Piteacookie!

Jag vill bara upplysa om hur underbart Internet är. Just nu var det någon som googlade på "recept piteåkaka" och fick en träff: Min blogg!

Nu har hon/han receptet och jag har hjälpt någon. Är det inte underbart?! :-D

Four cheers for the wonder of Internet!

"Life is not a competition, Lucy, but if it were you would be a winner."

Nu har jag lite dåligt samvete för att jag inte åkte på tävlingen i Rundvik i helgen. Verkar ha varit många UPK:are där och det hade varit kul och kolla in läget. Snyft!

Egentligen var det ingenting som gjorde att jag inte kunde ha åkt men ack...

Kanske ska man försöka ta sig till Norsjö på lördag den 31:a*. Om jag vågar...Men jag vill inte åka ensam...

Mitt vapenskåp kommer när som helst och på onsdag åker jag och betalar min picka och fixar lite papper kanske. Det tar sig sa mordbrännarn. Det är ju SÅ spännande! Och det bästa med hela kråksången är ju att när detta är klart så BÖRJAR DET HELA! Det är då det kör igång. Armbåga sig fram bland översittande karlar. Visa att man kan FAST (!) man är tjej. Vara representant för alla kvinnliga skyttar everywhere all the time. Det kommer att bli intressant, och alldeles, alldeles underbart. Som en bal på slottet...

* om någon jag känner ska dit, annars är det ju ingen idé ju!

"Oh... So he has no licence? Pull over."

Ingen ska då komma och påstå att det är lätt att få ett vapen. Pust! Och ändå har jag hjälp...

Men det börjar röra på sig. Vapenskåpet beställes imorgon. Vem har lust att komma och bära in det åt mig? =)

Imorgon är det fest! Klinikfest närmare bestämt med tema glitter. Jag har suttit och knåpat med örhängen och jox här i kväll. Man måste ju glittra! Sitter just nu och gör bland-usbminnen med partymusik. Sedan ska vi ha tävlingar och en massa annat kul. Det är roligt med fest. Men det är ganska kul att gå på fest där man inte måste fixa allt själv utan bara kan njuta av allt....

Nu tror jag att jag ska packa det jag ska ha med mig imorgon, poppa lite popcorn och sätta mig i soffan en stund. Blir en jättestor förändring från vars jag sitter just nu.

"Challenge him you must."

Ja, hörreni, ta och titta på detta och säg att det inte ser HYSTERISKT kul ut! I dare ya!



Oj, vad jag längtar tills jag får åka på sånt där okristligt kul!

"And Cotton... I notice a smile on your lips. Does murder make you happy?"

Inte ens den vanliga söndagsdeppen gör sig påmind idag. Jag är bara så glad!

På väg till rep med bandet får jag ett telefonsamtal. Min räddare i nöden! My knight in shiny armour! Efter detta sitter jag med ett fånigt leende på läpparna ända till Täfteå. Jag är så glad! Glad och tacksam!

Oj, så spännande!

"Well, you're not gonna get a green card with that attitude, pal!"

En ledig helg! Oj, så underbart! Ja, ledig och ledig. Jag har jobbat ikapp lite i retoriken och det känns bra. Det känns dock inte bra att duggan kommer närmare och närmare. Jag kommer inte att klara det. Jag känner att skriva inlämningsuppgifterna är till och med roligt men jag orkar inte sätta mig och plugga in alla dessa termer och ord och allt annat som man förmodligen ska kunna. Jag tycker att man borde få godkänt om man har lämnat in alla uppgifter... de som sedan vill ha högre betyg kan väl göra duggan...

I går ringde G och frågade hur det gick för mig. Mysigt att någon bryr sig i alla fall. Jag har ännu inte fått gröna kortet och det är det ju någon annan som ansvarar över...

Jag berättade att jag hade fått ögonen på en jättefin Benelli MP90 world cup med röd kolv som var såååå fin - men såld! Jag mejlade försäljaren och fick den tråkiga nyheten. Ja, ja, det var ju bara ett första försök. Nu har jag i alla fall ringt till en annan vapenförsäljare och han ska hålla ögonen öppna åt mig. Förmodligen hittar han något som passar.

Jag måste ju köpa vapenskåp och det skulle jag ju kunna göra när som helst. Jag tycker dock att detta med lagarna om vapenskåp är en djungel. Först så står det om den nya lagen och vilka skåp som nu får säljas, sedan en hel lista om vilka skåp som är lagliga fram till 2010. Efter 2010 då? Jag har ju inte tänkt köpa ett skåp för massor av tusenlappar bara för att två år senare slänga det på Dåvamyra och köpa ett nytt! Jag har mejlat polisen om det, men de vet säkert inget...

Nu håller jag tummarna att han ska ringa till veckan med en pistol åt mig! Håll tummarna!

Många intressanta tävlingar framöver, som jag inte hinner vara med på. Det är fälttävling i Rundvik 18 maj till exempel. Vore ju dunderkul att åtminstone titta på! Men jag vet inte om jag är så peppad att stå där ensam som ett fån. Inte ofta jag känner mig som ett fån, faktiskt. Jag brukar oftast klara mig i de flesta sammanhang. Övning kanske.

Bantävling i Skellefteå 25 maj och fälttävling i Norsjö 31 maj är det också. Det finns många tillfällen. Bantävling vet jag inte ens vad det är... =)

För att inte tala om Norrlandsmästerskapen i Malå i juni!

Nej, nu ska jag gå och laga mat för jag håller på att hungra ihjäl. Jag kommer säkert att återkomma en hel del om det här.

"It should also be noted that the up/safe, down/fire operation of the single-action 1911 thumb safety is natural, intuitive and proper."

Så ja, nu har man regat sig på ytterligare ett forum. Läst om kaliber, single action, och beaver-tails så ögonen blöder. Studerat tävlingsresultat, läst ytterligare i Skjuthandboken och sett informationsfilmer på Youtube om 1911. Det går dock framåt. Jag lär mig massor hela tiden. Synd att man inte har någon att diskutera med. Det är klart att Magnus tittar in ibland men det är inte riktigt samma sak...

Nu ska jag gå och stoppa in ett par linser för vi ska tydligen se film. Jag vet inte vad det blir. Någon hjärndöd action hoppas jag. Orkar inte lösa några mordfall ikväll känner jag.

Kongressen är i kaos. Sara måste åka till sin sjuke far. Det förstår jag att hon måste. Vi kommer att sakna dig Sara i alla fall. Du behövs!

Nu film *poff*

"So, we do these missions, and after that, we're free to go? We don't work for you or the government anymore?"

I går jobbade vi till halv tolv och vi är väl så gott som klara med det jobb som vi kan göra i förväg. Skrivit och laminerat namnbrickor och röstkort. Formgivit och skrivit ut lunchkuponger och alla möjliga lappar som ska finnas på kongressen. Oj, oj, oj. Det kommer att bli mycket. Men det är ju kul också. Jag gillar ju att organisera även om det ibland är svårt att tända arbetslågan.

I morgon kväll vette fan vad vi ska hitta på. Blir nog inget vettigt. Sitta och surfa nätet efter vapenskåp och sådant som vilken helt vanlig svensson-tjej som helst.

Jag fick ett mejl från en nybörjarskyttepolare, han är så jävla rolig. När han fick reda på att jag redan varit och skjutit godkänt sa han: "... då får man höra att du gått bakom ryggen på oss allihop och i maskopi med G planerar att göra myteri och störta Håkan från ordförandeskapet som du själv planerar att ta över. Under parollen "Skyttematriarkatet Dominerar"..."

ROFL! Så jävla roligt! Numera är "Skyttematriarkatet dominerar" min signatur i hotmail. Det ska mycket till innan Umeå Pistolskytteklubb leds av en matriark... det är ju därför det är så förbannat roligt! Det flödar så mycket testosteron på det där stället att en kvinna få vistas där på egen risk att förlora sin kvinnlighet. Kanske är det nivån av testosteron som gör att jag gillar stället. Kanske är det nivån av testosteron som gör att jag nu har abstinens! Jag har ju insett att jag inte kommer att få skjuta något på länge. Jobbigt. Dessutom är det många tävlingar framöver som det vore roligt att (tänker: delta i) se på men jag vill inte åka ensam denna gång... *putar med läppen* Det vore så roligt att åka och sedan gå med någon som berättar hur allting fungerar. En liten introduktion så att säga. A girl can dream.

Nu ska jag surfa vidare efter vapenskåp och sedan ska jag gå och lägga mig. Jag har haft en jobbig skitdag på jobbet så det blir nog en tidig kväll ikväll.

Dagens favoritlåt: Fleetwood Mac - You Can Go You're Own Way.

"We were sailing along, on Moonlight Bay. Isn't that silly?"

Idag har jag fortsatt segla på molnen, överlycklig över min tidigare prestation. Man kan nog bara göra sin jag-har-skjutit-godkänt-dans så många gånger, innan det börjar bli jobbigt för omgivningen att bevittna.

Nu börjar snart allvaret. Snart är det kongress och vi kommer att jobba häcken av oss i veckan. Inget annat än detta kommer det att finnas rum för. Men sedan är det slut. Nu ska jag koncentera mig på min hobby ett tag framöver istället.

Men nu måste vi ladda för att jobba, jobba, jobba!

"What? String knickers? You must be joking."

Men är det första april eller vad fan är det här? Ingen vettig människa kan ju ta på sig något sådant?

"I mean, I faced demons and fireballs, magical suitors, orbing... I mean, I think I passed the test, right?"

JA!!! Äntligen har jag klarat mig!

I går ringde G till mig på jobbet och frågade om jag hade lust att följa med till Vännäs skjutbana och skjuta. Men hallå?! Är grisen nervös innan jul? Självklart är den det och självklart vill jag följa med och skjuta!

Han ville ta oss som hade en serie kvar en och en och på så sätt få lugn och ro för oss att skjuta. Sagt och gjort. Idag klockan 12 träffade jag G på klubben och vi åkte till Vännäs tillsammans. Underbar dag är det idag. Vansinnigt fint väder och det var ju tur att G drog ut mig annars hade jag säkert för det första sovit bort större delen av den och den delen jag inte sov hade jag spenderat framför datorn - som vanligt.

Vi körde och pratade om allt möjligt. Klubbens överlevnad, nybörjarkursen bland annat. Synd att man inte är en veteran då hade jag hjälpt till med mycket mer än bara steka några sketna hamburgare. Men som nybörjare kan man inte göra så mycket annat. Inte kan jag donera några miljoner till en skjutbana heller...

När vi kom fram visade det sig att Vännäs skytteklubbsordförande (tror jag att han var) var där och skulle skjuta också. Vi plockade upp måltavlor och började skjuta. G hade med sig en massa olika ammunition och vissa kärvade en del men till slut fick vi till det.

