I denna nya värld av online kalendrar, handdatorer och mobiltelefoner kan jag ibland få en överumplande känsla av saknad av gamla hederliga papperskalendrar. En saknad av tiden då man i slutet av året köpte nästa års kalender. En lång tids urval. En lång tids vägande för och emot innan man bestämde sig för vilken typ man ville ha detta år. Hela veckan på ett uppslag? En sida per dag?
Sedan kunde man sitta där med krispigt fräscha, nya vita sidor och fylla dem med årliga händelser. Födelsedagar, festligheter och andra årliga kom-i-håg. Använda olika typer av pennor med olika färg. Sätta små lappar här och där. Rita en teckning. Eller varför inte bara en enkel pil.
Jag saknar tiden då man satt på ett café med sin smutsiga, vältummade underbara papperskalender på bordet. Bläddrandes mellan klunkarna. Räkna ned veckor genom att lägga sidorna mellan fingrarna. Verkligen KÄNNA tiden. En påtaglig pappersverklighet.
Var är tiden nu? Ett par klick i googlekalendern och man har hoppat förbi semestern. Är den verkligen så nära? Är den verkligen så fort ÖVER?!
Jag har flera, flera års kalendrar i en låda. Ibland går jag igenom dem och läser vad jag gjorde och vad jag hade planerat som aldrig blev av. Ibland melankoliskt läsandes rader av svunnen tid. Ibland skrattades över minnen som dyker upp. Både av händelsen i sig men också förväntningarna man kände när man skrev det i sin kalender. Dessa finns kvar för framtiden.
Vem kommer att läsa min googlekalender om 20 år? Inte jag och ingen annan heller.
Tacka vet jag papperskalendern med sitt vältummande bevis om liv.
Med sin pappersverklighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar