"I mean you are so fucking fucked. I mean I think you are The Most fucked person I know."

Trevlig lördagkväll med The Girls. Med kort varsel kunde alla komma med ut - fantastiskt! Jag, Sara, Fanny och Anna gick på All stars och käkade sedan iväg på Scharinska villan och kollade in The Most. För att citera Sara "Och bandet? Söta män i beatlesfrisyr och -kläder som spelade söt ditoliknande musik."

Mycket skratt och drinkar blev det i alla fall. Vi måste göra detta oftare tjejer.

Idag är jag lite segare än vanligt. Hade faktiskt huvudvärk i morse fast jag är skeptiskt till alkoholinnehållet i drinkarna vi köpte...

Nu blir det snart en trevlig middag med färska grönsaker och potatis från kolonilotten! Mums!

Eurovision Song Contest fever...

Så var det dags för Eurovision Song Contest igen. Jag har inte hört många låtar denna gång. Undra hur det kommer att gå för Sverige egentligen. Jag menar, vi tror ju att det ska gå bra då det går åt helvete så nu när det verkar luta mot förlust kan jag inte annat än bli lite glad. Skratta så där i mungipan då ingen ser.

Jag måste säga att låten växer som på en på något vis. Det är faktiskt rätt bra. Annorlunda så klart men bevisligen så är ju det vad europa vill ha.

Jag har för övrigt lust att åka till Paris. Behöver jag säga att det är en akustisk myspys-konsert med Mika på "unique European venues"? Okej, biljetten till Berlin kostade 56 kr med Ryanair men hur kul är det att åka till Berlin när man kan åka till PARIS för 1700 pix.

Annan uppdatering. Hade lönesamtal idag. Det är ju alltid intressant. Löneskillnanden mellan en läkarsekreterare som jobbat i hundrafemtio år och jag är typ tvåtusen pix. Förjävligt det är vad det är.

Nu börjar ESC *poff*

"Liberty City was great before phones ruined everything."

Tänkte på en sak. När man har ett band eller en person som man gillar så kan man ju på youtube eller where-the-fuck-ever hitta massa inspelat material med den personen. Detta är ju material som tusentals pajsare runt om i värlen har spelat in på konserter, på stan eller vartsomhelst. Jag har tillexempel hört och sett nya låtar med Mika långt innan de har släpps på en ny cd. (De är inte släppta ännu till och med).

Detta innebär ju att när sångaren på en konsert någonstans säger: "Nu ska jag köra en ny låt som heter " börjar ju publiken skrika som de galna fans de är - för de har ju redan hört låtjäveln! De kan ju all text redan för de har redan suttit natt efter natt och längtat till konserten framför sina dataskärmar. Detta är ju ett faktum. Men man kanske inte tänker på det.

Inte förrän man laddar hem en gammal goding som "Dead Flowers" med The Rolling Stones. Låten släpptes tydligen första gången 1971 på albumet "Sticky Fingers" som låt nr 9 av 10 förövrigt. Förjävla bra låt. Hursomhelst så i en liveversion säger Mick "We like to do a new song for you now called Dead Flowers". Och det är helt tyst. Publiken säger naathing. Visst är det underbart?! Tystnaden är ju så talande. En annan tid. Innan mobiler och sattyg. Innan tekniken förstörde musiken och att gå på konsert var en upplevelse. Fan, jag vill gå på en Rolling Stones konsert 1971 och sitta i gräset och röka braj. Fan, det var tider det...

På tal om det; jag vill ha en ny mobiltelefon, funderar på en Xperia X1. Man måste ju hänga med tekniken....

"Hey, Celine Dion is excellent and you told everyone!"

Stockholmsresan är avklarad. Vi åkte på fredagen den 6:e. Underbart väder och fin Volvo V50 gjorde att vi cruisade snabbt ned till Stockholm. Stannade och fikade medhavda mackor som riktiga turister. Ju längre söderut vi kom desto varmare blev det. Varje gång vi klev ur bilen och AC:n blev det en smärre chock. Oj, så varmt!

Vi åkte direkt till hotellet och checkade in. Världens minsta hotellrum och en 140:s säng men vad gör väl det. Okej, det hade gärna fått varit lite mer ventilation i rummet men det gick.

Vi fixade till oss lite och åkte in till stan. Det är inte lätt att köra bil i Stockholm. Det blir ett par u-svängar men vad gör väl det när man kör diesel. Vi hade ju bestämt oss för att äta på Jensens Bofhus. Sagt och gjort - vi åkte dit. Berättelsen om vilket bottennapp det var finns att läsa här.

Deppiga satte vi oss i bilen och undrade vad vi skulle hitta på nu. Jag kläckte den genialiska idén att vi kunde åka till Casino Cosmopol. Och det gjorde vi! Hittade parkering och seglade in på Casinot. Vi gick runt ett varv sedan åkte vi upp till våning 3 där de hade cashgame - 20/20, min buy-in 500 max 2000. Magnus köpte in sig och spelade medan jag åkte ned till bottenvåningen och spelade bort några hundra på spelmaskinerna. Det är ju lönlöst, det vet ju alla, men hur kul är det?!

När jag var less åkte jag upp till pokerrummet igen och köpte in mig jag också. Tyvärr hamnade jag på ett bord där gubbarna gick höjde med tusenlapparna och gick all in med massor av tusen var och varannan hand så jag gick back 700 spänn ganska fort. Men det är ju kul i alla fall. När kvällen var slut hade Magnus plussat 400 kr och förmodligen kunnat tjänat en hel del till ifall han hade fått fortsätta med tanke på att de han spelade med blev fullare och fullare och spelade varje hand. Men han har ju fått blodad tand. Nu bär det nog av till Sundsvall under semestern. Ifall vi får med oss någon att dela resekostnaden med vill säga. Kan inte vara så svårt att ragga upp någon kan man tycka.

Sedan åkte vi hem i alla fall. Vi var ju tvungen att vara fräscha inför lördagen.

Lördagen spenderade jag på stan och Magnus gick på musikmuseum. Jag hittade typ ingenting på stan. Inte av det jag letade i alla fall. Men det är ju som vanligt.

Magnus kom och hämtade upp mig och vi käkade lunch på en tacobar. Där var maten också si sådär. Nu bar det av till hotellet och jag slummrade till en stund sedan gjorde vi oss klara och körde iväg till globen.

Vi hittade parkering i ett parkeringshus. Det kostar ju en njure och en lunga men man får ju parkera bilen i alla fall. Alla människor i hela världen var på globen. 13000 st för att vara exakt. Efter en del sökande hittade vi vår ingång och ställde oss i kö. Det gick faktiskt ganska fort att ta sig in trots allt. Väl inne var det bara att leta efter vår sektion - A24. Vi gick och gick och gick lite till. Äntligen hittade vi rätt. Jag hittade snabbt min plats och skickade iväg Magnus på jakt efter sin. Han sms:ade mig efter ett tag och sa att jag satt på fel plats. Det visade sig att vi ju satt på parkett. Inte hade vi noterat det. Så vi satt bara några meter från scenen. Kruxet är att man ser bättre om man sitter några rader upp. Men vi såg bra även där vi satt så klart.

Celine är bäst. Det finns ingen som kan argumentera emot. Hon är så fantastiskt tonsäker och har en kontroll som ingen överträffar. Inte en sur ton någonstans och hon har ju inte direkt lätta låtar. Det är liksom full throttle hela tiden. Fattar inte att hon orkar. Ruskigt imponerande!

Och vilken show sedan! Cool scen hade hon också. Den var fyrkantig, typ 25 meter, i mitten av globen. Vissa delar gick att höja upp respektive sänka ned. Hon hade också fyra manliga dansare och fyra kvinnliga. Förbannat vad duktiga de var! Helt otroligt vad de dansade. Vissa stunder satt man och gapade och tittade mest på dem.