Jag började med att skjuta 9 millimetern. "Lek lite nu" sa min mentor och man lyder ju. Jag sköt snabbserier för att släppa på nervositeten och komma in i gunget. Kändes bra. Förmodligen är det som G säger också, när jag har skjutit 9 millimetern och sedan plockar upp 22:an så håller jag i den hårdare. Jag skjuter så ett tag tills vi byter ut tavlan mot en nyare och jag börjar skjuta precision. Efter lite skruvande så sitter den äntligen där! 46:an lyser mot den vita snön och jag får ett sånt där fånigt leende som man liksom inte kan släppa. Man bara ler. High five!

G säger: "Jaha, ska du skjuta snabbserierna nu eller ska vi åka hem?" Jo, för nu vill jag ju åka hem. Jag vill skjuta tills det blir mörkt sedan lägga mig i klubbstugan och sova och sedan stiga upp vid första ljuset för att fortsätta. Oj, det blir dyrt det här sedan. Mycket ammunition kommer det att gå åt för jag har fan inte vett att sluta.

"Nej, fan, nu kör vi!" säger jag och vi laddar för snabbserierna.

De går till som så att man laddar 6 skott. Dessa ska man skjuta under 15 sekunder med tvåhandsfattning. Först frågar skjutledaren om skytten är klar. Man svarar ja och då säger skjutledaren "10 sekunder kvar" sedan "Eld". Vid eldkommandot lyfter man vapnet och avfyrar sina 6 skott lugnt och stilla. Man hinner ju ett skott på två sekunder och det gäller att inte stressa. När det är tre sekunder kvar säger skjutledaren "Eld upphör" sakta, utsträckt över de sista tre sekunderna. Detta betyder ju att medan han säger det bör du ha ett skott kvar att skjuta. Första serien var jag lite sen i början. Jag väntade för länge med att avfyra första skottet så de övriga blev lite snabbskjutna så att säga.

Vi går och markerar. Vid detta lag har Vännäs killen slutat skjuta själv och är engagerad i mina serier så han följer med oss och markera. Jag är väl inom gränserna (man ska ha alla skott inom drygt 7:e ringen, tror jag det var). Båda två konstaterade att det var chill. "Nu gör du likadant igen" säger G. "Självklart" svarar jag.

Ytterligare en serie. Rätt perfekt i tid om jag får säga det själv. Bättre i starten. Makering. Perfektion. :-)

Sista serien. Banne mig om jag inte hade en tio och någon nia i denna om jag inte minns helt fel. Med andra ord - GODKÄND!

Det känns så jävla skönt att det inte är sant. Visst, det känns tråkigt att inte har klarat det på lektionstid. Men denna dag var så gemytlig och trevlig så jag ids inte ens tänka på mina tidigare nederlag. Nu har jag äntligen klarat mig.

Ett stort tack till G som orkar hålla på med oss nybörjare. Jag vet inte om jag skulle orka som han. En tölp efter den andra kommer in på banan och han håller tålamodet uppe varje lektion. En stor eloge till dig, G! Jag hade inte klarat detta med någon annan skjutledare. Puss på dig! Hur ska nybörjarkursen överleva utan dig?!

Nu ska jag i alla fall leta efter ett vapenskåp. Hör av dig om du har ett till salu. Sedan måste jag leta efter ett vapen. Och ja, jag ska köpa dem i den ordningen. Man måste ha skåp när man köper pistolen, var ska man annars förvara den? Jag ska införskaffa en 22:a som sagt. Måste ut och leta.

JA! Jag är godkänd!

*går och korkar upp champagnen*

"How are you fixed to fight some good, honest competition?"

Idag var jag och kollade på en PPC-tävling på klubben. Jag trodde i min enfald att det skulle vara packat med folk och hur mycket ös som helst. När jag väl kommer dig så var det typ 15 skyttar och en person som inte tävlade. De var alla mycket förvånade att det kom dit någon som de aldrig sett förut. Men jag satt och pratade med många trevliga personer. En tjej från Piteå bland annat. Kul att se några fler tjejer som håller på med sporten.

När det väl var dags för lunch så dök jag in och hjälpte till. Man kan ju inte bara sitta som en säck potatis och titta på. Jag klarar det inte i alla fall. Jag och Anders (tror jag han hette) stekte hamburgare och snackade skytte och vapen. Mycket intressant. Han hade hållit på i fyra år så han var ju rätt ny.

Han visade sig ett foto i mobiltelefonen av hans vapen. Han var så stolt. När han hade visat mig dem så kunde jag inte låta bli att le och säga "det är ganska kul att det första du väljer att visa mig är ett foto på dina vapen och inte ett foto av din tvååriga dotter...."

Han tittade fundersamt på mig och sa: "men jag ska ha ett foto på henne här någonstans också..." och började knappa runt i telefonen! Haha! En klassiker!

Som att fråga fiskaren om vilket år han köpte sitt favoritspö och han svarar dig omgående. Fråga sedan om han kan hela personnummret på sina barn och han svarar dig säkert inte lika omgående, om han svarar alls...

Jag fick i alla fall se hur en PPC-tävling går till. Massor, massor av skott blir det. Närmare exakt 150 stycken om man är med i hela tävlingen. Det ser ju hur kul ut som helst, så klart. Men å andra sidan är det inte mycket som ser tråkigt ut.

Roligt att komma dit och sitta och snacka en stund och inte bara försöka skjuta godkänt hela tiden. Ingen av mina nybörjarkollegor hade tid att komma dit dock, det var ju synd. Men, det är ju deras förlust. Jag fick ju chansen att börja lära känna några klubbmedlemmar och sådant har man igen senare. Det är ju alltid bra att de får känna mig på pulsen och få reda på vad jag är för en typ.

Hur fan nu det ska gå?! :-)

"As lord of these lands I will bless this marriage by taking the bride into my bed on the first night of her union."

Nojoud Ali, 8 år är en hjältinna. Bilden är så talande. En 8-årig flicka omringade av män. Bortgift till en 30-åring. Vart är vi på väg egentligen? Eller rättare sagt; vart är vi?

Unlimited informations pros and cons

Alltså så här är det. Förra uppgifter vi skulle lämna in till retoriken innebar att vi skulle skriva om vår professor och eftersom jag inte känner karln så fick jag googla honom.

This got me thinking; hur långt kan man sträcka denna googling om folk egentligen?

Jag kan komma på mig själv att sitta och googla folk och läsa en jävla massa intressanta saker. Det kan vara inlägg i forum sedan massor av år tillbaka, artiklar eller information om gamla skolor och familjekonstellationer. Vad tycker vi om detta egentligen? Bara för att informationen finns där har vi rätt att leta reda på den?

Ska man kanske resonera så att så fort man skriver och lägger ut något på Internet så finns det kvar i all evighet. Vi finns alla där.

Om man googlar Ulrika Bertilsson så får man under torsdagen den 17 april 2008 kl 22:58 hela 79 700 träffar. Nu finns det ju fler Ulrika Bertilsson's där ute men de två översta är jag i alla fall. Sedan kommer det något från Region Halland och sedan så kan man hitta en uppsats skriven av Ulrika Bertilsson med titeln "Vid vilken glukosnivå frisätter kor insulin?". Visserligen dunderintressant men jag har inte skrivit den, men det gör ju inget om folk tror det... =)

Jag kan inte lova att jag kommer att sluta googla folk. Det är ju så kul...

"Between your faith and my Glock nine millimeter, I'll take the Glock."

Fans helvete. Visst är det typiskt. Nästan samma jävla scenarie som förra gången. Vi skjuter som vanligt. Jag håller mig på mina stadiga 42-45 poäng som vanligt. Man ska ju skjuta 46 för att få en godkänd serie. När vi har en serie kvar säger G med pliret i ögonen; "vill du skjuta 9 millimetern? Då behöver du ju bara skjuta 43 för att få godkänt!" "Ja, lätt!" säger jag. "Har du med dig den?" Och det hade han ju så klart. Hans 9 millimeters var ett tungt järnvapen och vägde betydligt mer än Glocken som ju var - och jag citerar "ett tupperware vapen". Glocken var ju underbar! Som att hålla i bomull!

Ja, ja, sagt och gjort. G lastar upp 9:an och alla pojkar blir SÅ intresserade av vad jag ska få skjuta, hihi. G är som ett barn själv och han tycker att det är SÅ kul att se oss nybörjare när vi skjuter grovvapnen. Vi skjuter vår omgång och visst är det skillnad i trycka. Jävlar i mig. Det kändes bra. Precis som förra gången. Bra som satan. Bättre än med 22:an.

Vi går och markerar. Ja, men typiskt. Två tior och två åttor och typ en femma. Det blir ju i och för sig 41 poäng och helt ok. Jag skjuter alltså BÄTTRE med grovkalibriga vapen än 22:an. Det är helt otroligt. Jag sa till G: "Men jag skjuter ju lika bra eller kanske till och med bättre med 9 millitern!" "Nej, du skjuter bättre med det."

Han trodde att det var för att jag höll i vapnet mer. Mer bestämt. Jag försökte säga att de hade ju instruerat oss att inte hålla så hårt i våra 22:or. Så jag försöker ju göra som det säger. Men 9:an måste man ju hålla i riktigt annars flyger den ju iväg. Så det är klart att jag håller hårdare i den. G trodde att om jag skulle skjuta 50 skott med 9:an och sedan gå tillbaka till 22:an så skulle jag skjuta godkänt på en gång även med den.

Efter mig sköt en annan kille med 9:an. Han skjuter vanligtvis bra som attan. Med 22:an alltså. Med 9:an skjuter han mycket sämre än mig. Mycket till och med. Det är ju konstigt. Men det känns ju bra för mig. Att jag kan något bättre i alla fall. Och ja, det är en tävling. Hela livet är en tävling - LIVE WITH IT!

Men visst hade det varit snyggt som fan om G hade gett mig vapnet och glirat så där sött med ögonen när han förtjust tittade på när tjejen i nybörjargruppen skulle skjuta med grovvapnet. Bara för att sedan gå och markera och se att hon skjutit 44 poäng och därmed godkänt - ANDRA gången hon håller i en 9 millimeters pistol! FAN OCKSÅ!

Men nästa gång kanske, kanske Håkan har med sig Glocken. Och kanske, kanske får jag låna den. Eller så har G med sig sin och den får jag ju låna....

Jag vill att det ska var onsdag imorgon igen. Jag vill köpa en Glock imorgon och...

"In that case you have the most fashionable brain in London."

Här kommer det ni länge väntat på. Världens längsta blogginlägg om min resa till London. Det är drygt tre veckor sedan. Men den som väntar på något gott...


