Söndagen den 24 februari 2008
Flygresan gick jättebra och jag hade kollat på kartan över Arlanda för att se var jag skulle gå. En positiv grej var ju att jag inte behövda kånka med mig bagaget. Det hade jag ju checkat in för hela resan så jag behövde bara ta mig från terminal 4 till terminal 5 och det var en bit att vandra kan jag säga. För varje korridor man gick så var det en till korridor framför en. Men snart var jag framme vid gaten. Sienna hade sms:at gatunumret till mig så jag visste vart jag skulle. Jag hittade Sienna på en gång. Nu var vi verkligen på väg! Helt fantastiskt! Från att man suttit och pratat om att det vore kul att följa med till London – och så står man där i gaten och är på väg dit! Helt fantastiskt!
Flygresan gick jättebra. Det tar ju inte lång tid till London. Vi tar till och med tidiga så vi fick vänta ett tag innan vi fick taxa in med planet. Vi hämtade ut bagaget och hoppade in en taxi och åkte till hotellet. Vi checkade in och gick upp till hotellrummet. Vi hade begärt ett rökarrum så vi ringde ned och bad om en askkopp. Tog ett långt tag innan de hörde av sig och då visade det sig att vi inte hade fått ett rökarrum så det var bara att byta rum. Tur att vi inte hade packat upp så vansinnigt mycket prylar. Men det rummet vi fick var större än det gamla så vi bytte upp oss.
Vi fräschade till oss lite och skyndade oss ned och hoppade in i en taxi igen. Nu skulle vi till Japanska restaurangen Kintaro där vi skulle träffa några från fan klubben. När vi kom dit var de andra redan där och hade ätit klart. Det var Kata från Danmark, Christine från Canada, Sariflor och pojkvän från London, KiteKat från Ryssland, Violet_sky med pojkvän från Tyskland och jag och Sienna från Sverige. Vi åt middag och pratade med dem ett tag sedan tog vi en taxi hem igen och lade oss till rätta i vårt hotellrum. Hotellstandarden i England sägs ju vara mycket under Sveriges, och det är den säkert också, men vi hade ett jättefint hotellrum. Inget fel på det alls.
Måndagen den 25 februari 2008
Första dagen i London! Vi klev upp och åt frukost. Frukost innebar två sorters ljusa bröd, någon sladdrig hemsk skinka i skivor, tre olika typer av ostar i små rektangulära bitar, vakuumförpackade. Sedan fanns det ju mjölk och flingor av olika slag men det äter jag ju inte hemma så det åt jag inte där heller. Men brödet och osten tillsammans med deras underbara kaffe var supergott! Visst hade det varit gott med lite färska grönsaker och frukt men man kan inte få allt här i livet. Vi åt och sedan begav vi oss ut i London, baby! Vi promenerade genom Hyde Park – som för övrigt är gigantisk. Vi gick till Oxford street Regent street för att shoppa. Bland annat köpte jag en massa dvd-filmer inne på HMV som var en gigantisk affär med alla dvd-filmer i hela världen kände det som. Sedan gick vi och shoppade lite inne på Hamleys leksaksvaruhus. Det var stort som vilket varuhus som helst men det var bara leksaker. Flera av personerna i personalen sprang bara omkring och lekte hela tiden.. En sådan där härlig lekfull stämning som man aldrig ser inne på Åhléns i stan. Är det någon som leker med något där blir de typ tillsagda. Där inne köpte jag en liten llama till Piotten. Den var så söt så!
Efter vi hade shoppat så gick vi och åt på en pub. Det konstiga är ju att det finns fler svenskar i London än vad det gör londonbor. Överallt var det svenska. Inne på puben satt det ett gäng killar bredvid oss – svenskar så klart. Vi käkade och sedan begav vi oss tillbaka till hotellet.
Nu var det bara att göra sig i ordning inför konserten! Vi tog tunnelbanan till Hammersmith och var där kring 17-17.30 någonting. Det var inte alls lång kö utan vi kunde ställa oss lugnt och stilla i kö. Efter ett tag kom Luke förbi (Mikas keyboardist). Han stod och prata med fansen ett tag och kom till och med förbi där jag och Sienna stod och frågade när vi kom dit. Han väntade säkert att vi skulle säga sex på morgonen eller något, men jag svarade: ”Like five minutes ago!” Jag frågade om det var ok att ta ett foto med honom så det gjorde jag. Men det tänker jag inte lägga upp här för ni kommer alla att undra vem den bleka blobben bredvid Luke är…
I alla fall tog det bara någon timme så var det massor mer folk. Och just innan de skulle öppna så var det kö långt förbi huset. Vi hade diskuterat en hel del kring om vi skulle stå långt framme eller inte. Vi hade ju hört om det faktum att Mika har dragit upp folk på scenen och att det då brukar bli ett jävla stök och bök och ingen av oss var direkt sugen på att bli ihjältrampade. Men när vi om in så ville jag lämna jackan i garderoben – som för övrigt heter cloakroom på engelska. Garderoben var allt annat än organiserat. För det första var det tre små luckor i en vägg. Där inne hade de två sådan där vädringsställningar som man hänger kläder på ute när man vill vädra garderoben. På dessa ställningar hängde det några plastgalgar. När jag sedan lämnade in jackan (som för övrigt kostade £3) så fick man fylla i ett papper där man skrev upp numret man fått, vad man hette, mobiltelefonnummer och vad för typ av plagg man hade lämnat in.