När jag satt där i globen och upplevde detta så tänkte jag att det är värt allt. Sån tur att jag inte fick biljetterna sålda. Men sedan när man kommer hem och ser balansen på kontot så är det inte riktigt lika självklart längre. Men man får väl försöka komma ihåg känslan när man satt där. Gåshuden i nacken när hon lägger av den mest fantastiska tonen efter en annan.

Sedan åkte vi hem. Vi hade tänkt åka tillbaka till casinot men det var nog lika bra att vi slöt ut det. Vi var trötta och hungriga och då är det är inget bra läge att sätta sig vid ett pokerbord.

Söndagen käkade vi frukost, packade våra prylar och begav oss hemåt. Vi stannade i Uppsala och käkade en berömd kebabtallrik på Kebab house. Den var verkligen riktigt bra. Stor portion och man fick ta sås själv. Ett stort plus. Men det är ju i Uppsala liksom...

Hemresan gick bra. Jag sov en del...skönt! Vi stannade och köpte godis på en affär med 500 sorter. Det måste man ju göra. Bilfärden gick smärtfritt. Jag vill ha en Volvo V50. Fast jag vill ha en ny bil punkt.

Nu sitter man i soffan och längtar till casinot. Jag fick en vansinnig längtan av att börja spela in med min fina mick också. Hm, ska man kanske göra det på semestern...

Nu jobbar jag denna vecka sedan är det fyra veckors semester. Jag ska sova, sitta vid datorn, se Gilmore girls och House, läsa böcker, åka till casinot och kanske spela in lite musik. Ha semester helt enkelt. Fy fan, så skönt. Jag ska hålla på med skyttet också så klart! Det längtar jag efter som fan! Jag tror banne mig att jag ska ta och se ett houseavsnitt nu!

*poff*

"I never told anyone that you wrote a fan letter to Celine Dion!"

Nu är det bestämt. Jag säljer mina biljetter till Celine Dion. Om jag får dem sålda det vill säga. Det finns ju en del biljetter ute men jag har två stycken på rätt bra platser så jag håller tummarna. Jag har ingen lust att fara för det kostar skjortan + att det är släktträff i Piteå denna dag så det vore roligt att åka på det också.

Annars så händer inte mycket. Jag jobbar på med hobbyarbete och sedan är Tessan här och skriver på ett skolarbete. Vi har ju hennes dator så hon får sitta hos oss och arbeta istället. Men det är ju bra för henne. Hon får ju lite mat i sig på detta sätt och det är inte det lättaste för henne just nu.

Toklänge sedan jag var inne på MFC förresten. Jag ser nu att han har vunnit ytterligare ett pris för bästa songwriter. Hurra! Hurra! Hurra!

Eurovision då?! Vilken jävla flopp. Det är lika bra att lägga ned hela skiten. Allvarligt talat. Vi kan väl spendera våra pengar på något annat. Göra en egen tävling där ingen annan får vara med i. Då kan vi ringa och rösta på oss själva, så det så! Öststater be damned!

"Tickets, money, passports! Tickets, money, passports!"

That's it!

Nu har jag biljetter till alla tre konserter i London.

Måndagen den 25 februari 2008
Tisdagen den 26 februari 2008
Torsdagen den 28 februari 2008

Därmed kommer jag nog att åka söndagen den 24 februari och åka hem fredagen den 29 februari. Alltså en vecka i London! Jippie! Det kommer ju att bli skitkul. Men nu måste vi boka hotell och flyg. Det kostar att ligga på topp. Hotellet kommer att bli dyraste posten verkar det som. Jag har lagt ut lite linor här och där få se om jag får något bra tips. Inget än så länge i alla fall. Jag behöver ett tips på ett bra, billigt och centralt hotell. Inte för att det finns men jag kan ju låtsas.

London, baby! Jag kan som inte riktigt förstå att jag ska dit. Det är dock en hel del som ska fixas som sagt;

1. Boka hotell
2. Boka flyg
3. Fixa pass
4. Köpa nya kläder
5. Köpa nya skor
6. Låna reseväska
7. Låna kamera
8. + en massa annat som jag just nu inte kommer på

Men oj, så roligt....jag kanske inte hinner med någon jul i år, ja, kanske det blir så.

Ni är lite avundsjuka - erkänn! Jag vill ha en Londonkarta som man kan kliva in i...

London, baby!

"So how did you do in the blackout?"

Spännande fredag verkligen! Det blev ju totalt strömavbrott på sjukhuset kring lunchtid idag.

Scenariot var som följer: Jag sitter vid datorn och arbetar (som jävla vanligt). Klockan blir tolv och jag "går på lunch" genom att surfa in på biljettförsäljningsställe och kollar in biljetter till Mika. Banne mig om det inte fanns en sådan som jag ville ha. Så jag "beställer" en genom att klicka mig fram till betalningssidan. Skyndar mig upp och ska hämta VISA-kortet. När jag kommer fram till dörren till omklädningsrummet så *POFF*. Helt jävla svart! Mobilen - med lampa - låg kvar på skrivbordet. Haha, vi skrattade gott åt att vi inte såg ett smack. I korridoren lyste det några små, futtiga strimmor från ett undersökningsrum. Vi gick tillbaka till kontoret och jag tände mobillampan. Patienterna i väntrummet såg inte ett smack heller. Jag lyste åt de som verkade behöva det.

Ett äldre par skulle försöka hitta sin väg ut när en av våra undersköterskor kom in genom dörren hos sa åt dem att de var tvungen att vänta för det var kolsvart överallt och de skulle ramla och slå ihjäl sig om de gick ut.

Vi tände ljus åt dem i väntrummet och de fick sitta och mysa där en stund tills strömmen kom tillbaka.

Då kom doktorn in i väntrummet och letade patient så vi fick lysa oss fram till henne! Haha! Undra hur den undersökningen gick!

Oerhört länge varade det ju. Förra gången detta hände så var strömmen borta kanske 5 minuter och det tyckte vi var länge då.

Hursomhelst. Vi gick och åt lunch för det fanns ju hur som helst inget att att göra. I väntrummet var det håll igång för ingen kunde ju jobba - nästan ingen i alla fall. Så vi käkade och vips var strömmen tillbaka.

När jag kom tillbaka till datorn så kollade jag biljetterna igen - DÅ FANNS DET INGA!!! Vad är detta? Är det verkligen inte meningen att jag ska åka på det här? Ungefär som i en film där slumpen försöker hela tiden få en människa att inte göra något men hon är för pantad för att fatta. Ja, så är det nog....

Nu finns det inga biljetter kvar tydligen. Ja, inte just nu i alla fall. Kanske, kanske, kommer det fler biljetter nästa vecka. Det fungerar ju nämligen så att de som inte kan gå på konserten på det nya datumen får ju lämna tillbaka sina biljetter. Och det kan de ju göra idag, imorgon eller nästa vecka någon gång. Kanske t.o.m. nästa månad - vad vet jag. Det är ju frustrerande för oss som vill ha biljett.

Ja, kampen fortsätter.

"My doctor sent me there for therapy."

I dag har jag börjat mitt nya extrajobb hos en privatläkare. Det kommer att bli skitkul, tror jag. Härliga lokaler och trevlig personal. Jag kommer att trivas. Har hittat en del saker som jag kan sätta tänderna i. Men det kommer jag att lägga fram vid ett senare tillfälle.

Pengarna kommer att behövas.

Jag funderar fortfarande på londonresan. Ska jag köpa konsertbiljetter nu så har jag i alla fall dem ifall det blir av? De kommer jag ju alltid att kunna sälja ju....

Jag vet inte. Det finns biljetter nu när jag kollar. Folk lämnar ju tillbaka dem hela tiden så det ploppar upp nya hela tiden. Vi får se hur jag gör.

*ångest*

"No, I just remembered your date called and cancelled."

Mitt hjärta blöder för mina kära MFC-vänner i London. Mika har ställt in sina sista två London-konserter. Men så fruktansvärt onödigt för dem att åka dit bara för att bli stoppade i dörren. Många var ju så klart från London men det fanns ju även folk från Finland, Sverige och säkert massa av andra ställen på den runda.

Mika är sjuk och tydligen bandet också. Det är ju naturligtvis tråkigt. Det är ju bra att han sparar på rösten. Den ska ju hålla i minst 70 år till! :-D

Get better soon Mika!

Men nu råkar det ju vara så att det redan finns två nya datum i februari...

Retorisk fråga: Undra hur mycket en resa tor till London kostar?

(2798 kr - OMG så billigt)

Retorisk fråga: Känner vi någon som vill åka?

(JA!!!!)

Nog om det.

Bara för att visa att jag faktiskt lyssnar på annan musik än Mika:

Favoritlåt just nu:
Emmylou Harris - Blackhawk - Wrecking Ball 1995

"If he asks about me, tell him I'm not here. I've gone up to London."

Jag vill skicka en tanke till min nya kompis Louise och alla i MFC-gänget som nu är på plats i London inför TVÅ härliga, helt fantastiska Mika-konserter! Jag vill SÅ GÄRNA vara med er där men ekonomin tillåter det inte helt enkelt. Åh, om man hade några miljoner på banken.

Jag önskar er så jävla mycket kul på konserten och hoppas att det är minst lika bra som konserten i Stockholm var!

6000 sålda biljetter säger ju att det kommer att bli ett jävla röj! Det plus att det är London - som ju är hans hemstad - är ju starka indikationer på att det kommer att bli jäkla KUL! London, baby!

På familjemiddagen i helgen visade det sig att familjen är mycket positiv inför en ev. flytt till London. 18-åriga brorsdottern ville HEMSKT gärna att vi skulle flytta dit för då kan hon komma och bo hos oss. Haha, vi får väl se hur det blir med det.

(Vi har inte alls varit inne på nätet och kollat efter jobb, lägenhet, inkomstskatt m.m. m.m....)

Undra om en viss studio i London som en viss artist kanske bruka använda sig av behöver någon timanställd kick ass backvocal tjej från Sverige...?

Mikakonsert i Stockholm fredagen den 9 november 2007 – the whole uncut story!

Jag har kommit på att dessa novellånga inlägg är som en nedskriven minnesbank för mig. Jag kommer på en massa medans jag skriver dem men har också kvar dem och gå kan gå tillbaka och känna ”Ja, just det, det var så det var”. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att glömma denna resa…

Jag fick ju inte någon kompis att resa med så jag loggade in mig på Mika Fan Club på nätet och det tog ju inte många klick innan jag insåg att det var ett gäng som skulle åka ned – och dessa var inte 15 år heller. Jag pratade med en tjej – Sienna – och vi bestämde oss för att vi skulle träffas utanför Globen. Bra – nu var det fixat.

Jag jobbade ju på fredagen. Dessutom hade jag två möten också så det var mycket att göra, men jag hade beställt skjuts av morsan. Hon skulle komma och hämta mig klockan kvart i två för att jag inte skulle vara sen till flyget. Packningen är ju ett litet kapitel i sig själv. Jag hade ganska tidigt bestämt mig för att inte ha med några kläder. Jag packade ett par trosor och en liten flaska med balsam, tandborsten och lite annat, that’s it. Detta gjorde ju att jag sparade tid då jag inte behövde vänta på väskan i Stockholm. Dessutom behövde jag inte åka via hotellet för att lämna av något heller. Nu kunde man lämna in väskor i garderoben, men det visste jag ju inte före.