Söndagen den 24 februari 2008

Dagen D. Planet ned till Stockholm gick kl 13.30 och detta var en perfekt tid att åka. Det är inte morgon och inte eftermiddag. Jag hade endast 45 minuter mellan Stockholmsplanet och Londonplanet så vare sig jag eller Sienna visste om detta skulle gå vägen. Vi hade checkat in på Internet på lördag kväll så vi var incheckade och klarar och hade fått säten bredvid varandra. Mycket geschwint, måste jag säga. Nu var väskan packad och biljetterna i väskan och allt klart.

Flygresan gick jättebra och jag hade kollat på kartan över Arlanda för att se var jag skulle gå. En positiv grej var ju att jag inte behövda kånka med mig bagaget. Det hade jag ju checkat in för hela resan så jag behövde bara ta mig från terminal 4 till terminal 5 och det var en bit att vandra kan jag säga. För varje korridor man gick så var det en till korridor framför en. Men snart var jag framme vid gaten. Sienna hade sms:at gatunumret till mig så jag visste vart jag skulle. Jag hittade Sienna på en gång. Nu var vi verkligen på väg! Helt fantastiskt! Från att man suttit och pratat om att det vore kul att följa med till London – och så står man där i gaten och är på väg dit! Helt fantastiskt!

Flygresan gick jättebra. Det tar ju inte lång tid till London. Vi tar till och med tidiga så vi fick vänta ett tag innan vi fick taxa in med planet. Vi hämtade ut bagaget och hoppade in en taxi och åkte till hotellet. Vi checkade in och gick upp till hotellrummet. Vi hade begärt ett rökarrum så vi ringde ned och bad om en askkopp. Tog ett långt tag innan de hörde av sig och då visade det sig att vi inte hade fått ett rökarrum så det var bara att byta rum. Tur att vi inte hade packat upp så vansinnigt mycket prylar. Men det rummet vi fick var större än det gamla så vi bytte upp oss.

Vi fräschade till oss lite och skyndade oss ned och hoppade in i en taxi igen. Nu skulle vi till Japanska restaurangen Kintaro där vi skulle träffa några från fan klubben. När vi kom dit var de andra redan där och hade ätit klart. Det var Kata från Danmark, Christine från Canada, Sariflor och pojkvän från London, KiteKat från Ryssland, Violet_sky med pojkvän från Tyskland och jag och Sienna från Sverige. Vi åt middag och pratade med dem ett tag sedan tog vi en taxi hem igen och lade oss till rätta i vårt hotellrum. Hotellstandarden i England sägs ju vara mycket under Sveriges, och det är den säkert också, men vi hade ett jättefint hotellrum. Inget fel på det alls.

Måndagen den 25 februari 2008

Första dagen i London! Vi klev upp och åt frukost. Frukost innebar två sorters ljusa bröd, någon sladdrig hemsk skinka i skivor, tre olika typer av ostar i små rektangulära bitar, vakuumförpackade. Sedan fanns det ju mjölk och flingor av olika slag men det äter jag ju inte hemma så det åt jag inte där heller. Men brödet och osten tillsammans med deras underbara kaffe var supergott! Visst hade det varit gott med lite färska grönsaker och frukt men man kan inte få allt här i livet. Vi åt och sedan begav vi oss ut i London, baby! Vi promenerade genom Hyde Park – som för övrigt är gigantisk. Vi gick till Oxford street Regent street för att shoppa. Bland annat köpte jag en massa dvd-filmer inne på HMV som var en gigantisk affär med alla dvd-filmer i hela världen kände det som. Sedan gick vi och shoppade lite inne på Hamleys leksaksvaruhus. Det var stort som vilket varuhus som helst men det var bara leksaker. Flera av personerna i personalen sprang bara omkring och lekte hela tiden.. En sådan där härlig lekfull stämning som man aldrig ser inne på Åhléns i stan. Är det någon som leker med något där blir de typ tillsagda. Där inne köpte jag en liten llama till Piotten. Den var så söt så!

Efter vi hade shoppat så gick vi och åt på en pub. Det konstiga är ju att det finns fler svenskar i London än vad det gör londonbor. Överallt var det svenska. Inne på puben satt det ett gäng killar bredvid oss – svenskar så klart. Vi käkade och sedan begav vi oss tillbaka till hotellet.

Nu var det bara att göra sig i ordning inför konserten! Vi tog tunnelbanan till Hammersmith och var där kring 17-17.30 någonting. Det var inte alls lång kö utan vi kunde ställa oss lugnt och stilla i kö. Efter ett tag kom Luke förbi (Mikas keyboardist). Han stod och prata med fansen ett tag och kom till och med förbi där jag och Sienna stod och frågade när vi kom dit. Han väntade säkert att vi skulle säga sex på morgonen eller något, men jag svarade: ”Like five minutes ago!” Jag frågade om det var ok att ta ett foto med honom så det gjorde jag. Men det tänker jag inte lägga upp här för ni kommer alla att undra vem den bleka blobben bredvid Luke är…

I alla fall tog det bara någon timme så var det massor mer folk. Och just innan de skulle öppna så var det kö långt förbi huset. Vi hade diskuterat en hel del kring om vi skulle stå långt framme eller inte. Vi hade ju hört om det faktum att Mika har dragit upp folk på scenen och att det då brukar bli ett jävla stök och bök och ingen av oss var direkt sugen på att bli ihjältrampade. Men när vi om in så ville jag lämna jackan i garderoben – som för övrigt heter cloakroom på engelska. Garderoben var allt annat än organiserat. För det första var det tre små luckor i en vägg. Där inne hade de två sådan där vädringsställningar som man hänger kläder på ute när man vill vädra garderoben. På dessa ställningar hängde det några plastgalgar. När jag sedan lämnade in jackan (som för övrigt kostade £3) så fick man fylla i ett papper där man skrev upp numret man fått, vad man hette, mobiltelefonnummer och vad för typ av plagg man hade lämnat in.

Sedan skyndade jag mig in i lokalen och vi fick rätt bra platser till vänster om scenen. Det var långt fram men ändå inte i mitten där publikhavet tryckte på som mest. Golvet i lokalen lutade nedåt och det fanns en stor balkong. Häftig lokal. Tyvärr fick jag inga bra foton av själva lokalen.

Sedan började väntan. Vi hade väntat ute i flera timmar. Nu skulle vi stå rakt upp och ned och vänta i minst en timme innan förbandet började. Förbandet hette Paladium och många där tyckte nästan att de var lika bra som Mika…jag håller inte med. När förbandet äntligen var klara så vad skulle vi göra då? Jo, vänta i typ en timme till innan Mika började.

Men så äntligen var det dags. Samma show som i Stockholm men det är ju lika bra varje gång i all fall. Jag hade lånat Lasses kamera så jag fotade och filmade som en galning. Både Lasse och Magnus sa att både batterierna och kameraminnet skulle räcka till hela resan men jag fyllde minnet och tömde batterierna på första konserten… oooops! Det var ju helt fantastiskt, så klart! Hur bra som helst!

När jag stod och filmade i all sköns ro så mitt i allt ihop kom det två tjejer hoppandes från mitten av publikhavet. Den ena tjejen hoppade och dansade medans den andra stod bakom med armarna i kors och sa: ”Let’s go”. Den hoppande tjejen bönade och bad: ”Just one more song, PLEASE!” Hon hoppade ett tag till och sedan tog hon sig om munnen och det såg ut som att hon skulle spy vilken sekund som helst. Jag frågade kompisen om hon skulle börja må dåligt. Hon sa till hopptjejen: ”She wants to know if you are going to be sick”. “No”, svarade hon, “I’m going to have a baby!”. Tjejen hade alltså värkar där och nu. Herregud, som hon hoppade kan man verkligen tro att barnet skulle ploppa ut när som helst. Hon hoppade på mest av alla och ville stanna ”just one more song”. Haha, jag undra hur det gick för henne. Hoppas allt gick bra även om hon just då var lite galen av alla hormoner verkar det som.

När konserten var slut så begav vi oss ut i Londonnatten och stod och väntade tillsammans med ett helt gäng från MFC. Efter ett tag kom Mikas manager ut och sa att han kommer att komma med bilen och snabbt säga hej men att det inte fanns tid för autografer eller foton. Han kom ut och sa hej och tog emot några presenter sedan gav han sig iväg.

Nu var det sent i Londonnatten och vi sa hej till gänget och begav oss mot närmaste taxibil. Vi åkte till hotellet och köpte med oss lite frukt och nötter till middag. Vi åt lite och låg och surrade i några timmar innan vi somnade.

Tisdagen den 26 februari 2008

Stiga upp och äta frukost som igår. Sedan promenerade Sienna iväg och vi skulle mötas upp inne på Harrods. Sienna ville gå och jag vill inte gå så det passade bra att vi fick några timmar för oss själva. Mycket smidigt. Harrods var ju hur stort som helst. Jag såg typ 10% av hela tror jag. Jag gick förbi parfymeriet och de olika matavdelningarna. Spenderade osunt lång tid inne i luxury room där det fanns smycken som kostar en arm och ett ben. Jag hittade dock en Dolce Gabbana-ring som kostade typ £60. Den hade man ju kunnat köpa, men den var inget snygg. Sedan fanns det ju alla märkesväskor i hela världen där också. Men de kan man bara titta på.

Jag träffade upp Sienna där och vi gick och åt lunch på en jättemysig liten restaurang. Vi åt lax och potatis och det var mycket fräscht och gott!

Vi hade sms kontakt med en tjej från MFC som hette Rebeka. Hon skulle åka London eye med en kompis och vi var inte sena på att hänga på. Vi tog tunnelbanan till London eye och det var en jättefin dag att åka den på.


Jag köpte dubbelbiljett till både London Eye och Madame Tussauds. Flygningen var jättehäftig. Det var ju inte säsong direkt i London under den tiden vi var där så det var bara att gå rakt in i podden på en gång. Mycket trevligt.

Efter vår flight gick vi till fiket och satt och fikade en stund sedan tog vi tunnelbana tillbaka till hotellet för att lämna det som vi hade handlat (Klubbor på Harrods!) När vi hade fräschat till oss så tog vi tunnelbanan till Brixton. Där träffade vi Rebeka som stod i kö, så vi ställde oss med henne och väntade, och väntade. Nu hade man ju ont i fötterna redan då man kom dit för att man hade gått på stan hela dagen. Och nu skulle man då spendera ytterligare ca 9 timmar på dessa köttklumpar som det kändes.

Denna konsert stod vi inte lika bra på utan vi hamnade en bit bak i lokalen men stod dock bredvid typ av järnstängsel som fanns på några ställen runt om i lokalen. Det var skönt att kunna stå och hänga på dessa emellanåt. Denna gång hette förbandet Yelle. Yelle var tydligen en fransk tjej som ”sjöng” typ eurodisco-dansmusik-aktig musik. Det var väl sisådär. Men återigen fanns det många i publiken som var helt galna i Yelle. Detta bevisar ju bara teorin att man kan hålla på med vilken typ av musik eller konst som helst, det finns alltid en publik för det.

Konserten var ju lika bra som den föregåenden så klart. Jag fotade inte lika mycket då jag inte stod så bra till. Efter konserten var det kallt och jävligt och vi var ju tvungna att stå och vänta på att han skulle komma ut. Hela bandet kom ut och sa hej och signerade saker och ställde upp på foton – snälla som de var. Vi fick vänta ett bra tag och jag hade så ont i fötterna att det nästan slutat göra ont vilket ju var skräckinjagande eftersom jag trodde att något verkligen skulle gå sönder i dem och att kroppen hade tagit över och skickat ut en massa smärtstillande så jag inte visste att det hade gått sönder något! Dessutom hade jag ont i röven efter att ha suttit på trottoarkanten så länge. Sienna hade tagit med sig sitt dvd-konvolut som alla MFC:are fick signera. På andra sidan skulle ju Mika signera men även denna gång så fick hon ingen autograf och inte jag heller. Han kom ut och hann bara prata med några innan han satte sig i bilen och de körde iväg.

Åter igen kastad in i den kalla Londonnatten med post-Mika-depressionen hängande hårt runt halsen.

Tillbaka till hotellet och även denna kväll hann vi inte äta något utan det blev nötter och frukt till middag. Ja, inte la man på sig något under denna resa i alla fall. Vi behövde nog all näring som nötterna gav.

Onsdagen den 27 februari 2008

Vår första lediga dag. Ja, alltså, ledig från konsert alltså. Frukost som vanligt och sedan tog vi oss iväg till Camden Market. Jag tog tunnelbanan och Sienna tog faktiskt också tunnelbana en bit men gick också – så klart. Nu informerade de inne på tunnelbanan att uppgången i Camden Town var stängd så man var tvungen att kliva av före eller efter och ta bussen eller gå. Så jag klev av och tog bussen. Det var ju inte gjort på en kafferast då jag lovar att det går mer än en busslinje i London…

Det är ju tack vara att det är så stort som allting är så bra organiserat. Det är inget problem att hitta någonstans då det alltid finns skyltar eller någon att fråga. Jag tog mig i alla fall till Camden och började snurrar runt där. Här var det helt andra priser än på de andra ställena vi hade varit. Försäljarna började till och med att pruta av sig själva utan att man hade något med det att göra. Det var ju lite spännande. Jag köpa i alla fall fyra stycken små skrivböcker i någon typ av läderbindning. De var jättefina och fanns i alla möjliga storlekar. Jag hade kunnat köpa dem allihop. Jag köpte även solglasögon. Det var så ljust så jag knappt kunde se något. De var dessutom skitsnygga.

Jag strosade runt och när jag var lite less så gick jag in på ett café och köpte en kopp kaffe. Även denna kopp kaffe var oerhört god! Mycket gott kaffe i London ska jag säga. Jag sms:ade till Sienna och sa att jag sitter på ett café och sippar kaffe och frågade var hon var. Hon var på väg till Camden så jag strosade ett tag till och sedan möttes vi upp och käkade lunch på en pub. Mycket god mat till humana priser!

Sedan gick vi tillsammans till själva Camden Market där jag tydligen inte hade varit ännu. Det var som små affärer inomhus men ändå var det utomhus. Typ en ända stor vinterträdgård. Det var massor av små affärer med allt från punkkläder till tavlor och smycken. Även mat i alla olika former fanns det. Jag köpte bland annat en stor säkerhetsnål med en pistolkula på. Den ska jag sätta på en väska. Vi mötte Rebeka och efter att vi hade gått förevigt så gick vi tillsammans och åt på en restaurang. Jag och Sienna åt club sandwich och den hade majonnäs och tranbärssylt på. Mycket gott! Till det var det lättsaltade chips, det passade konstig nog bra till. Fast det är ju inte mycket till mat egentligen.

Rebeka ville hemskt gärna åka till en gayclub som hon hade varit till en gång tidigare. Och vi är ju öppen för förslag så vi ville visst hänga med. Vi åkte iväg till hotellet för att lämna grejerna vi hade köpt. När vi väl kom till hotellet så fick Sienna ett sms från en av tjejerna i klubben att de var på en pub i Hammersmith och de undrade om vi hade lust att komma dit. Självklart ville vi det! Så vi tog en taxi till Hammersmith och satt och pratat med tjejerna tills puben stängde. Sedan tog vi en taxi hem igen. Pust! Äntligen tillbaka till hotellet. Det är jobbigt att flänga runt så här – men det är ju så kul!

När vi kom hem så slängde jag mig på sängen en stund för att vila lite. Jag låg med ena armen mot väggen och kände hur jag började gunga. Jag låg stilla och kände riktigt efter och banne mig om jag inte gungade rätt mycket fram och tillbaka. Jag tog bort armen från väggen och lade till mig men då kände jag inget längre. Efter att ha testat med armen mot väggen en gång till så insåg jag att nu var det stilla och lugnt. Första slutsatsen man drar när väggen mot grannarna gungar är ju att de i rummet bredvid har en trevlig stund tillsammans, eller hur? Ja, det var också det jag trodde. Inte förrän jag vaknade på torsdagsmorgonen så berättar Sienna att det största jordskalvet på 25 år hade varit under natten, vid ettsnåret. ”Det kände ju jag!” utbrast jag och var tvungen att berätta hela historien om kärleksparet på andra sidan som tydligen inte alls fanns. Skalvet uppmättes till 5,2 och hade sitt epicentrum i Lincolnshire.

Torsdagen den 28 februari 2008

Denna dag var vi faktiskt ute rätt tidigt. Vi åkte iväg till en marknad som heter Covent Garden. Vi var där så pass tidigt att de inte hade riktigt hunnit öppna ännu. Vi strosade var och en för sig och sedan möttes vi upp och gick runt en stund och käkade lunch på en pub. Denna dag skulle Sienna till ett museum och jag skulle gå på Madame Tussauds. Naturligtvis hade jag glömt biljetten hemma så jag var tvungen att åka tillbaka till hotellet och sedan iväg till Madame Tussauds. Men Sienna visade hur jag skulle åka på kartan och vet man exakt var man ska så är det ingen sak att åka tunnelbana i London. Det gäller Stockholm också för den delen. Systemen är trots allt uppbyggda efter någon form av logik. Även om tunnelbanesystemen i London verkligen är gamla som gatan. Vårt hotell ligger efter Central line och det är en av de äldsta linjerna. Det är korridor på korridor och allt är som en enda lång labyrint men det är oerhört bra skyltat så det är ingen sak att följa skyltarna och komma rätt.

I alla fall så begav jag mig till Mdm Tussauds. Jag var ju ensam och det vill jag nog inte göra om. Visst var det kul att gå på Tussauds men det är inte kul att inte kunna dela det med någon. Det var lite folk där också. Ingen kö någonstans. Vissa dockor var ju verkligen bra gjorde. Bäst av alla var Samuel L. Jackson (BILD). Jag stod hur nära som helst och väntade bara på att han skulle börja röra på sig. En annan docka som var väldigt bra var Christina Aguilera (BILD). Visste ni förresten om att hon är en tvärhand hög?!

Jag hade dessutom biljett till The Live Chamber, där det är blandat skådisar och dockor och de spelar seriemördare och andra äckliga karaktärer. Vi blev insläppa fem personer i en grupp och de springer runt folk och fräser en jättenära ansiktet tillexempel. Äckligt då det är så mörkt att man inte kan se när de kommer. Plötsligt är det någon som väser en mitt i nyllet liksom. De övervakade oss på tv-skärmar så de visste ju exakt var vi var i lokalen. Kul!

Efter jag varit på Mdm Tussauds så letade jag mat hur länge som helst. För vi skulle ta med oss mat till hotellet och äta innan vi skulle iväg på konserten. Jag köpte fish and cips! Det måste man ju ha ätit när man varit i London eller hur? Det smakade fisk och strips…konstigt….

Jag var ju sen så jag hann bara kasta i mig en del av maten, tömma kameran och fräscha till mig lite innan vi var tvungen att bege oss till sista konserten. Denna konsert var på samma ställe som konserten före – alltså i Brixton. Vi kom dit och ställde oss i kö med Rebeka. Vi stod och pratade och fötterna värkte som aldrig förr så jag satte mig ned på trottoaren för att vila. När jag sedan kom tillbaka till Sienna och Rebeka var de alldeles upprymda och viskade ”Fick du också ett back-stage-band?” Jag svarade nej, hur hade de fått dem? Det visade sig att en tjej från klubben som heter Allegra hade gått runt och delat ut dem. ”Skynda dig och leta upp henne, hon kanske har band kvar”, sa Sienna. Så jag skyndade mig och leta upp henne. Allegra var uppstressad och hade inte tid med mig. Jag frågade om hon hade band över och hon sa bara: ”Nej, nej”. Tillslut sa hon: ”Mika vill bara att jag ger band till dem han känner personligen”. Jag kunde ju inte annat än acceptera detta. Men det lät ju så kul för de andra tjejerna så jag log när jag gick tillbaka till dem. ”Fick du ett?” Frågade Rebeka upprymt, då hon såg att jag log. ”Nej”, svarade jag. ”Varför ler du då?” frågade Rebeka tillbaka. Jag berättade vad Allegra hade sagt och jag tror att de växte några decimeter av stolthet.

Sedan följde en diskussion om hur lite jag har varit inne på forumet och det är klart att jag inte är inne lika mycket som många andra. Detta är dock inte för att jag är less of a fan till Mika utan för att jag har massor av andra saker på gång i mitt liv samtidigt. Jag hinner inte med allt. Men nu måste jag ju vara inne mer om detta är utdelningen. Jag vill inte missa denna chans igen. Men det är inte lätt att komma in i ett gäng tjejer som har känt varandra ett långt tag. Jag försöker prata med dem men de känner mig ju inte, så det är inte så lätt. Dessutom tar det ett tag innan man lär känna mig, man måste liksom vänja sig…men när man väl vant sig så är jag hilarious!

Hur som helst så sitter jag och surar på trottoaren då Allegra kommer och går. Hon går förbi mig och in i kön till Sienna och Rebeka. Jag hör hur de pratar och plötsligt hör jag hur Sienna säger: ”That’s Nika!”. Jag stiger upp och undrar om det verkligen kan vara så att jag ska få ett band! Jo, mycket riktigt. Allegra tittar sig omkring, som om det var knark vi dealade. Hon sträcker fram handen och ger mig något. Ett hopskrynklat back-stage-band! Jag blir så glad att jag flyger om halsen på henne men hon backar och säger ”No!”. Vi ska inte visa att något speciellt försiggår. Jag stoppar handen i fickan och går glad i hågen tillbaka till tjejerna i kön. ”Did you get one?!” Rebeka frågade. ”Yepp!” svarade jag. ”Ska jag sätta på dig det?” frågade Sienna och jag sa ”Ja, om en stund, när jag har känt på det lite…”

Sedan stod vi och väntade ett bra tag till innan vi blev insläppta. Denna sista konsert stod vi ändå längre bort än vad vi hade gjort tidigare. Det var ju ändå hyfsat långt fram men inte så pass nära att det gick bra att fota. Vi hade järnstängslen att luta oss mot dock. När vi väl blir insläppa så dröjer det ju som sagt 1½ timme innan förbandet kör igång och sedan är det ytterligare väntetid i en timme innan Mika kör igång. Vänta, vänta och vänta med fötter som håller på att värka sönder. Jobbigt, men vad gör man inte för en skymt av Mika.

