fan pratade de värst mycket med varandra.

När vi nu står där och väntar på att få åka iväg så står det helt plötsligt en hel arsenal av brandbilar och utryckningsfordon runt oss. Det visar sig att planet framför oss har fått brandvarning i en motor så vi blir stående en bra stund för att de ska kontrollera att det verkligen inte är något fel på motorn. Nu inser jag att jag verkligen inte kommer att hinna.

Resan hem gick ju fort eftersom jag sov mest hela vägen. När vi landar så ser jag att det typ är 5 minuter tills Umeåplanet ska åka. Detta innebär ju att jag inte hinner – om Umeåplanet är i tid. För att få reda på om Umeåplanet är i tid måste jag tydligen gå från terminal 5 till terminal 4 för ingen på hela terminal 5 vet någonting som händer på terminal 4!

Jag säger snabbt hej då till Sienna och beger mig till terminal 4. Det är en bit till terminal 4 från terminal 5. Okej, det är inte ett maraton men det tar en liten stund i alla fall. Väl inne i terminal 4 så inser jag att det är en kåkstad. Allt är stängt och inte en själ så långt ögat når. SAS-luckorna är fördragna och ingen att fråga. Jag springer upp för trappen till säkerhetskontrollen och där är det personal kvar. Jag frågar var SAS-personalen är. Han hänvisar mig till SAS-luckorna på nedervåningen som är fördragna och stängda. Jag upplyser om detta varpå han säger att då har de säkert gått hem. ”Men de kan ju inte gå hem, det finns ju KUNDER kvar?!” utbrister jag uppgivet när en SAS-tjej kommer springande förbi. ”Där springer en personal” säger vakten. ”Tack” ropar jag på min väg ned till nedervåningen. Jag försöker stoppa henne i farten. Jag säger samma sak som jag sagt till vakten att jag kommer just från London och skulle med Umeåplanet som gick 22.50 och jag vet inte vad jag ska göra nu. Hon svarar ingenting utan tittar bara på mig och fortsätter in genom en dörr. Jag står som ett fån och stirrar på dörren när den öppnas och en annan personal kommer ut. Jag upprepar samma sak igen och hon stirrar på mig och säger: ”Och?”. ”Ja”, säger jag, ”vad ska jag göra?”. Hon upplyser att jag måste gå tillbaka till terminal 5 och lyfta på en telefonlur vid en lucka i väggen vid en skylt som heter bagageinformation (fullkomligen logiskt eftersom det var BAGAGET jag hade problem med). Jag skyndar mig tillbaka till terminal 5. Nu kan man ju tycka att jag inte behöver stressa något mer, men eftersom det tydligen är så att personalen på Arlanda GÅR HEM, innan KUNDERNA har kommit sig HEM så måste man tydligen skynda sig.

Väl inne på terminal 5 så är det lika ekande tomt som inne på terminal 4. En städerska går stilla med sin vagn och en annan åker runt på en städmaskin. Va, fan är det här? Jag frågar städerskan var personalen är. Du måste gå ned en våning till ankommande. Jaha…oops…man reser tydligen för sällan. Nere på ankommande var det människor i rörelse i alla fall.

Jag hittar luckan i väggen där det står en tjej redan. En trevlig herre kom till luckan och frågade om jag behövde hjälp. Jag upprepade samma historia igen om hur jag hade just åkt från London och skulle med Umeåplanet klockan 22.50 men missade det bla, bla, bla. ”Hej, Ulrika!” svarar han. ”Jo, hej…”. Han visste vem jag var. Änligen någon hjälp. Han informerade om att jag var inbokad på flighten hem på lördagen kl 12.30. Tyvärr fanns det inget tidigare plan upplyste han mig. Det passar mig fint med 12.30. Jag har ingen lust att stiga upp 05.00 för att åka hem med 06.någonting planet. Jag får sova över på Radisson och det är redan fixat av SAS. Tack för det i alla fall. Jag tar min lilla lapp för att bege mig till Radisson då jag inser att jag har ju inte min väska. Inte hade jag tagit med mig den när jag sprang iväg till terminal 4. Jag vänder om och lyfter på den magiska telefonluren. Samma man svarar. Jag presenterar mig och undrar om min väska. ”Ja”, svarar han, ”den snurrar nog kvar på bandet”. Han kom ut och tog min bagagelapp. Efter någon minut kom han på en sparkcykel med min väska på en vagn. Tack så jättemycket för det. Det känns bättre att bo på hotell en natt om man har rena kläder och glasögon att ta på sig dagen efter.

Nu gick jag lugnt och stilla till Radisson. Hungrig var jag också. Hade inte ätit sedan Lido café. Jag frågar tjejen i receptionen om de bjuder på något att äta när sådant här händer och de gör de tydligen inte. Restaurangen var inte heller öppen. Men det fanns ju en öppen kiosk inne på terminal 5…

Jag gick upp på rummet och lämnade av mina prylar och sedan gick jag TILLBAKA till terminal 5 för att köpa något att äta. Med en kycklingsallad och en kexchoklad gick jag med något lättare steg tillbaka till mitt hotellrum. Duschade och sedan åt jag min mat i lugn och ro. Jag sov hur gott som helst inne på mitt dubbelrum på Radisson.

Lördagen den 1 mars 2008

På morgonen käkade jag frukost och gick och checkade ut från hotellet och in på flyget i all sköns ro. Planet hem var inte försenat så mycket. Magnus kom och hämtade mig och äntligen var jag hemma. På vägen hem från flyget så var jag helt död. På kvällen hade jag spelning med mitt band. Jag satt i bilen och pratade med Magnus om detta. Tänk, jag har varit på resa i en vecka och jag var helt slut. Jag undrade hur jag skulle orka ha spelning ikväll. Tänk alla artister som är massor mer trött än mig och ska ha jättestor konsert på kvällen. De får inte åka hem och vila som jag skulle göra, nej, de ska åka iväg på intervjuer och presskonferenser och andra löjliga jippon. Alltid vara fräscha, alltid vara kvicka, intressanta och nya. Jobbigt.

Jag hann vila ett par timmar sedan var det bara att stiga upp och åka iväg och repa. Spelningen gick jättebra och var superkul. Det är väl därför artisterna orkar. Jag hade en jättebra publik så det var verkligen kul att stå där. Det är väl så det är. Man får energi från publiken och fansen, det är därför man orkar hålla på. Orden i Mikas tal får verkligen tyngd. Vi betyder verkligen mycket för honom. Det är tack vare oss han orkar.

Min Londonresa är verkligen över. Jag har inte riktigt smällt allt förrän nu tror jag. Sisådär tre veckor senare. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo där.

Nu gäller det bara att spara pengar till nästa resa. Undra vilken stad nästa turné börjar…och i vilken den slutar…

…och vilka städer som är däremellan…

The End

"I'll order Security to shoot you if I have to!"

Akta dig, för nu skjuter jag skarpt! Första lektionen med .22:an. Skitkul, som vanligt! Vi hann ju inte skjuta så mycket denna gång. Men det är ju inte kvantiteten som räknas utan kvaliteten.

Men i början så är det ju mycket man måste lära sig te.x. kommandona - när man ska ladda, börja skjuta och sluta skjuta etc.

Men kul är det så det räcker.

Annars då?! Jo - RESAN ÄR BOKAD OCH KLAR!

Vi ska bo på detta hotell och det blev faktiskt billigt. Rent av så billigt att Louise ska ringa och höra om det verkligen stämmer. Det blev ca. 2 600 kr/person för 5 nätter - med frukost. Ja, det låter lite för bra för att vara sant för det är tydligen ett rätt fint hotell - enligt Londonstandard alltså.

Vi får väl höra snart vad Louise kommer fram till.