Sedan skyndade jag mig in i lokalen och vi fick rätt bra platser till vänster om scenen. Det var långt fram men ändå inte i mitten där publikhavet tryckte på som mest. Golvet i lokalen lutade nedåt och det fanns en stor balkong. Häftig lokal. Tyvärr fick jag inga bra foton av själva lokalen.
Sedan började väntan. Vi hade väntat ute i flera timmar. Nu skulle vi stå rakt upp och ned och vänta i minst en timme innan förbandet började. Förbandet hette Paladium och många där tyckte nästan att de var lika bra som Mika…jag håller inte med. När förbandet äntligen var klara så vad skulle vi göra då? Jo, vänta i typ en timme till innan Mika började.
Men så äntligen var det dags. Samma show som i Stockholm men det är ju lika bra varje gång i all fall. Jag hade lånat Lasses kamera så jag fotade och filmade som en galning. Både Lasse och Magnus sa att både batterierna och kameraminnet skulle räcka till hela resan men jag fyllde minnet och tömde batterierna på första konserten… oooops! Det var ju helt fantastiskt, så klart! Hur bra som helst!
När jag stod och filmade i all sköns ro så mitt i allt ihop kom det två tjejer hoppandes från mitten av publikhavet. Den ena tjejen hoppade och dansade medans den andra stod bakom med armarna i kors och sa: ”Let’s go”. Den hoppande tjejen bönade och bad: ”Just one more song, PLEASE!” Hon hoppade ett tag till och sedan tog hon sig om munnen och det såg ut som att hon skulle spy vilken sekund som helst. Jag frågade kompisen om hon skulle börja må dåligt. Hon sa till hopptjejen: ”She wants to know if you are going to be sick”. “No”, svarade hon, “I’m going to have a baby!”. Tjejen hade alltså värkar där och nu. Herregud, som hon hoppade kan man verkligen tro att barnet skulle ploppa ut när som helst. Hon hoppade på mest av alla och ville stanna ”just one more song”. Haha, jag undra hur det gick för henne. Hoppas allt gick bra även om hon just då var lite galen av alla hormoner verkar det som.
När konserten var slut så begav vi oss ut i Londonnatten och stod och väntade tillsammans med ett helt gäng från MFC. Efter ett tag kom Mikas manager ut och sa att han kommer att komma med bilen och snabbt säga hej men att det inte fanns tid för autografer eller foton. Han kom ut och sa hej och tog emot några presenter sedan gav han sig iväg.
Tisdagen den 26 februari 2008
Jag träffade upp Sienna där och vi gick och åt lunch på en jättemysig liten restaurang. Vi åt lax och potatis och det var mycket fräscht och gott!
Jag köpte dubbelbiljett till både London Eye och Madame Tussauds. Flygningen var jättehäftig. Det var ju inte säsong direkt i London under den tiden vi var där så det var bara att gå rakt in i podden på en gång. Mycket trevligt.
Efter vår flight gick vi till fiket och satt och fikade en stund sedan tog vi tunnelbana tillbaka till hotellet för att lämna det som vi hade handlat (Klubbor på Harrods!) När vi hade fräschat till oss så tog vi tunnelbanan till Brixton. Där träffade vi Rebeka som stod i kö, så vi ställde oss med henne och väntade, och väntade. Nu hade man ju ont i fötterna redan då man kom dit för att man hade gått på stan hela dagen. Och nu skulle man då spendera ytterligare ca 9 timmar på dessa köttklumpar som det kändes.
Denna konsert stod vi inte lika bra på utan vi hamnade en bit bak i lokalen men stod dock bredvid typ av järnstängsel som fanns på några ställen runt om i lokalen. Det var skönt att kunna stå och hänga på dessa emellanåt. Denna gång hette förbandet Yelle. Yelle var tydligen en fransk tjej som ”sjöng” typ eurodisco-dansmusik-aktig musik. Det var väl sisådär. Men återigen fanns det många i publiken som var helt galna i Yelle. Detta bevisar ju bara teorin att man kan hålla på med vilken typ av musik eller konst som helst, det finns alltid en publik för det.
Konserten var ju lika bra som den föregåenden så klart. Jag fotade inte lika mycket då jag inte stod så bra till. Efter konserten var det kallt och jävligt och vi var ju tvungna att stå och vänta på att han skulle komma ut. Hela bandet kom ut och sa hej och signerade saker och ställde upp på foton – snälla som de var. Vi fick vänta ett bra tag och jag hade så ont i fötterna att det nästan slutat göra ont vilket ju var skräckinjagande eftersom jag trodde att något verkligen skulle gå sönder i dem och att kroppen hade tagit över och skickat ut en massa smärtstillande så jag inte visste att det hade gått sönder något! Dessutom hade jag ont i röven efter att ha suttit på trottoarkanten så länge. Sienna hade tagit med sig sitt dvd-konvolut som alla MFC:are fick signera. På andra sidan skulle ju Mika signera men även denna gång så fick hon ingen autograf och inte jag heller. Han kom ut och hann bara prata med några innan han satte sig i bilen och de körde iväg.
Åter igen kastad in i den kalla Londonnatten med post-Mika-depressionen hängande hårt runt halsen.
Tillbaka till hotellet och även denna kväll hann vi inte äta något utan det blev nötter och frukt till middag. Ja, inte la man på sig något under denna resa i alla fall. Vi behövde nog all näring som nötterna gav.
Onsdagen den 27 februari 2008
Vår första lediga dag. Ja, alltså, ledig från konsert alltså. Frukost som vanligt och sedan tog vi oss iväg till Camden Market. Jag tog tunnelbanan och Sienna tog faktiskt också tunnelbana en bit men gick också – så klart. Nu informerade de inne på tunnelbanan att uppgången i Camden Town var stängd så man var tvungen att kliva av före eller efter och ta bussen eller gå. Så jag klev av och tog bussen. Det var ju inte gjort på en kafferast då jag lovar att det går mer än en busslinje i London…
Det är ju tack vara att det är så stort som allting är så bra organiserat. Det är inget problem att hitta någonstans då det alltid finns skyltar eller någon att fråga. Jag tog mig i alla fall till Camden och började snurrar runt där. Här var det helt andra priser än på de andra ställena vi hade varit. Försäljarna började till och med att pruta av sig själva utan att man hade något med det att göra. Det var ju lite spännande. Jag köpa i alla fall fyra stycken små skrivböcker i någon typ av läderbindning. De var jättefina och fanns i alla möjliga storlekar. Jag hade kunnat köpa dem allihop. Jag köpte även solglasögon. Det var så ljust så jag knappt kunde se något. De var dessutom skitsnygga.
Jag strosade runt och när jag var lite less så gick jag in på ett café och köpte en kopp kaffe. Även denna kopp kaffe var oerhört god! Mycket gott kaffe i London ska jag säga. Jag sms:ade till Sienna och sa att jag sitter på ett café och sippar kaffe och frågade var hon var. Hon var på väg till Camden så jag strosade ett tag till och sedan möttes vi upp och käkade lunch på en pub. Mycket god mat till humana priser!
Sedan gick vi tillsammans till själva Camden Market där jag tydligen inte hade varit ännu. Det var som små affärer inomhus men ändå var det utomhus. Typ en ända stor vinterträdgård. Det var massor av små affärer med allt från punkkläder till tavlor och smycken. Även mat i alla olika former fanns det. Jag köpte bland annat en stor säkerhetsnål med en pistolkula på. Den ska jag sätta på en väska. Vi mötte Rebeka och efter att vi hade gått förevigt så gick vi tillsammans och åt på en restaurang. Jag och Sienna åt club sandwich och den hade majonnäs och tranbärssylt på. Mycket gott! Till det var det lättsaltade chips, det passade konstig nog bra till. Fast det är ju inte mycket till mat egentligen.
Rebeka ville hemskt gärna åka till en gayclub som hon hade varit till en gång tidigare. Och vi är ju öppen för förslag så vi ville visst hänga med. Vi åkte iväg till hotellet för att lämna grejerna vi hade köpt. När vi väl kom till hotellet så fick Sienna ett sms från en av tjejerna i klubben att de var på en pub i Hammersmith och de undrade om vi hade lust att komma dit. Självklart ville vi det! Så vi tog en taxi till Hammersmith och satt och pratat med tjejerna tills puben stängde. Sedan tog vi en taxi hem igen. Pust! Äntligen tillbaka till hotellet. Det är jobbigt att flänga runt så här – men det är ju så kul!
När vi kom hem så slängde jag mig på sängen en stund för att vila lite. Jag låg med ena armen mot väggen och kände hur jag började gunga. Jag låg stilla och kände riktigt efter och banne mig om jag inte gungade rätt mycket fram och tillbaka. Jag tog bort armen från väggen och lade till mig men då kände jag inget längre. Efter att ha testat med armen mot väggen en gång till så insåg jag att nu var det stilla och lugnt. Första slutsatsen man drar när väggen mot grannarna gungar är ju att de i rummet bredvid har en trevlig stund tillsammans, eller hur? Ja, det var också det jag trodde. Inte förrän jag vaknade på torsdagsmorgonen så berättar Sienna att det största jordskalvet på 25 år hade varit under natten, vid ettsnåret. ”Det kände ju jag!” utbrast jag och var tvungen att berätta hela historien om kärleksparet på andra sidan som tydligen inte alls fanns. Skalvet uppmättes till 5,2 och hade sitt epicentrum i Lincolnshire.
Torsdagen den 28 februari 2008
Denna dag var vi faktiskt ute rätt tidigt. Vi åkte iväg till en marknad som heter Covent Garden. Vi var där så pass tidigt att de inte hade riktigt hunnit öppna ännu. Vi strosade var och en för sig och sedan möttes vi upp och gick runt en stund och käkade lunch på en pub. Denna dag skulle Sienna till ett museum och jag skulle gå på Madame Tussauds. Naturligtvis hade jag glömt biljetten hemma så jag var tvungen att åka tillbaka till hotellet och sedan iväg till Madame Tussauds. Men Sienna visade hur jag skulle åka på kartan och vet man exakt var man ska så är det ingen sak att åka tunnelbana i London. Det gäller Stockholm också för den delen. Systemen är trots allt uppbyggda efter någon form av logik. Även om tunnelbanesystemen i London verkligen är gamla som gatan. Vårt hotell ligger efter Central line och det är en av de äldsta linjerna. Det är korridor på korridor och allt är som en enda lång labyrint men det är oerhört bra skyltat så det är ingen sak att följa skyltarna och komma rätt.
I alla fall så begav jag mig till Mdm Tussauds. Jag var ju ensam och det vill jag nog inte göra om. Visst var det kul att gå på Tussauds men det är inte kul att inte kunna dela det med någon. Det var lite folk där också. Ingen kö någonstans. Vissa dockor var ju verkligen bra gjorde. Bäst av alla var Samuel L. Jackson (BILD). Jag stod hur nära som helst och väntade bara på att han skulle börja röra på sig. En annan docka som var väldigt bra var Christina Aguilera (BILD). Visste ni förresten om att hon är en tvärhand hög?!
Jag hade dessutom biljett till The Live Chamber, där det är blandat skådisar och dockor och de spelar seriemördare och andra äckliga karaktärer. Vi blev insläppa fem personer i en grupp och de springer runt folk och fräser en jättenära ansiktet tillexempel. Äckligt då det är så mörkt att man inte kan se när de kommer. Plötsligt är det någon som väser en mitt i nyllet liksom. De övervakade oss på tv-skärmar så de visste ju exakt var vi var i lokalen. Kul!
Efter jag varit på Mdm Tussauds så letade jag mat hur länge som helst. För vi skulle ta med oss mat till hotellet och äta innan vi skulle iväg på konserten. Jag köpte fish and cips! Det måste man ju ha ätit när man varit i London eller hur? Det smakade fisk och strips…konstigt….
Jag var ju sen så jag hann bara kasta i mig en del av maten, tömma kameran och fräscha till mig lite innan vi var tvungen att bege oss till sista konserten. Denna konsert var på samma ställe som konserten före – alltså i Brixton. Vi kom dit och ställde oss i kö med Rebeka. Vi stod och pratade och fötterna värkte som aldrig förr så jag satte mig ned på trottoaren för att vila. När jag sedan kom tillbaka till Sienna och Rebeka var de alldeles upprymda och viskade ”Fick du också ett back-stage-band?” Jag svarade nej, hur hade de fått dem? Det visade sig att en tjej från klubben som heter Allegra hade gått runt och delat ut dem. ”Skynda dig och leta upp henne, hon kanske har band kvar”, sa Sienna. Så jag skyndade mig och leta upp henne. Allegra var uppstressad och hade inte tid med mig. Jag frågade om hon hade band över och hon sa bara: ”Nej, nej”. Tillslut sa hon: ”Mika vill bara att jag ger band till dem han känner personligen”. Jag kunde ju inte annat än acceptera detta. Men det lät ju så kul för de andra tjejerna så jag log när jag gick tillbaka till dem. ”Fick du ett?” Frågade Rebeka upprymt, då hon såg att jag log. ”Nej”, svarade jag. ”Varför ler du då?” frågade Rebeka tillbaka. Jag berättade vad Allegra hade sagt och jag tror att de växte några decimeter av stolthet.
Sedan följde en diskussion om hur lite jag har varit inne på forumet och det är klart att jag inte är inne lika mycket som många andra. Detta är dock inte för att jag är less of a fan till Mika utan för att jag har massor av andra saker på gång i mitt liv samtidigt. Jag hinner inte med allt. Men nu måste jag ju vara inne mer om detta är utdelningen. Jag vill inte missa denna chans igen. Men det är inte lätt att komma in i ett gäng tjejer som har känt varandra ett långt tag. Jag försöker prata med dem men de känner mig ju inte, så det är inte så lätt. Dessutom tar det ett tag innan man lär känna mig, man måste liksom vänja sig…men när man väl vant sig så är jag hilarious!
Hur som helst så sitter jag och surar på trottoaren då Allegra kommer och går. Hon går förbi mig och in i kön till Sienna och Rebeka. Jag hör hur de pratar och plötsligt hör jag hur Sienna säger: ”That’s Nika!”. Jag stiger upp och undrar om det verkligen kan vara så att jag ska få ett band! Jo, mycket riktigt. Allegra tittar sig omkring, som om det var knark vi dealade. Hon sträcker fram handen och ger mig något. Ett hopskrynklat back-stage-band! Jag blir så glad att jag flyger om halsen på henne men hon backar och säger ”No!”. Vi ska inte visa att något speciellt försiggår. Jag stoppar handen i fickan och går glad i hågen tillbaka till tjejerna i kön. ”Did you get one?!” Rebeka frågade. ”Yepp!” svarade jag. ”Ska jag sätta på dig det?” frågade Sienna och jag sa ”Ja, om en stund, när jag har känt på det lite…”
Sedan stod vi och väntade ett bra tag till innan vi blev insläppta. Denna sista konsert stod vi ändå längre bort än vad vi hade gjort tidigare. Det var ju ändå hyfsat långt fram men inte så pass nära att det gick bra att fota. Vi hade järnstängslen att luta oss mot dock. När vi väl blir insläppa så dröjer det ju som sagt 1½ timme innan förbandet kör igång och sedan är det ytterligare väntetid i en timme innan Mika kör igång. Vänta, vänta och vänta med fötter som håller på att värka sönder. Jobbigt, men vad gör man inte för en skymt av Mika.
Denna sista konsert var ju lite annorlunda än de förra. Till exempel så höll Mikey ett litet tal till Mika och gav honom blommor. Mika blev lite till sig men ville inte riktigt visa det. Alla i bandet var verkligen glada och uppspelta. Det var ju sista spelningen på en sisådär 18 månaders turné! Till exempel så när konserten egentligen var slut kom bandet ut på scenen igen och sa: ”Shall we do it again?” och så började de köra Relax igen. Men de körde inga fler låtar än den.
Nu var det dags för toalettbesök och försöka hitta igen alla i gänget. Vi visste ju inte hur detta med banden skulle gå till. Det är ju inte så ofta man hänger backstage på konserter måste jag säga. Man är ju nybörjare på att vara groupie. Vi stannade kvar ett bra tag till konserthallen var mer eller mindre tömd och då visade det sig att vi tydligen skulle upp i en bar som fanns längst upp mot utgången.
Vi samlades alla där inne, sammanlagd ca 100 personer. Vi väntade och sjöng, väntade och sjöng. Tillslut börjar bandmedlemmarna ramla in en och en. De gick runt och pratade med folk och är så där trevliga som de alltid är. Efter ett tag så öppnades baren och de bjöd på champagne, vatten och jos. Mycket trevligt eftersom man var rätt törstig efter att ha stått i flera timmar utan något att dricka.
Efter att vi hade väntat ett tag till så kom Mika äntligen in. Jag lade inte märkte till när han kom in. Jag stod i baren och minda my own business och plötsligt står han vid min sida! Han höll ett trevligt tal till oss om hur allt vi fans gör, allt vi tillverkar och skickar in, sparas och att det verkligen betyder något för honom. Sedan sa han att han skulle hänga med oss ett tag så vi kunde alla scatter around och han skulle mingla och prata med oss alla. Jag och Sienna lyssnade på vad han sa och gick och satte oss vid bänken där vi hade suttit tidigare. Men inte ska ni tro att många av de andra gjorde samma sak. Nej, de fullkomligen kvävde honom. Ju längre tiden gick desto fler personer var ju tvungen att klämma sig in i gruppen eftersom vi alla märkte att han tydligen inte skulle kunna mingla värst mycket.
Jag fick en autograf av honom och ett foto med mig och honom. Det är så hemskt att se sig själv bredvid honom. Det blir som error i huvudet på något vis. Jag tycker inte om att titta på det. Däremot tycker jag om fotot på Mika och Greta (en från MFC). Hon bad mig ta ett foto på henne och Mika och det blev verkligen hur bra som helst! De ser ut som ett par!