Denna sista konsert var ju lite annorlunda än de förra. Till exempel så höll Mikey ett litet tal till Mika och gav honom blommor. Mika blev lite till sig men ville inte riktigt visa det. Alla i bandet var verkligen glada och uppspelta. Det var ju sista spelningen på en sisådär 18 månaders turné! Till exempel så när konserten egentligen var slut kom bandet ut på scenen igen och sa: ”Shall we do it again?” och så började de köra Relax igen. Men de körde inga fler låtar än den.

Nu var det dags för toalettbesök och försöka hitta igen alla i gänget. Vi visste ju inte hur detta med banden skulle gå till. Det är ju inte så ofta man hänger backstage på konserter måste jag säga. Man är ju nybörjare på att vara groupie. Vi stannade kvar ett bra tag till konserthallen var mer eller mindre tömd och då visade det sig att vi tydligen skulle upp i en bar som fanns längst upp mot utgången.

Vi samlades alla där inne, sammanlagd ca 100 personer. Vi väntade och sjöng, väntade och sjöng. Tillslut börjar bandmedlemmarna ramla in en och en. De gick runt och pratade med folk och är så där trevliga som de alltid är. Efter ett tag så öppnades baren och de bjöd på champagne, vatten och jos. Mycket trevligt eftersom man var rätt törstig efter att ha stått i flera timmar utan något att dricka.

Efter att vi hade väntat ett tag till så kom Mika äntligen in. Jag lade inte märkte till när han kom in. Jag stod i baren och minda my own business och plötsligt står han vid min sida! Han höll ett trevligt tal till oss om hur allt vi fans gör, allt vi tillverkar och skickar in, sparas och att det verkligen betyder något för honom. Sedan sa han att han skulle hänga med oss ett tag så vi kunde alla scatter around och han skulle mingla och prata med oss alla. Jag och Sienna lyssnade på vad han sa och gick och satte oss vid bänken där vi hade suttit tidigare. Men inte ska ni tro att många av de andra gjorde samma sak. Nej, de fullkomligen kvävde honom. Ju längre tiden gick desto fler personer var ju tvungen att klämma sig in i gruppen eftersom vi alla märkte att han tydligen inte skulle kunna mingla värst mycket.

Jag fick en autograf av honom och ett foto med mig och honom. Det är så hemskt att se sig själv bredvid honom. Det blir som error i huvudet på något vis. Jag tycker inte om att titta på det. Däremot tycker jag om fotot på Mika och Greta (en från MFC). Hon bad mig ta ett foto på henne och Mika och det blev verkligen hur bra som helst! De ser ut som ett par!

Efter ett allt för kort tag så var Mika tvungen att gå. Jag tror dock att han gick för att det inte blev som det var tänkt. Vi var tvungen att gå ut i londonnatten.

I efterhand har vi fått reda på lite om hur utdelningen av dessa back-stage-band egentligen hade gått till. Tydligen så hade en person anställd på Brixton Academy börjat dela ut banden på måfå bland folk längst bak i kön och folk som just anlände. Tydligen hade han hunnit dela ut en hel del band innan någonting fick honom att sluta. Mikas manager hade då tagit in Allegra och Avoca på ett kontor och frågat hur de på rättvisaste sätt skulle dela ut dessa band. Han hade frågat dem vilka från MFC som var där och naturligtvis hade de fått mer eller mindre hjärnsläpp. De hade då gått upp och ned längst kön och skrivit upp alla MFC:are som de såg. Eftersom Sienna och Rebeka har hängt länge på forumet så visste ju Allegra och Avoca att de var där så de fick band med sina namn på. Men jag är ju ny i gamet så de kom på att Sienna hade ju minsann inte varit ensam från Sverige och så fick även jag ett band.

Hur som helst så innebar detta att det delades ut många fler band än vad som ursprungligen var meningen. Efter första ”utdelningen” så hade de personer som var långt fram i kön inte fått några band! Och detta är ju knappast rättvist heller (fast vart slutar ”långt fram i kön” kan man ju undra…). Nu delades det ut drygt 100 band fast det var kanske meningen att dela ut knappt 70 st.

Man kan man ju bara spekulera om detta naturligtvis. Jag måste dock säga att jag tror att det hade blivit en annan stämning backstage ifall det ”bara” hade varit vi MFC:are där. Nu var det en massa personer som kanske aldrig hade träffat Mika förut och som – handen på hjärtat – var väldigt unga. Visst, det är inget som säger att ett 14 årig fan behöver bete sig galnare än ett 44 årig fan, men ibland så är det lite så. Ryktet säger också att det var meningen att denna back-stage-fest skulle vara i VIP-rummet på övervåningen i lokalen, men eftersom vi blev för många så fick vi hålla till i denna bar istället. Tråkigt säger jag. Fast å andra sidan så skulle detta innebära att jag inte fått något band, eller hur?! Hmm…

Jag vill inte verka otacksam på något vis. Det var helt fantastiskt att få äran att vara gäst på denna lilla fest som avslutning på Mikas jätteturné! Inte många kan säga att de har varit det.

Nu går däremot diskussionerna på forumet om hur man rättvisast ska dela ut sådana här back-stage-band i framtiden. Som om vi skulle gå något med det att göra hur som helst. Ja, det är klart, vi är ju officiell fanclub nu och ingen vet ju egentligen vad det ska komma att innebära. Kanske delas det ut back-stage-band till dem i fanclubben i första hand.

I alla fall diskuteras det en massa om olika typer av poängssystem som ska gradera eller ”värdera” fansen där tydligen de med högst poäng ska ha företräde till dessa typer av fördelar. Jag tycker att det är ”farligt” att börja med sådant. Speciellt när diskussion lutar åt sådana håll som ”de som åker på flest konserter utomlands”, ”de som står längst i kö”, ”de som varit med i fanklubben länge” och så vidare.

För det första så kan ingen av oss skruva tillbaka tiden och gå med i fanklubben tidigare. Dessutom är det inget som säger att de som varit fans sedan ett år tillbaka är mer fan än de som nyligen upptäckt underbara Mika och hans musik. För det andra så är det inte rätt att man ska mäta graden av ”fanhet” i hur mycket pengar man spenderar, för det är det som det många av nivåerna i poängsystemen egentligen innebär. Långtifrån alla har råd att gå på en konsert i sin egen hemstad än mindre ÅKA UTOMLANDS för att gå på konsert. Många fans är dessutom unga och har inte ens en egen inkomst. Är dem inte riktiga fans då?

För det tredje så kan jag rättfärdiga att åka till London – för att se tre (3) konserter med samma artist – med att jag i alla fall kommer att se London på dagarna. Jag kan för mitt liv inte åka land och rike runt och spendera tiotusentalskronor på att stå i kö hela dagen och sedan gå på konsert på kvällen bara för att sedan göra om detsamma nästa dag. Åka till städer jag aldrig varit till, spendera hela dagen frusen i en kö, och sedan åka hem igen. Ja, jag vet, att många nu tycker att då är jag inte ett ”riktigt” fan. Men jag är väl inte det då. Kanske kan alla med betydligt mer pengar än jag göra så. Detta är just grejen. Man kan inte värdera fans efter hur mycket pengar de har. Det tror jag verkligen inte att Mika heller vill…

Nu blev vi utkastade från värmen och Mika till den kalla londonnatten. Stämningen bland fansen var upprorisk. Alla var missnöjda med hur festen hade förlupit och det var inte utan att man fick ”bevis” vilka det egentligen hade varit som hade ställt till problemen. I alla fall inga från vårt ”gäng” i alla fall. Visst var alla glada att de blev inbjudna. Alla började med att säga: ”Jag är jätteglad att jag fick vara med på festen men…”.

Vi stod och pratade ett tag med gänget sedan sa vi hej då och sökte upp en taxi. Det var lättare sagt och gjort. Brixton är ju inte ett ställe man vill bli lämnad i allt för länge men tillslut fick vi tag i en taxi i alla fall.

Tillbaka till hotellet. Pust! Vad hände egentligen?! Nu är vi ju tvungen att spendera någon dryg timme och en halv med att samla oss. Röka några cigaretter och ta reda på vad som egentligen hade hänt. Snart är resan slut men man vill inte åka hem.

Fredagen den 29 februari 2008

Morgonrutin som vanligt sedan begav vi oss till marknaden på Portobello road. Sienna spatserade och jag åkte tunnelbana. Som vanligt. På denna marknad fanns det allt mellan himmel och jord och för alla olika börsar. Jag såg var George Orwell hade bott… Ja, i alla fall köpte två klockor som man måste öppna en lucka för att se urtavlan på. Jättefina. Sedan köpte jag ett halssmycke i form av en hajtand. Jag gick, gick och gick. Sedan sms:ade jag Sienna och det visade sig att vi skulle träffa Rebeka och käka lunch på Lido café bredvid Princess Dianas Memorial Fountain. Jag gick, åkte buss och sedan tog jag en taxi för sisådär 200 spänn för att ta mig dit. Det vart ändå lite stressigt. Jag åt dock en väldigt god pastarätt med pumpa. Vore kul att kunna kopiera den. Måste läsa på lite om det.

Efter vi hade ätit så insåg vi att vi inte skulle hinna gå igenom parken till hotellet och ändå hinna till flygplatsen i god tid. Ja, Sienna hade säkert hunnit om hon hade fått gått själv och inte haft mig i bagaget. Så vi tog en taxi till hotellet, gick in och hämtade våra väskor som vi hade ställt i bagagerummet. Tillbaka till taxin och sedan vidare till flyget. Gick hur smidigt som helst. Taxichauffören var verkligen trevlig. Han började med att fråga om vi hade passet och allt annat viktigt med oss. Vi kontrollerade väskorna. Han berättade sedan att han hade haft en körning som började i god tid och de skulle få en trevlig körning till flygplatsen. Efter halva vägen så kom kunden på att de hade glömt passet hemmet. De fick vända och köra tillbaka. Sedan blev det race mot klockan istället. Nu åkte vi ju i en bra tid så det var inte rusningstid. Han frågade också vilken terminal vi skulle åka ifrån, så vi kontrollerade biljetterna. Han körde oss direkt till ingången och fick mycket dricks så han blev massor nöjd.