Väl på flygplatsen satt jag och drack en kopp kaffe och packade mina flytande vätskor i en påse och då blev jag lite nervös. Wow, jag kunde som inte riktigt förstå att jag inom loppet av några timmar kommer att se Mika livs levande. Helt fantastiskt.

Som tur var vart det inga förseningar på flyget heller. Det är ju sånt som man inte kan styra över och det vore väl typiskt ifall flyget hade varit försenat i en massa timmar pga is eller något annat jävla vinterassocierat.

Köpte tur- och returbiljett till flygbussen och när vi hade åkt en bit så ringde telefonen. Jag såg att det var ett nummer jag inte hade inlagt – det var säkert Sienna. Och det var det ju, hon berättade att hon, Marianne, Anzuzu, Jasissa, Lunafish och Mirano och hennes mamma stod i kön – nästan längst fram! De hade ju så bra platser att de inte ville gå iväg och äta. Kanske fick vi gå och äta två och två och lösa av varandra. Jag berättade att jag skulle bara ta tunnelbanan till Globen så var jag snart där.

Nu är det ju så att jag faktiskt har varit i Stockholm massor av gånger. Men av någon anledning hittade jag inte till rätt jävla spår denna gång, jag fick irra omkring ett litet tag men sedan skärpte jag till mig och hittade rätt.

Jag hade aldrig varit på Globen förut. Den är ju rätt maffig faktiskt. Och det var massor av folk i rörelse på väg dit, för det var Monster jam inne på globen. Medelålder på dessa människor var 7. Väl framme vid kön in till Annexet så såg jag att medelåldern där var 13…

Jag gick på sidan av kön nästan ända längst fram och där var gänget. Sienna hade bara sagt att hon hade en röd halsduk. Så det var inte så svårt att hitta henne. Vi tittade på varandra och jag sa skrattande: ”Är det dig jag letar efter?”. Sienna sa: ”Är du Nika?!”. Haha, det är så roligt att träffa nya människor som man aldrig skulle ha träffat under andra omständigheter.

Jag frågade om vi skulle gå och äta på en gång innan jag ställde mig i kö men Sienna berättade att de snart kommer att öppna dörrarna trodde de, så de ville inte lämna kön. Så jag gick och tråcklade mig in genom alla människor ända fram till gänget. Välkomstkramen och sedan var det som att vi hade känt varandra i flera år! Sienna bor i Stockholm och Marinne och Anzuzu är från Finland så vi fick prata engelska med dem. Spänningen ökade något när man stod där i kön och bara väntande. Klockan var nog någonting före halv sex när jag kom dit. Vakterna är ju så roliga. De är så macho som är möjligt att vara. En vakt höll ett litet tal för oss: ”Okej, nu är det så här va, när vi öppnar dörrarna så är det inget springande inne på arenan. För om alla springer och någon ramlar längst fram då kommer det femtio andra personer och springer över den personen – det gör ont. OM man springer så finns det en gul dörr. Den får man gå igenom och komma ut igen. Sedan får man ta ett varv runt arenan och ställa sig längst bak i kön. Okej?! Inget springande inne på arenan.”

Detta var ju tur. För tydligen hade Marianne och Anzuzu lyckats övertyga Sienna att springa längst fram. Nu hann vi t.o.m. lämna in jackorna innan vi gick fram. Jag måste säga att jag tyckte att lokalen var helt okej. Till och med lie mysig. Rummet är rektangulärt med scenen på ena kortsidan. Sedan är det ”balkong”-liknande loftgångar längst båda långsidorna och bakväggen. De som stod där hade total överblick över hela lokalen. Det är ju bra att man kan välja vilken typ av plats man vill ha. Vi gick ju längst fram i alla fall. Vi var någon meter från staketet och vakterna kom och sa att vi skulle sätta oss ned. På det sättet tog vi mer utrymme och det blev luftigare. Jo, eller hur, i alla fall tills alla reste sig upp…

