På väg in i hissen: ”Det är tredje våningen. Akta blodet på väggen. Välkommen till förorten!”

Fredagen började som en helt vanlig fredag, förutom att jag var tvungen att kånka med mig min resväska till jobbet. Sara och Mattias skulle ju hämta mig på jobbet så jag skulle inte hem före avresa.

Försökte avsluta så mycket jag kunde på jobbet, men förbannat vad svårt det är. Hur jag än gör så växer högen papper på bordet i alla fall. Mycket konstigt.

Klockan närmar sig 15:45 och snart kommer ”taxin” så jag drar mig tillbaka och skurar upp mina skor. Jag vägrar tillbringa en hel helg i mina vinterkängor. Sådär, nu har jag pressat ihop med min resväska. Tur att kudden går att tycka ihop en massa annars skulle det inte rymmas.

Innan vi kommer fram till flyget åker vi förbi Xerox för att köpa mer vax till Sara och Mattias skrivare. De har kämpat med cd-fodralen till F! Umeås rapplåt. Fodralen blev verkligen hur fina som helst.

Anländer på Alvik i god tid och Sara säger hej då till Mattias. Sara är ju hiskeligt flygrädd så vi undrar väl båda hur det ska gå. Men jag har en hemlig muta – Salta katten-tablettaskar! När vi sedan ska gå igenom säkerhetskontrollen så piper jag hela tiden. Till slut får jag gå in bakom ett skynke och ta av mig skorna. Det visar sig att det finns en metallskena i sulorna på mina vinterkängor. Hur ska jag kunna veta det? Nu vet jag det, det är ju ett som är säkert. Jag och alla andra passagerare på gaten också för den delen. Sara – som redan var så förbannat nervös – blev ju inte mindre nervös av det där.

Hur som helst. På planet blev vi försenade i tjugo minuter för flygtornet hade för lite personal. Väntan gjorde inte Sara mindre nervös. Själva flygningen gick väl rätt bra. Hon skrek inte rätt ut och sprang ut och började paniköppna dörren, men det kanske inte var allt för långt borta heller.

På Arlanda haffade vi två kvinnor och frågade om de skulle in till T-centralen. De skulle till sitt hotell men vi delade en taxi i alla fall. Bussen skulle ha kostat 95 kronor, nu gick taxin på 100 kronor, så det var ju helt klart värt det. Fast tåget är fasiken ändå mer bekvämt. Väl på T-centralen träffade vi Saras vänner Joakim och Gusten. Gusten skulle vi sova hos. Nu väntade vi på Emma och sedan fick vi lov att bestämma hur vi skulle – rent praktiskt – fortsätta dagen. Det blev ett SJ-häfte införskaffat. Vi åkte till Slussen där vi handlade frukost på Konsum. Sedan vidare med pendeltåg (tror jag att det heter, tydligen är skillnaden att pendeltåg går alltid ovanpå marken och inte under den som tunnelbanan gör). Vi skulle till Fisksätra som ligger i Nacka kommun och är Sveriges mest tätbefolkade tätort. Där bodde i alla fall Gusten och hans roomie Oskar. Vi anlände till Fisksätra rätt sent på fredag kväll och det kändes verkligen som att man hade nått världens ände. Ja, i alla fall Stockholms ände. Klockan var väl inte så mycket, typ halv tio, men jag hade INTE gått ut själv om jag hade bott där. Fast jag hade nog inte bott där. Men jag förstår Gusten, någonstans måste han ju bo eftersom han jobbar i Stockholm. Han har ju sin vanliga lägenhet – med flickvän – hemma i Örebro.

Vi köpte pizza via lucka i en vägg någonstans i Fisksätra centrum. Omkring oss strövade diverse fredagskvällsmänniskor och jag kände mig väldigt bortkommen. Vi tog våra pizzor och promenerade hemåt. När vi kom fram till Gustens hus och skulle åka upp så sa han det klockrena citatet jag har som rubrik till detta inlägg. Vi skrattade högt i hissen och tänkte – ”Vart fan har vi kommit?”.

Hans lägenhet var så spartanskt som det kan möjligen bli. Köket hade ett bord med två stolar. Vardagsrummet en madrass på golvet och en lampa. Men å andra sidan, vad behöver man mer…

Vi käkade pizza, drack några öl och sedan gick vi och la oss. Förbannat vad trött jag var. Dessutom hade värmen och kylan om vart annat gjort att jag kände mig lite förkyld.