Efter ett allt för kort tag så var Mika tvungen att gå. Jag tror dock att han gick för att det inte blev som det var tänkt. Vi var tvungen att gå ut i londonnatten.
I efterhand har vi fått reda på lite om hur utdelningen av dessa back-stage-band egentligen hade gått till. Tydligen så hade en person anställd på Brixton Academy börjat dela ut banden på måfå bland folk längst bak i kön och folk som just anlände. Tydligen hade han hunnit dela ut en hel del band innan någonting fick honom att sluta. Mikas manager hade då tagit in Allegra och Avoca på ett kontor och frågat hur de på rättvisaste sätt skulle dela ut dessa band. Han hade frågat dem vilka från MFC som var där och naturligtvis hade de fått mer eller mindre hjärnsläpp. De hade då gått upp och ned längst kön och skrivit upp alla MFC:are som de såg. Eftersom Sienna och Rebeka har hängt länge på forumet så visste ju Allegra och Avoca att de var där så de fick band med sina namn på. Men jag är ju ny i gamet så de kom på att Sienna hade ju minsann inte varit ensam från Sverige och så fick även jag ett band.
Hur som helst så innebar detta att det delades ut många fler band än vad som ursprungligen var meningen. Efter första ”utdelningen” så hade de personer som var långt fram i kön inte fått några band! Och detta är ju knappast rättvist heller (fast vart slutar ”långt fram i kön” kan man ju undra…). Nu delades det ut drygt 100 band fast det var kanske meningen att dela ut knappt 70 st.
Man kan man ju bara spekulera om detta naturligtvis. Jag måste dock säga att jag tror att det hade blivit en annan stämning backstage ifall det ”bara” hade varit vi MFC:are där. Nu var det en massa personer som kanske aldrig hade träffat Mika förut och som – handen på hjärtat – var väldigt unga. Visst, det är inget som säger att ett 14 årig fan behöver bete sig galnare än ett 44 årig fan, men ibland så är det lite så. Ryktet säger också att det var meningen att denna back-stage-fest skulle vara i VIP-rummet på övervåningen i lokalen, men eftersom vi blev för många så fick vi hålla till i denna bar istället. Tråkigt säger jag. Fast å andra sidan så skulle detta innebära att jag inte fått något band, eller hur?! Hmm…
Jag vill inte verka otacksam på något vis. Det var helt fantastiskt att få äran att vara gäst på denna lilla fest som avslutning på Mikas jätteturné! Inte många kan säga att de har varit det.
Nu går däremot diskussionerna på forumet om hur man rättvisast ska dela ut sådana här back-stage-band i framtiden. Som om vi skulle gå något med det att göra hur som helst. Ja, det är klart, vi är ju officiell fanclub nu och ingen vet ju egentligen vad det ska komma att innebära. Kanske delas det ut back-stage-band till dem i fanclubben i första hand.
I alla fall diskuteras det en massa om olika typer av poängssystem som ska gradera eller ”värdera” fansen där tydligen de med högst poäng ska ha företräde till dessa typer av fördelar. Jag tycker att det är ”farligt” att börja med sådant. Speciellt när diskussion lutar åt sådana håll som ”de som åker på flest konserter utomlands”, ”de som står längst i kö”, ”de som varit med i fanklubben länge” och så vidare.
För det första så kan ingen av oss skruva tillbaka tiden och gå med i fanklubben tidigare. Dessutom är det inget som säger att de som varit fans sedan ett år tillbaka är mer fan än de som nyligen upptäckt underbara Mika och hans musik. För det andra så är det inte rätt att man ska mäta graden av ”fanhet” i hur mycket pengar man spenderar, för det är det som det många av nivåerna i poängsystemen egentligen innebär. Långtifrån alla har råd att gå på en konsert i sin egen hemstad än mindre ÅKA UTOMLANDS för att gå på konsert. Många fans är dessutom unga och har inte ens en egen inkomst. Är dem inte riktiga fans då?
För det tredje så kan jag rättfärdiga att åka till London – för att se tre (3) konserter med samma artist – med att jag i alla fall kommer att se London på dagarna. Jag kan för mitt liv inte åka land och rike runt och spendera tiotusentalskronor på att stå i kö hela dagen och sedan gå på konsert på kvällen bara för att sedan göra om detsamma nästa dag. Åka till städer jag aldrig varit till, spendera hela dagen frusen i en kö, och sedan åka hem igen. Ja, jag vet, att många nu tycker att då är jag inte ett ”riktigt” fan. Men jag är väl inte det då. Kanske kan alla med betydligt mer pengar än jag göra så. Detta är just grejen. Man kan inte värdera fans efter hur mycket pengar de har. Det tror jag verkligen inte att Mika heller vill…
Nu blev vi utkastade från värmen och Mika till den kalla londonnatten. Stämningen bland fansen var upprorisk. Alla var missnöjda med hur festen hade förlupit och det var inte utan att man fick ”bevis” vilka det egentligen hade varit som hade ställt till problemen. I alla fall inga från vårt ”gäng” i alla fall. Visst var alla glada att de blev inbjudna. Alla började med att säga: ”Jag är jätteglad att jag fick vara med på festen men…”.
Vi stod och pratade ett tag med gänget sedan sa vi hej då och sökte upp en taxi. Det var lättare sagt och gjort. Brixton är ju inte ett ställe man vill bli lämnad i allt för länge men tillslut fick vi tag i en taxi i alla fall.
Tillbaka till hotellet. Pust! Vad hände egentligen?! Nu är vi ju tvungen att spendera någon dryg timme och en halv med att samla oss. Röka några cigaretter och ta reda på vad som egentligen hade hänt. Snart är resan slut men man vill inte åka hem.
Fredagen den 29 februari 2008
Morgonrutin som vanligt sedan begav vi oss till marknaden på Portobello road. Sienna spatserade och jag åkte tunnelbana. Som vanligt. På denna marknad fanns det allt mellan himmel och jord och för alla olika börsar. Jag såg var George Orwell hade bott… Ja, i alla fall köpte två klockor som man måste öppna en lucka för att se urtavlan på. Jättefina. Sedan köpte jag ett halssmycke i form av en hajtand. Jag gick, gick och gick. Sedan sms:ade jag Sienna och det visade sig att vi skulle träffa Rebeka och käka lunch på Lido café bredvid Princess Dianas Memorial Fountain. Jag gick, åkte buss och sedan tog jag en taxi för sisådär 200 spänn för att ta mig dit. Det vart ändå lite stressigt. Jag åt dock en väldigt god pastarätt med pumpa. Vore kul att kunna kopiera den. Måste läsa på lite om det.
Efter vi hade ätit så insåg vi att vi inte skulle hinna gå igenom parken till hotellet och ändå hinna till flygplatsen i god tid. Ja, Sienna hade säkert hunnit om hon hade fått gått själv och inte haft mig i bagaget. Så vi tog en taxi till hotellet, gick in och hämtade våra väskor som vi hade ställt i bagagerummet. Tillbaka till taxin och sedan vidare till flyget. Gick hur smidigt som helst. Taxichauffören var verkligen trevlig. Han började med att fråga om vi hade passet och allt annat viktigt med oss. Vi kontrollerade väskorna. Han berättade sedan att han hade haft en körning som började i god tid och de skulle få en trevlig körning till flygplatsen. Efter halva vägen så kom kunden på att de hade glömt passet hemmet. De fick vända och köra tillbaka. Sedan blev det race mot klockan istället. Nu åkte vi ju i en bra tid så det var inte rusningstid. Han frågade också vilken terminal vi skulle åka ifrån, så vi kontrollerade biljetterna. Han körde oss direkt till ingången och fick mycket dricks så han blev massor nöjd.
Det tog ett jäkla tag innan planet kom upp på tv-skärmarna och när det väl gjorde det så var det försenat. Först inte så mycket med sedan en hel del. När gaten sedan öppnade så visade det sig ganska snart att jag inte skulle hinna med mitt Umeå plan hem. Tänk att det var ju planet ned till Stockholm som jag hade trott skulle skita sig och inte planet hem från London. Vi fick i alla fall gå på planet och vänta lite till. Sedan fick vi taxi ut en bit och vänta lite.
Vi frågade de som satt bredvid oss ifall de kunde tänka sig att byta plats med oss så att jag och Sienna kunde sitta bredvid varandra. Men det ville de inte. De två som satt bredvid mig var kompisar och ville sitta bredvid varandra. Nu sov jag nästan hela vägen hem men den ena killen läste en bok och den andra satt med musik i öronen hela tiden så inte fan pratade de värst mycket med varandra.
När vi nu står där och väntar på att få åka iväg så står det helt plötsligt en hel arsenal av brandbilar och utryckningsfordon runt oss. Det visar sig att planet framför oss har fått brandvarning i en motor så vi blir stående en bra stund för att de ska kontrollera att det verkligen inte är något fel på motorn. Nu inser jag att jag verkligen inte kommer att hinna.
Resan hem gick ju fort eftersom jag sov mest hela vägen. När vi landar så ser jag att det typ är 5 minuter tills Umeåplanet ska åka. Detta innebär ju att jag inte hinner – om Umeåplanet är i tid. För att få reda på om Umeåplanet är i tid måste jag tydligen gå från terminal 5 till terminal 4 för ingen på hela terminal 5 vet någonting som händer på terminal 4!
