Nu har jag officiellt känt hur det känns att hosta upp lungorna. Man kan ju svälja tungan så jag tror härmed att det är fullt möjligt att hosta upp lungorna. Vi har ju som sagt spelning med bandet och en hostande och kraxande sångerska är inte the main-attraction som publiken har väntat sig tror jag. Jag fick ju medicin av min "privatläkare" men det hjälpte föga. Den var lösande, alltså gjorde så att man hostade mer, för att få upp shitt. Jag vill ju hosta mindre.
Så igår var vi hemma hos min bror på middag och då gav svägerskan mig Cocillana-Etyfin. God damn! En hutt och man slutar hosta. Mer morfin åt folket! Jag fick med mig lite i en burk så jag kan ta idag och imorgon. Man kan ju tro att en hes och sexig röst ska göra att sången i princip blir bättre, men jag kan intyga att det blir inte Phoebe's "sexy phlegm voice". Om man bara var hes skulle det gå vägen, men man tappar hela registret, tonerna finns liksom inte där när man försöker nå dem. Ytterst irriterande.
Men nu har ju medicinen gjort att jag har lugnat mig med hostningarna så att rösten helar sig, förhoppningsvis innan 20.30 imorgon...
Till råga på allt så hade en i bandet med sig en videokamera på förra repet. Självklart ska det filmas den gången då jag låter som don't-quit-you're-day-job. Vi tittade på filmen idag och faktiskt så lät det inte lika ansträngt som det kändes.
Sedan vet jag inte vad jag ska ha på mig heller...
Annars händer det inte så mycket just nu. Job - som vanligt. Hemmet har förfallit - som vanligt. Vintern är på väg - som vanligt.
and life goes on...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar