"You've got big dreams. You want fame. Well, fame costs. And right here is where you start paying: in sweat."

I januari 2012 började jag på Komvux. Igen. Komvux hade till och med hunnit flytta sin verksamhet sedan jag gick här sist. Det är ju så roligt. Jag pluggar heltid och man får lära känna nya människor och alla trevliga lärare. Planen var att jag skulle fortsätta plugga vårterminen 2013 men så ville det sig ju inte. Men jag tar tag i studierna igen höstterminen 2013. Och jag tar tag i dem med järnhand. Bestämd och övertygad. Till slut i alla fall. Jag fick inte längre studielån för studier på gymnasienivå men bestämmer mig för att klara mig på halvtidslön så jag jobbar och pluggar samtidigt. Matematik 3 och 4 samt Biologi 2 blev det denna termin. Matten läste jag på Komvux i en klass där alla läser olika mattekurser och läraren bara går runt och hjälper till när man behöver hjälp. Man får inga föreläsningar. Skönt när man behöver räkna i sin egen takt och – såsom jag gjorde – läsa två kurser på en termin. Biologi 2 gavs inte via komvux denna termin. Så klart. Så det var bara att bita i det jävligt sura äpplet och läsa det via Hermods på distans. 

Jag var ju så klart seg i starten. Seg som kola och då får man ju betala för det senare. In sweat. Och ibland tårar. Vecka 34 körde skolan igång och det var roligt. Men jag visste inte då när jag var tvungen att vara klar. Någonstans kring vecka 38-39 gör jag första kapitelprovet och inser att jag därefter måste räkna ett kapitel i veckan och göra kapitelprov varje måndag för att hinna. Dessutom hade jag ju biologin också. Men den är ju så rolig så det var ju inte jobbigt att ta tag i den men man ska ju helt enkelt ha tid för att göra jobbet. Fick också veta att jag var tvungen att vara klar med biologin vecka 46 och därmed måste den muntliga examinationen göras senast veckan före och därmed måste jag lämna in alla tre momenten med några knappa veckors mellanrum istället för utspritt på hela terminen. 

Så vecka 40-42 gjorde jag prov på kapitel 2-4 i matematik 3. Än så länge går det vägen. Inte blivit sjuk ännu och håller tempot. Hinner till och med göra kursprov på onsdageftermiddagen. Kursprov kan man göra om man vill ha högre betyg än E. Men sedan så kommer första hindret. Vecka 44 är höstlov (varför i helvete vi nu ska ha höstlov) och oavsett hur mycket jag bönade och bad så fick jag inte göra mitt sedvanliga kapitelprov på måndagen under höstlovet utan fick antingen göra dubbla prov veckan därpå eller istället göra provet på fredag veckan före. Så vecka 43 blev det dubbla prov. På måndag första kapitelprovet på matte 4 och på fredag andra. Och det gick vägen. Pust! Nu jävlar. Lördagen denna vecka är det högskoleprov men hinner inte förbereda något inför det. Söndagen spenderar jag till att lämna in moment 2 i biologin. Känns som att jag närmar mig slutet. Ja, lite i alla fall. 

Så kom höstlovsveckan. Ja, för många andra med inte för mig. En helt vanlig vecka förutom att jag inte gjorde prov på måndag utan satt i min ensamhet och räknade och räknade. Vecka 45 prov kapitel 3. Äntligen kommer vi in i nutid. Ljuset i tunnel. Vecka 46 görs sista kapitelprovet och idag gör jag ett litet prov på några mindre kompletteringar. Läraren frågar om jag vill göra kursprov – för högre betyg. Men jag orkar inte. Jag nöjer mig med ett E. Ja, men då så. ”Du klarade det!” säger läraren och lägger handen på min arm. Ja, jag gjorde ju det. Läraren trodde det inte (han har väl hört oräkneliga elever ha samma plan) och Magnus trodde inte det. Eller Magnus trodde att jag kunde men om jag inte skulle klara det så skulle han inte tycka att det var minsta konstigt.

Man får skippa några loppisar. Prioritera vad man gör på helgerna. Ska man bort på kvällen får man räkna på dagen. Och ska man inte bort på kvällen får man räkna både på dagen och kvällen... Man får ställa in en dunderkul resa med arbetskamrater för att det helt enkelt inte hinns med. Uppoffringar helt enkelt. Inte konstigare än så. Men detta var något jag hade bestämt mig för att jag skulle göra. Men många, många andra har gjort det före mig och många kommer att göra det efter mig. Jag är inte speciell. Men jag är rätt speciell för mig själv. Jag är stolt över mig själv och mår jävligt bra för att jag har klarat det. Jag satte ett mål och jag nådde dit. Just nu är jag stark. Men jävligt trött! Kommer inte sakna kapitelprovsmåndagen. Men kanske känslan av att ha lyckats ännu en gång. Varje vecka det gick bra så ökar ju lusten och kämparglöden stärks. 

När jag började ana ljuset i tunneln började hjärnan att tänka på det som jag har lagt åt sidan under alla dessa veckor. Allt som jag inte hunnit med här hemma. Har till exempel inte hälsat på min mamma på flera, flera veckor. Listan jag var tvungen att börja pränta ned på att-göra-saker är nu lång. Jag måste komma i kapp livet. Så nu ska jag vila lite. Vila och ta igen mig. Det är jag värd.