Visst är Heathrow stort men man måste ju inte springa runt på hela flygplatsen. Nu släppte taxin av oss precis utanför dörren till SAS-ingången så att säga. Vi gick in och precis där innanför var incheckningsmaskinerna. När vi checkade in så såg vi att det var nästan fullt plan och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Vi var tvungen att checka in på det sättet och sedan gå och pratat med någon annan person i en lucka. Men den personen sa precis samma sak; planet var fullt och vi kunde inte sitta bredvid varandra. Nu fick vi vänta ett tag. Vi gick runt ett tag och kollade på allt som finns att köpa. Jag såg en underbar Mulberry-väska som bara kostade sisådär £380. Jag nöjde mig med Toblerone och Aftereight istället…

Det tog ett jäkla tag innan planet kom upp på tv-skärmarna och när det väl gjorde det så var det försenat. Först inte så mycket med sedan en hel del. När gaten sedan öppnade så visade det sig ganska snart att jag inte skulle hinna med mitt Umeå plan hem. Tänk att det var ju planet ned till Stockholm som jag hade trott skulle skita sig och inte planet hem från London. Vi fick i alla fall gå på planet och vänta lite till. Sedan fick vi taxi ut en bit och vänta lite.

Vi frågade de som satt bredvid oss ifall de kunde tänka sig att byta plats med oss så att jag och Sienna kunde sitta bredvid varandra. Men det ville de inte. De två som satt bredvid mig var kompisar och ville sitta bredvid varandra. Nu sov jag nästan hela vägen hem men den ena killen läste en bok och den andra satt med musik i öronen hela tiden så inte fan pratade de värst mycket med varandra.

När vi nu står där och väntar på att få åka iväg så står det helt plötsligt en hel arsenal av brandbilar och utryckningsfordon runt oss. Det visar sig att planet framför oss har fått brandvarning i en motor så vi blir stående en bra stund för att de ska kontrollera att det verkligen inte är något fel på motorn. Nu inser jag att jag verkligen inte kommer att hinna.

Resan hem gick ju fort eftersom jag sov mest hela vägen. När vi landar så ser jag att det typ är 5 minuter tills Umeåplanet ska åka. Detta innebär ju att jag inte hinner – om Umeåplanet är i tid. För att få reda på om Umeåplanet är i tid måste jag tydligen gå från terminal 5 till terminal 4 för ingen på hela terminal 5 vet någonting som händer på terminal 4!

Jag säger snabbt hej då till Sienna och beger mig till terminal 4. Det är en bit till terminal 4 från terminal 5. Okej, det är inte ett maraton men det tar en liten stund i alla fall. Väl inne i terminal 4 så inser jag att det är en kåkstad. Allt är stängt och inte en själ så långt ögat når. SAS-luckorna är fördragna och ingen att fråga. Jag springer upp för trappen till säkerhetskontrollen och där är det personal kvar. Jag frågar var SAS-personalen är. Han hänvisar mig till SAS-luckorna på nedervåningen som är fördragna och stängda. Jag upplyser om detta varpå han säger att då har de säkert gått hem. ”Men de kan ju inte gå hem, det finns ju KUNDER kvar?!” utbrister jag uppgivet när en SAS-tjej kommer springande förbi. ”Där springer en personal” säger vakten. ”Tack” ropar jag på min väg ned till nedervåningen. Jag försöker stoppa henne i farten. Jag säger samma sak som jag sagt till vakten att jag kommer just från London och skulle med Umeåplanet som gick 22.50 och jag vet inte vad jag ska göra nu. Hon svarar ingenting utan tittar bara på mig och fortsätter in genom en dörr. Jag står som ett fån och stirrar på dörren när den öppnas och en annan personal kommer ut. Jag upprepar samma sak igen och hon stirrar på mig och säger: ”Och?”. ”Ja”, säger jag, ”vad ska jag göra?”. Hon upplyser att jag måste gå tillbaka till terminal 5 och lyfta på en telefonlur vid en lucka i väggen vid en skylt som heter bagageinformation (fullkomligen logiskt eftersom det var BAGAGET jag hade problem med). Jag skyndar mig tillbaka till terminal 5. Nu kan man ju tycka att jag inte behöver stressa något mer, men eftersom det tydligen är så att personalen på Arlanda GÅR HEM, innan KUNDERNA har kommit sig HEM så måste man tydligen skynda sig.

Väl inne på terminal 5 så är det lika ekande tomt som inne på terminal 4. En städerska går stilla med sin vagn och en annan åker runt på en städmaskin. Va, fan är det här? Jag frågar städerskan var personalen är. Du måste gå ned en våning till ankommande. Jaha…oops…man reser tydligen för sällan. Nere på ankommande var det människor i rörelse i alla fall.

Jag hittar luckan i väggen där det står en tjej redan. En trevlig herre kom till luckan och frågade om jag behövde hjälp. Jag upprepade samma historia igen om hur jag hade just åkt från London och skulle med Umeåplanet klockan 22.50 men missade det bla, bla, bla. ”Hej, Ulrika!” svarar han. ”Jo, hej…”. Han visste vem jag var. Änligen någon hjälp. Han informerade om att jag var inbokad på flighten hem på lördagen kl 12.30. Tyvärr fanns det inget tidigare plan upplyste han mig. Det passar mig fint med 12.30. Jag har ingen lust att stiga upp 05.00 för att åka hem med 06.någonting planet. Jag får sova över på Radisson och det är redan fixat av SAS. Tack för det i alla fall. Jag tar min lilla lapp för att bege mig till Radisson då jag inser att jag har ju inte min väska. Inte hade jag tagit med mig den när jag sprang iväg till terminal 4. Jag vänder om och lyfter på den magiska telefonluren. Samma man svarar. Jag presenterar mig och undrar om min väska. ”Ja”, svarar han, ”den snurrar nog kvar på bandet”. Han kom ut och tog min bagagelapp. Efter någon minut kom han på en sparkcykel med min väska på en vagn. Tack så jättemycket för det. Det känns bättre att bo på hotell en natt om man har rena kläder och glasögon att ta på sig dagen efter.

Nu gick jag lugnt och stilla till Radisson. Hungrig var jag också. Hade inte ätit sedan Lido café. Jag frågar tjejen i receptionen om de bjuder på något att äta när sådant här händer och de gör de tydligen inte. Restaurangen var inte heller öppen. Men det fanns ju en öppen kiosk inne på terminal 5…

Jag gick upp på rummet och lämnade av mina prylar och sedan gick jag TILLBAKA till terminal 5 för att köpa något att äta. Med en kycklingsallad och en kexchoklad gick jag med något lättare steg tillbaka till mitt hotellrum. Duschade och sedan åt jag min mat i lugn och ro. Jag sov hur gott som helst inne på mitt dubbelrum på Radisson.

Lördagen den 1 mars 2008

På morgonen käkade jag frukost och gick och checkade ut från hotellet och in på flyget i all sköns ro. Planet hem var inte försenat så mycket. Magnus kom och hämtade mig och äntligen var jag hemma. På vägen hem från flyget så var jag helt död. På kvällen hade jag spelning med mitt band. Jag satt i bilen och pratade med Magnus om detta. Tänk, jag har varit på resa i en vecka och jag var helt slut. Jag undrade hur jag skulle orka ha spelning ikväll. Tänk alla artister som är massor mer trött än mig och ska ha jättestor konsert på kvällen. De får inte åka hem och vila som jag skulle göra, nej, de ska åka iväg på intervjuer och presskonferenser och andra löjliga jippon. Alltid vara fräscha, alltid vara kvicka, intressanta och nya. Jobbigt.

Jag hann vila ett par timmar sedan var det bara att stiga upp och åka iväg och repa. Spelningen gick jättebra och var superkul. Det är väl därför artisterna orkar. Jag hade en jättebra publik så det var verkligen kul att stå där. Det är väl så det är. Man får energi från publiken och fansen, det är därför man orkar hålla på. Orden i Mikas tal får verkligen tyngd. Vi betyder verkligen mycket för honom. Det är tack vare oss han orkar.

Min Londonresa är verkligen över. Jag har inte riktigt smällt allt förrän nu tror jag. Sisådär tre veckor senare. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo där.

Nu gäller det bara att spara pengar till nästa resa. Undra vilken stad nästa turné börjar…och i vilken den slutar…

…och vilka städer som är däremellan…

The End

The shopping cart from hell!

Alla vet hur jobbigt det är med en kundvagn som hela tiden drar åt sidan, eller hur? Detta fenomen har dock blivit övertrumfat av ett nyuppkommet fenomen som på mycket kort tid sprungit förbi i irritationsmoment.

Ica Supermarket Teg (f.d. Rimi) har några nya typer av kundkorgar som man kan dra. De går således på två små hjul. Handtaget som man håller i går att dra upp så att man kan dra korgen bekvämt.

Ungefär 90% av alla idioter som använder dessa korgare FATTAR INTE att man kan DRA UPP handtaget utan de går och dra i korgjäveln när handtaget endast är halvuppdraget. Detta är allt annat än bekvämt för deras ryggar samt att korgen inte rullar på hjulen utan dras mer eller mindre på botten längst efter govlet.

Detta är så irriterade att all min energi går åt att irritera mig på de dessa personer som är så jävla dumma att jag glömmer allt jag ska handla.

Ta en vanlig vagn för fan! Du klarar ju tydligen inte av något annat!

"Yes, he works in mysterious ways, doesn't he? Like malaria."

Helgen är över. Poker på fredag. Magnus vann igen som vanligt. Det är ju dock förbannat roligt att spela så där "på riktigt". Alltså cashgame. Det känns liksom mer på rikt än turnering i alla fall. Vi planerar en resa till Casino Cosmopol igen, fast det tror jag mest på när jag har bokat turneringsbiljtterna...

I lördag kom Lasse och Tessan och vi hade gemensam middag. Lasse hade tömt frysen på en massa kött som vi fick och sedan gjorde vi köttgryta på rådjur. Mycket smaskigt. Lasse är hemma förresten om ni inte förstått det =). Han har malaria och sedan var det någon helgdag "hemma" på Haiti så han tväråkte hem. Välkommen säger vi! Skitkul att träffas. Jag började känna mig lite förkyld på lördagen så jag var så där lagomt hängig. Idag har Magnus också fått ont i halsen och känner sig hängig. Jag måste ju dock jobba. Har tokmycket att göra som vanligt. Nu ska vi installera högtalarna, steron och playstation-spelet som vi fått låna av Lasse. De håller nämligen på att packa sina prylar och flytta ut. De har sagt upp lägenheten och Tessan ska flytta in i en kompis tvåa. Sedan ska hon förmoligen åka ned till Lasse och sedan ser vi väl aldrig dem något mer *torkar en tår*. Det blir ju tråkigt att de åker, men vi håller tummarna att Lasse ska fixa jobb åt oss alla...