Jag säger snabbt hej då till Sienna och beger mig till terminal 4. Det är en bit till terminal 4 från terminal 5. Okej, det är inte ett maraton men det tar en liten stund i alla fall. Väl inne i terminal 4 så inser jag att det är en kåkstad. Allt är stängt och inte en själ så långt ögat når. SAS-luckorna är fördragna och ingen att fråga. Jag springer upp för trappen till säkerhetskontrollen och där är det personal kvar. Jag frågar var SAS-personalen är. Han hänvisar mig till SAS-luckorna på nedervåningen som är fördragna och stängda. Jag upplyser om detta varpå han säger att då har de säkert gått hem. ”Men de kan ju inte gå hem, det finns ju KUNDER kvar?!” utbrister jag uppgivet när en SAS-tjej kommer springande förbi. ”Där springer en personal” säger vakten. ”Tack” ropar jag på min väg ned till nedervåningen. Jag försöker stoppa henne i farten. Jag säger samma sak som jag sagt till vakten att jag kommer just från London och skulle med Umeåplanet som gick 22.50 och jag vet inte vad jag ska göra nu. Hon svarar ingenting utan tittar bara på mig och fortsätter in genom en dörr. Jag står som ett fån och stirrar på dörren när den öppnas och en annan personal kommer ut. Jag upprepar samma sak igen och hon stirrar på mig och säger: ”Och?”. ”Ja”, säger jag, ”vad ska jag göra?”. Hon upplyser att jag måste gå tillbaka till terminal 5 och lyfta på en telefonlur vid en lucka i väggen vid en skylt som heter bagageinformation (fullkomligen logiskt eftersom det var BAGAGET jag hade problem med). Jag skyndar mig tillbaka till terminal 5. Nu kan man ju tycka att jag inte behöver stressa något mer, men eftersom det tydligen är så att personalen på Arlanda GÅR HEM, innan KUNDERNA har kommit sig HEM så måste man tydligen skynda sig.
Väl inne på terminal 5 så är det lika ekande tomt som inne på terminal 4. En städerska går stilla med sin vagn och en annan åker runt på en städmaskin. Va, fan är det här? Jag frågar städerskan var personalen är. Du måste gå ned en våning till ankommande. Jaha…oops…man reser tydligen för sällan. Nere på ankommande var det människor i rörelse i alla fall.
Jag hittar luckan i väggen där det står en tjej redan. En trevlig herre kom till luckan och frågade om jag behövde hjälp. Jag upprepade samma historia igen om hur jag hade just åkt från London och skulle med Umeåplanet klockan 22.50 men missade det bla, bla, bla. ”Hej, Ulrika!” svarar han. ”Jo, hej…”. Han visste vem jag var. Änligen någon hjälp. Han informerade om att jag var inbokad på flighten hem på lördagen kl 12.30. Tyvärr fanns det inget tidigare plan upplyste han mig. Det passar mig fint med 12.30. Jag har ingen lust att stiga upp 05.00 för att åka hem med 06.någonting planet. Jag får sova över på Radisson och det är redan fixat av SAS. Tack för det i alla fall. Jag tar min lilla lapp för att bege mig till Radisson då jag inser att jag har ju inte min väska. Inte hade jag tagit med mig den när jag sprang iväg till terminal 4. Jag vänder om och lyfter på den magiska telefonluren. Samma man svarar. Jag presenterar mig och undrar om min väska. ”Ja”, svarar han, ”den snurrar nog kvar på bandet”. Han kom ut och tog min bagagelapp. Efter någon minut kom han på en sparkcykel med min väska på en vagn. Tack så jättemycket för det. Det känns bättre att bo på hotell en natt om man har rena kläder och glasögon att ta på sig dagen efter.
Lördagen den 1 mars 2008
På morgonen käkade jag frukost och gick och checkade ut från hotellet och in på flyget i all sköns ro. Planet hem var inte försenat så mycket. Magnus kom och hämtade mig och äntligen var jag hemma. På vägen hem från flyget så var jag helt död. På kvällen hade jag spelning med mitt band. Jag satt i bilen och pratade med Magnus om detta. Tänk, jag har varit på resa i en vecka och jag var helt slut. Jag undrade hur jag skulle orka ha spelning ikväll. Tänk alla artister som är massor mer trött än mig och ska ha jättestor konsert på kvällen. De får inte åka hem och vila som jag skulle göra, nej, de ska åka iväg på intervjuer och presskonferenser och andra löjliga jippon. Alltid vara fräscha, alltid vara kvicka, intressanta och nya. Jobbigt.
Min Londonresa är verkligen över. Jag har inte riktigt smällt allt förrän nu tror jag. Sisådär tre veckor senare. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo där.
Nu gäller det bara att spara pengar till nästa resa. Undra vilken stad nästa turné börjar…och i vilken den slutar…
…och vilka städer som är däremellan…
The End