Sedan resan är ju ett helt annat kapitel. Oj, oj, oj, vad jag har letat och läst och jämfört. Det finns ju fyra bolag som flyger från Umeå. Nämligen Umeåflyg, Fly nordic, Sas och Malmö aviation. Malmö föll ju ganska snabbt eftersom de flyger till Bromma och även om det går så är det ju smidigast om man kommer direkt till Arlanda.

Sedan gällde det ju att jämföra flighterna ned med London-flighterna. Vid ett läge så satt jag och tänkte på att boka Fly nordic ned till Stockholm, British airways till London och sedan Sas hem från Stockholm. Men oj, så jävla tjafsigt. Detta för att jag trodde att Louise gärna ville åka British airways men det hade jag tydligen missförstått så nu blev det enklast möjliga.

Jag åker nämligen Sas hela vägen. Söndagen den 24:e februari kl 13.30 lyfter jag från Umeå och sedan vidare kl 15.15 till London. Hem åker vi 17.55 från Heathrow och sedan åker jag hem med 22.50 planet. Det blev ju bara så bra. Priset blev kring 3 600 kr och det är ju överkomligt. Hemresan från London blev en 500-hundring dyrare eftersom vi valde att åka hem vid 17.55 istället för typ 9.30. Det kändes värt det eftersom vi dagen före varit på konsert och inte har lust att stiga upp före tuppen för att hinna till flyget. Jag kan tänka mig att man den morgonen skulle utan att tänka på det betala 500 kr för att slippa stiga upp...

Nu är det gjort i alla fall! Det känns skitbra. Nu kan vi koncentrera oss på att kolla på allt vi vill göra medans vi är där. Vi kommer ju inte att hinna hälften men vi kan ju i alla fall börja prioritera lite. T.ex. så har jag kollat på biljetter till Madame Tussauds och London Eye. Man kan nämligen boka de två biljetterna tillsammans över nätet och därmed få ett väldigt överkomligt pris - ca 450 kr. Det är ju ingenting. Nackdelen är att man måste boka en specifik dag och tid och kan ju inte bara dyka upp. Men det ska väl gå.

Det är ju så roligt att planera. :-D

Lite nyheter sådär i urval var det.

Och då har jag inte ens nämnt att jag är utnämnd till kongressgeneral...

;-)

"New Year's Eve! And who knows if any one of us will be alive for the next New Year!"

Så då var 2007 överstökat då. Fan vad konstigt det känns att åren bara flyger iväg. Det går så fort att man inte hinner med.

Det är ju dock inte konstigt. Året har ju bara tolv månader, tolv löner. Ändå väntar man på nästa lön som att det kom minst 20 varje år. Varje lön representerar en ny månad som är förbi. Kanske måste man ta tillvara på varje månad mer än bara sitta och dega i soffan och vänta på nästa lön.

Apropå lön så har jag just gjort klart mitt räkningsbetalningsexceldokment. Ja, alltså, vi skriver ju alltid in alla våra räkningar i ett exceldokument varje månad men detta är ett nytt dokument. Där har jag skrivit in och räknat ut exakt vilka räkningar vi har varje månad och delat summan på årets tolv månader. Till exempel betalar vi 3 600 kr till Umeå Energi varje år. Denna räkning kommer varannan månad och är då således på 600 kr. Istället för att betala 600 kr varannan månad är det ju smidigare att betala 300 kr varje månad. Dessa pengar betalar man in på ett gemensamt konto. Då finns alltid pengarna där när räkningen kommer. På detta sätt får man mycket jämnare struktur på sina utgifter och man slipper ha som jag har nu – ena månaden räkningar på 5 000 kr och andra 8 000 kr.

När man gör på detta sätt så kan man ju räkna med utgifter som kommer bara en gång per år men som man vet alltid kommer. Till exempel fordonsskatt på 1 200 kr blir alltså en hundring i månaden istället. Eller bilbesiktningen på 300 kr blir 25 kr i månaden istället. Magnus förbannade bankfack blir således en tjuga i månaden. Ja, ni kanske tycker att det låter löjligt men jag vill verkligen ha en jämnare ekonomi. Veta exakt vad jag har kvar varje månad.

Om jag gör på detta sätt har jag utgifter på 7 220 kr varje månad. Till detta ska jag spara minst 1 000 kr – så 8 220 kr fattigare blir man varje jävla månad. Och ändå har jag inga lån förutom CSN. Oj, börja inte prata om CSN. Ska jag betala av ena CSN-lånet helt med hjälp av sparpengar eller inte?! Jag kan inte bestämma mig. Det vore skönt att slippa en räkning varje månad men jag vet inte. Vi får se.

Vad har då hänt under 2007?

Ja, en hel del, tycker jag. Jag har (nästan) slutat röka. Slutat röka dagligen i alla fall. Jag har varit i Stockholm fyra gånger i år. En gång på F! Årsmöte och en gång på F! möte angående kongressen i Umeå i maj. Och på tal om F! så firade vi 2 år under 2007. Grattis till oss!

På jobbsidan har vi ju börjat jobba en massa med kirurgveckan i Umeå under 2008 så jag var till Kirurgveckan i Stockholm under 2007. Vi hade ytterligare en katastrofövning, jag har blivit avvikelseutredare, suttit med i rekryteringsgrupp för vår nya chef samt anordnat en genustemadag. Till detta har jag sökt två nya jobb jag inte fick men börjat jobba extra på My Doctor istället. Det var väl det mest väsentliga på jobbsidan tror jag.

På musiksidan har jag spelat in rap-låt (!), haft två spelningar med mitt band. Jag har varit på House of Metal, sett Jill Johnson på Aula Nordica och Mika i Stockholm.

Utbildningsmässigt har jag under 2007 gått franska-, lönesamtals-, dokumentations- och medicinsk terminologikurs. Jag har även börjat pistolskyttekurs (äntligen!).

Jag och Magnus firar 13 år som förlovade idag den 1 januari 2008. Om två veckor firar vi 14 år tillsammans. (!)

Vad kommer att hända under 2008?

Jag kommer nog att fortsätta jobba på kirurgmottagningen som vanligt. Ta på mig mer och mer arbetsuppgifter. Jag kommer att fotsätta sjunga i kirurgbandet tills de andra bandmedlemmarna blir less och vill sluta. Magnus kommer förhoppningsvis att få ett jobb och vi får lite bättre ekonomi och kanske kan åka någonstans. Fast resandet kanske inte hinns med under 2008.

Jag åker till London i februari och ser Mikakonserter x tre och lär känna massor av nya intressanta människor och få se London close-up.

Vad hoppas jag ska hända under 2008?

Magnus får jobb i London och vi flyttar dit under sommaren 2008. Jag får ett pangjobb som personal assistent på en prestigefull firma. Frida kommer och bor hos oss och börjar jobba på något coolt magasin. Jag jobbar extra som kör-/jingelsångerska på en studio i London där personalen bara ”råka” känna Mika och presenterar oss för varandra. Mika tycker att jag rockar stenhårt och anställer mig på stående fot som hans kick-ass backvocal girl from Sweden. Sedan turnerar vi världen över for years and years and years…

*sitter med händerna under hakan och stirrar drömmande ut genom fönstret*

Början av vad jag hoppas ska hända är inte så otroligt i alla fall. Ja, ja, lite, men inte som slutet.

Men 2008 kommer ju att bli året då allt händer. Japp, så är det, för jag har hört att det trettioandra året man lever är det som räknas. Det är då man blir ”upptäckt”…

Ingen sarkasm, ironi eller self-fucking-pity här inte. Livet leker.

Årets sista favoritlåt: Glen Hansard/Marketa Irglova – Into the mystic – Once Soundtrack 2007