Melodifestivalen säger ni. Ja, Christer Sjögren, säger ni.

*skjuter sig själv i huvudet*

Vart är världen på väg?!

"I feel just as horny as a Brahms symphony!"

Åh, den orala symfonin som sprider sig runt i munnen är överväldigande! Vi har lagat en maträtt som man kan turnera med. Lax med mögelosttäcke på en bädd av sockerärtor och matlagningsgrädde. Till detta serveras en valfri pasta, gärna någon rolig typ rigatoni eller lumanconi. Blir hel himmelskt gott!

Vad har hänt i helgen då?! Party hos Piotten. Med samma gamla gäng. Nästa gång måste vi vara hos någon annan - Piotten har ju verkligen gjort sitt nu och får sitta på bänken ett tag.

"I'm not running, I'm surviving. Does the antelope stand by the waterhole and converse with the surly panther? Not in my Africa."

I dag har jag varit på möte med den restaurang i Umeå som är påtänkt som kirurgveckans vattenhål. Alltså den restaurang som vi rekommenderar delegaterna att gå till. Trevlig möte med trevliga personer.

Nu gäller det för oss att styra upp det sociala programmet. Det kommer att bli skitbra när det blir klart. Många bra artister och många olika inriktningar för många olika smaker. Det är vad vi hoppas på.

Nu ska jag sitta här i soffan och data en stund, sedan ska jag läsa lite i en bok. Jag hade ju tänkt börja med Snabba Cash men jag skippar den och tar någon annan. Kanske ska mysa ned i soffan med Leif G W Persson...

"What do you say I take you and your family out to dinner tonight."

Familjemiddag hos morsan. Frida var och jobbade med skolprojekt och Stefan var så bakfull att han gick och la sig i morsans säng och där låg han till de skulle fara hem.

Det bjöds på en mycket god kycklingrätt som jag bara måste ta och göra någon dag. Till efterätt blev det ananaspaj med grädde.

Ja, det var väl typ allt om det...

"Will you be able to provide an IP router that's compatible with my token ring ethernet LAN configuration?"

Mini-LAN hos Piotten. Jag och Magnus packade med oss varsin laptop burk och gav oss iväg till Mariehem. Ett snabbt stopp förbi Fyris för inköp av baguette, rosbiff, potatissallad och Troca.

Sedan satt vi och påtade på med lite allt möjligt. Jag satt mest och jobbade med min hemsida som så sakteliga växer fram. Jag kodar ju hela skiten själv förstås *bröstar upp sig och drar i hängslena*.

Nej, det är en css-mall men man får koda lite sådär lagom. Jag återkommer när det är dags för den officiella launchningen av sidan. Kyl champagnen så länge.

Sedan åkte vi hem och lagade lite middag och mös i soffan. Med var sin dator i knäet. Den kan man ju aldrig få för mycket av.

"There's nothing so lovely as dreams. Everything's in them, everything hidden."

Jag är fullständigt övertygad om att några skivor saffanslängd och några glas mjöl som förtärs en minut innan man går och lägger sig, endast förvandlas till energi för drömmar...

Everybody put your hands in the air and say "Yeah" - Co-worker-conversation-time!

Medarbetarsamtal har jag haft i veckan också. Det gick jättebra faktiskt. Man kan nog kanske inte bli mer nöjd med det tror jag... Jag berättar mer om det i sinom tid.

Det är ju dock synd att det inte finns så många vidareutbildningar för läkarsekreterare. Man kan gå en liten sketen Excel-kurs som ges av någon landstingsanställd omplacerad sjuksköterska eller något sådant. Eller varför inte en psykologikurs? Ja, iofs så kan väl alla ha nytta av det men vad fan - vidareutveckling för läkarsekreterare kom igen!

Men jag undrar vilken utbildning som i sådana fall skulle vara tillräcklig för mig. En som jag skulle kunna känna att det var något att bita i. Förmodligen finns inte det. Jag måste nog gå något på universitetet. Jag såg en kurs i kritiskt tänkande, den såg tokintressant ut. Eller varför inte kriminologi eller filosfi, oj, eller kunskap och minne, engelska eller logik och språkfilosofi. Eller varför inte lingvistik, ledarskap och ledarskapsutveckling eller perception. Men brottsofferkunskap, juridik i alla former, emotioner vardagsliv och arbete verkar ju också intressanta. För att inte prata om statistik eller all form av medicin och omvårdnad.

Ja, ni ser ju, vad gör man när man inte kan välja? Vad gör man när man har intresset att bita i så mycket olika? Jag KAN inte bestämma mig.

Vad gör man? Jo, man jobbar som läkarsekreterare och blir överlycklig när det blir ett problem man får lösa. Det är ju i alla fall något.

Det är ju dock inte läkarsekreteraryrkets fel att jag inte kan välja en utbildning. Jag trivs med mitt jobb, men jag skulle gärna göra något annat. Plugga TILL någonting och sedan jobba med något som innebär att jag måste ha en EGEN sekreterare. Det är målet! :-D

Kanske ska man slänga in en sen anmälan till en nätbaserad kurs, eller en kvällstid 50%? Nu vart jag ju dösugen!

"Spock, give me an update on the dark area ahead."

En liten 101-listeupdate.

Jag har gett upp på Vindens skugga, jag hade så lite kvar men orkade inte. Det var inte en bok för mig. Däremot har jag nästan sträckläst Män som hatar kvinnor. Den var ju nästan lika bra som alla har sagt.

The Tao of Pooh har jag börjat så smått på också.

Nu är ju frågan vad jag ska ta härnäst? Det finns ju så många bra böcker att välja på. Jag tror att jag ska ta Snabba Cash. Ja, det gör jag.

Jag kan dock inte läsa på bussen längre. Förr (läs: när jag var yngre) kunde jag läsa i bilen och i bussen utan problem. Det kan jag inte nu. Men det är skillnad på morgon och kväll dock. På morgonen blir jag åksjuk fortare än på kvällen. Förmodligen för att jag är så trött att jag kan däcka när som helst. Men man hinner ju några kapitel då....

Oj, vad mycket jag har kvar på min lista. 895 dagar kvar att göra dem på dock. Det är ju chill!

"Darling, I don't work for me. I *am* me."

Det kan bli för mycket jobb. Men ack vad skönt det är med extra pengar. Allt kommer att vara glömt och förlåtet när jag kommer till London och ska shoppa.

Börja vid halv åtta och sedan jobba till halv fem. Åka till jobb 2 och jobba till nio. Inte nog med det. Idag sorterade jag ett arkiv. Det är ju jobbigt och tråkigt som fan. Inte direkt stimulerande för mitt intellekt. Men å andra sidan kan man ju inte kräva att allt ska vara det. Jag får ju samma lön oavsett. Men det är ju skönt att det är klart nu. Pust!

Nu ska jag fira med Troca - som för övrigt är ett bra djur.

Ps. Hej och välkomna alla ni oväntade personer som tydligen har hittat min blogg. Hur fan lyckades ni med det?

"The new word for today, children, is congressology"

Kirurgveckans sociala program växer fram sakta men säkert. Det är tokmycket att göra med hela kongressen men fy fan vad kul! Jag skulle lätt kunna jobba med att anordna kongresser hela dagarna. Ta en examen i kongressologi. Nu finns ju inte det riktigt men någon måste ju vara först. Varför inte jag?!

Som om inte F! Kongress i Umeå 2008 och Kirurgvecka i Umeå 2008 så ska det ju vara kirurgfest också och vilka ska ordna den mån tro? Just, det, kirurgmottagningen. Jag sa att jag inte vill vara lika insyltat i denna fest som jag var i förra, där jag i princip hade en hand med i allt. Ja, jag vill ju vara med och jag kommer säkert att vara med lika mycket som förra gången, men jag har i alla fall tänkt lite på att jag ska lugna mig lite. Det är mycket nu.

Sedan ska ju bandet förmodligen spela på en till fest på kliniken. Nu var det ju så att de hade planerat festen då jag är i London och som Owe sa: "Det är ju en prioriteringsfråga". Och det är ju sant. Men utan någon betänketid alls kan jag ju säga att jag väljer Mika och London. Vilket överraskning va?! Så nu har vi typ två spelningar till på gång. Det börjar ta sig sa mordbrännarn.

"Well, brother mine, we seem to be headed down the path of crime."

En liten visit hos bror med familj. Jag lovar att det har all världens tur. Inte nog med att Frida har vunnit en resa för fyra till Island med hotell inräknat, nu har Åsa dessutom vunnit biljetter till Let's dance på fredag. Hotell också. Resan får hon dock betala själv. Helt fantastiskt så tur de har! Men det är ju kul för dem absolut.

När ska man själv vinna då?! 120 miljoner rakt in på kontot. OMFG! Vad är det första man skulle göra då? Hur många sömnlösa nätter har man inte legat och fundera på det. All lyx man skulle unna sig, men också hur mycket man skulle göra för andra. Det finns ju massor man kan göra om man har pengar. Ge datorer till alla skolbarn i Umeå. Bygga studentboende och äldreboende där det inte kostar nästan någonting att bo. Skulle iofs slå ut alla andra som bygger shitt men vem bryr sig?! Fast innan jag spenderar miljoner på alla andra så ska jag resa en jävla massa, köpa en jävla massa onödiga gadgets och tamigfan äta ihjäl mig på god mat. Sedan skulle jag sponsra Mikas alla kommande turnéer. Med några hållhakar så klart.

Sluta drömma - börja leva! Ah, fuck it!

"You know, I had a great song and dance number here; they cut it!"

Jobbveckan äntligen slut. After work is on! Invito gjordes osäker av fem småkåta, hungriga och vinsugna kvinnor från sjukan. Afterworkbuffén var väl si sådär men allt som allt kan man kanske inte kräva mer. Det var ju massor av människor där så att det var ibland lite sunkigt kanske inte är Invitos fel bara.

Ett stort plus är i alla fall storleken och priset på vinglasen - och det är inte så lite heller. 49 spänn för ett riktigt stort glas. Gott var det ju naturligtvis också. Det spelar ju ingen roll om det kostar fem spänn för en hink om det inte går att dricka!

Sedan spann vi iväg på Tapas för att inviga deras vinotek. Det var ju riktigt spännande. Det fanns 8 vita och 8 röda viner att välja på. Det hela går till så att man köper ett kort i baren som man fyller med 100, 200 eller 300 kr. Sedan går man till vindispensern och sätter in kortet och trycker på det vinet man vil ha. Då kommer 4 cl härlig flödande vin ned i glaset! På detta sätt kan man köpa dyrare viner i glasform. Smidigt värre!

Magnus kom och hämtade mig när kvällen led mot sitt slut och det visade sig att han hade skurit av sig nästan hela nageln på sin vänstra hand. Usch och fy! Nu är han mer eller mindre handikapad (Sic!).

"Yeah, come on. I'll give you a tour."

The New Nefrectomy Stuff's första Sverige turné. Den tog oss genom vintriga västerbottens landskap ända till Lycksele.

Kirurgiska kliniken i Lycksele hade nämligen ett hemligt födelsedagskalas för en av sina kirurger och hade hyrt in oss som underhållning. Födelsebarnet visste inte om det och var mycket överraskad.

Vi startade lördag förmiddag med att Anders hämtade upp mig vid halv elva. Sedan körde vi till Systemet och inhandlade lite förfriskningar och sedan bar det av till Sävar för att hämta Owe. Vi krashade in hos honom och fick kaffe och mackor. Vi var nämligen lite tidiga för att åka till Täfteå.

Stefan ringer och det visar sig att han hade fått punka. En timme försenade plötsligt. Packa bilar och sedan åka.

Hamburgare på Statoil och sedan till lokalen för att rodda och repa med ett behövligt soundcheck.

Sedan åkte vi till lägenheten och fixade till oss lite innan det var dags för spelning. Det gick bra. Överraskningen var ju total då födelsedagsbarnet inte hade en aning om att ett storband från Umeå var inkallat....

Vi festade loss lite innan vi begav oss tillbaka. All snö i hela världen hade kommit under kvällen och fortsatte under natten. På morgonen tog vi oss nästan inte ut. Nu var det bara att fortsätta och rodda prylar. Fy fan för att var roddare. Och ändå ryms vår utrustning i två bilar...

En korv på Station och sedan på väg hem. Stefan skulle tydligen hämta en bil någonstans så jag och Anders fick åka hem ensamma. Det var mycket komfortabel färd med intressanta diskussioner.

Kul med mini-turné. Hoppas vi får anledning att åka tillbaka till Lycksele snart. Fast Lycksele är ju en håla, allvarligt talat. Men om man får en spelning så kan man ju offra sig. ;-)



Förresten - födelsebarnet vi spelade för var en kvinna.

Handen på hjärtat - hur många av er tänkte att det var en kvinna när ni läste om "kirurgen" som var födelsedagsbarn?

"I'll order Security to shoot you if I have to!"

Akta dig, för nu skjuter jag skarpt! Första lektionen med .22:an. Skitkul, som vanligt! Vi hann ju inte skjuta så mycket denna gång. Men det är ju inte kvantiteten som räknas utan kvaliteten.

Men i början så är det ju mycket man måste lära sig te.x. kommandona - när man ska ladda, börja skjuta och sluta skjuta etc.

Men kul är det så det räcker.

Annars då?! Jo - RESAN ÄR BOKAD OCH KLAR!

Vi ska bo på detta hotell och det blev faktiskt billigt. Rent av så billigt att Louise ska ringa och höra om det verkligen stämmer. Det blev ca. 2 600 kr/person för 5 nätter - med frukost. Ja, det låter lite för bra för att vara sant för det är tydligen ett rätt fint hotell - enligt Londonstandard alltså.

Vi får väl höra snart vad Louise kommer fram till.

Sedan resan är ju ett helt annat kapitel. Oj, oj, oj, vad jag har letat och läst och jämfört. Det finns ju fyra bolag som flyger från Umeå. Nämligen Umeåflyg, Fly nordic, Sas och Malmö aviation. Malmö föll ju ganska snabbt eftersom de flyger till Bromma och även om det går så är det ju smidigast om man kommer direkt till Arlanda.

Sedan gällde det ju att jämföra flighterna ned med London-flighterna. Vid ett läge så satt jag och tänkte på att boka Fly nordic ned till Stockholm, British airways till London och sedan Sas hem från Stockholm. Men oj, så jävla tjafsigt. Detta för att jag trodde att Louise gärna ville åka British airways men det hade jag tydligen missförstått så nu blev det enklast möjliga.

Jag åker nämligen Sas hela vägen. Söndagen den 24:e februari kl 13.30 lyfter jag från Umeå och sedan vidare kl 15.15 till London. Hem åker vi 17.55 från Heathrow och sedan åker jag hem med 22.50 planet. Det blev ju bara så bra. Priset blev kring 3 600 kr och det är ju överkomligt. Hemresan från London blev en 500-hundring dyrare eftersom vi valde att åka hem vid 17.55 istället för typ 9.30. Det kändes värt det eftersom vi dagen före varit på konsert och inte har lust att stiga upp före tuppen för att hinna till flyget. Jag kan tänka mig att man den morgonen skulle utan att tänka på det betala 500 kr för att slippa stiga upp...

Nu är det gjort i alla fall! Det känns skitbra. Nu kan vi koncentrera oss på att kolla på allt vi vill göra medans vi är där. Vi kommer ju inte att hinna hälften men vi kan ju i alla fall börja prioritera lite. T.ex. så har jag kollat på biljetter till Madame Tussauds och London Eye. Man kan nämligen boka de två biljetterna tillsammans över nätet och därmed få ett väldigt överkomligt pris - ca 450 kr. Det är ju ingenting. Nackdelen är att man måste boka en specifik dag och tid och kan ju inte bara dyka upp. Men det ska väl gå.

Det är ju så roligt att planera. :-D

Lite nyheter sådär i urval var det.

Och då har jag inte ens nämnt att jag är utnämnd till kongressgeneral...

;-)

"New Year's Eve! And who knows if any one of us will be alive for the next New Year!"

Så då var 2007 överstökat då. Fan vad konstigt det känns att åren bara flyger iväg. Det går så fort att man inte hinner med.

Det är ju dock inte konstigt. Året har ju bara tolv månader, tolv löner. Ändå väntar man på nästa lön som att det kom minst 20 varje år. Varje lön representerar en ny månad som är förbi. Kanske måste man ta tillvara på varje månad mer än bara sitta och dega i soffan och vänta på nästa lön.

Apropå lön så har jag just gjort klart mitt räkningsbetalningsexceldokment. Ja, alltså, vi skriver ju alltid in alla våra räkningar i ett exceldokument varje månad men detta är ett nytt dokument. Där har jag skrivit in och räknat ut exakt vilka räkningar vi har varje månad och delat summan på årets tolv månader. Till exempel betalar vi 3 600 kr till Umeå Energi varje år. Denna räkning kommer varannan månad och är då således på 600 kr. Istället för att betala 600 kr varannan månad är det ju smidigare att betala 300 kr varje månad. Dessa pengar betalar man in på ett gemensamt konto. Då finns alltid pengarna där när räkningen kommer. På detta sätt får man mycket jämnare struktur på sina utgifter och man slipper ha som jag har nu – ena månaden räkningar på 5 000 kr och andra 8 000 kr.

När man gör på detta sätt så kan man ju räkna med utgifter som kommer bara en gång per år men som man vet alltid kommer. Till exempel fordonsskatt på 1 200 kr blir alltså en hundring i månaden istället. Eller bilbesiktningen på 300 kr blir 25 kr i månaden istället. Magnus förbannade bankfack blir således en tjuga i månaden. Ja, ni kanske tycker att det låter löjligt men jag vill verkligen ha en jämnare ekonomi. Veta exakt vad jag har kvar varje månad.

Om jag gör på detta sätt har jag utgifter på 7 220 kr varje månad. Till detta ska jag spara minst 1 000 kr – så 8 220 kr fattigare blir man varje jävla månad. Och ändå har jag inga lån förutom CSN. Oj, börja inte prata om CSN. Ska jag betala av ena CSN-lånet helt med hjälp av sparpengar eller inte?! Jag kan inte bestämma mig. Det vore skönt att slippa en räkning varje månad men jag vet inte. Vi får se.

Vad har då hänt under 2007?

Ja, en hel del, tycker jag. Jag har (nästan) slutat röka. Slutat röka dagligen i alla fall. Jag har varit i Stockholm fyra gånger i år. En gång på F! Årsmöte och en gång på F! möte angående kongressen i Umeå i maj. Och på tal om F! så firade vi 2 år under 2007. Grattis till oss!

På jobbsidan har vi ju börjat jobba en massa med kirurgveckan i Umeå under 2008 så jag var till Kirurgveckan i Stockholm under 2007. Vi hade ytterligare en katastrofövning, jag har blivit avvikelseutredare, suttit med i rekryteringsgrupp för vår nya chef samt anordnat en genustemadag. Till detta har jag sökt två nya jobb jag inte fick men börjat jobba extra på My Doctor istället. Det var väl det mest väsentliga på jobbsidan tror jag.

På musiksidan har jag spelat in rap-låt (!), haft två spelningar med mitt band. Jag har varit på House of Metal, sett Jill Johnson på Aula Nordica och Mika i Stockholm.

Utbildningsmässigt har jag under 2007 gått franska-, lönesamtals-, dokumentations- och medicinsk terminologikurs. Jag har även börjat pistolskyttekurs (äntligen!).

Jag och Magnus firar 13 år som förlovade idag den 1 januari 2008. Om två veckor firar vi 14 år tillsammans. (!)

Vad kommer att hända under 2008?

Jag kommer nog att fortsätta jobba på kirurgmottagningen som vanligt. Ta på mig mer och mer arbetsuppgifter. Jag kommer att fotsätta sjunga i kirurgbandet tills de andra bandmedlemmarna blir less och vill sluta. Magnus kommer förhoppningsvis att få ett jobb och vi får lite bättre ekonomi och kanske kan åka någonstans. Fast resandet kanske inte hinns med under 2008.

Jag åker till London i februari och ser Mikakonserter x tre och lär känna massor av nya intressanta människor och få se London close-up.

Vad hoppas jag ska hända under 2008?

Magnus får jobb i London och vi flyttar dit under sommaren 2008. Jag får ett pangjobb som personal assistent på en prestigefull firma. Frida kommer och bor hos oss och börjar jobba på något coolt magasin. Jag jobbar extra som kör-/jingelsångerska på en studio i London där personalen bara ”råka” känna Mika och presenterar oss för varandra. Mika tycker att jag rockar stenhårt och anställer mig på stående fot som hans kick-ass backvocal girl from Sweden. Sedan turnerar vi världen över for years and years and years…

*sitter med händerna under hakan och stirrar drömmande ut genom fönstret*

Början av vad jag hoppas ska hända är inte så otroligt i alla fall. Ja, ja, lite, men inte som slutet.

Men 2008 kommer ju att bli året då allt händer. Japp, så är det, för jag har hört att det trettioandra året man lever är det som räknas. Det är då man blir ”upptäckt”…

Ingen sarkasm, ironi eller self-fucking-pity här inte. Livet leker.

Årets sista favoritlåt: Glen Hansard/Marketa Irglova – Into the mystic – Once Soundtrack 2007

Cute cat!

Jag bloggar inte vanligen om katter, det är verkligen sant, men hur söt är inte denna katt. Haha!