Där satt vi och längtade, pratade och lärde känna varandra. Sienna är ju lite tokig, haha, hon såg den berömda ”film-mannen”, alltså en kille som filmar allt som Mika gör, förmodligen inför en kommande DVD. På forumet hade det varit många och långa spekulationer om vad han heter. Hon fick fram till honom och pratade en gode stund. Till slut kom hon tillbaka och han följde med och filmade Marianne och Anzuzu i deras fina dräkter. Sedan berättade hon alldeles lyriskt för mig att hon nu visste vad han hette. Hon hade sagt att hon kom från Mika Fan Club och att det har varit diskussioner angående hans namn. Han hade sagt: ”Jo, jag har hört det”. Haha, tydligen finns det spioner inne på MFC trots allt. Ja, nu fick hon vara den som postade hans riktiga namn i alla fall. Good for you, Sienna!

Vi visste ju att det skulle vara ett förband. Ändå så fort det rörde sig något på scenen som någon, någonstans trodde var Mika, ställde sig hela hjorden människor upp på någon sekund. Men vi fick ju bästa platserna ever. Vi stod några meter från en utskickande kub i centrum av scenen. Förbandet var hel okej, men det är ju bara jobbigt med all väntan. Förbandet spelade 3-4 låtar och nu hade vi stått sedan 5-snåret och nu var klockan något efter åtta. Man var redan mör och det hade inte ens börjat. Efter förbandet skulle de ju rodda om hela scenen också, så klart.

Men sedan, vid halv nio, började det. Man trodde liksom inte att det sant. Musiken började och det var ett förspel med en dansande tjej, sedan stod han där. Livs levande mitt på kuben, några meter ifrån mig. Jag såg honom helt glasklart och han är precis lika vacker i verkligen. Dock har han klippt sig lite för kort. Jag gillar när han har lite längre hår, så han får ändå mer lockar.

Showen var helt fantastisk. På pianolåtarna rullade de fram ett piano så att han satt precis mitt framför mig. Det såg ut som att hela bandet hade ROLIGT! Alla skrattade och skojade med varandra på scenen. Och han talade en massa svenska. Enligt en recension i Expressen, tror jag att det var, så lät det som att han hunnit gå en kvällskurs på planet hit, och det kan jag verkligen hålla med om. Han sa inte bara ”Hej, hur mår ni?” Han pratade om hur vi i Sverige hade spelat hans skiva först och att det var så konstigt att bara för ett år sedan var han okänd och nu var han här i Stockholm. Han var verkligen duktig. En rolig grej var dock att publiken missuppfattade en grej. Han sa på engelska ”Om ni inte förstår vad jag säger så gör så här” och så viftade han med armarna över huvudet. Då gjorde publiken likadant. Bandet höll på att skratta ihjäl sig och Mika tittade på dem och sa ”Mitt band tycker att det där var väldigt roligt”. Men vi förstod honom visst.

Sienna den luringen, noterade att soptunnorna (inför den obligatoriska nakna-överkropp-dunkande-på-trummorna-scenen) stod långt till höger från oss sett. MEN, när det var dags så flyttade de fram tunnorna till mitten av scenen, så vi såg hur bra som helst. En sak som är jobbig dock, är att eftersom jag har linser som typ torkar så måste jag BLINKA. Kan ni tänka er det?!

Men som sagt, showen var verkligen skitbra. Han hade lite problem med medhörningen såg jag. Ibland så kämpade han lite med några toner och då tog han av sig medhörningen och då var det inga problem. Musikaliskt är det ju underbart. Han gör om låtarna, drar ut dem och förlänger dem. Får publiken att sjunga med. På en låt – jag kommer inte ihåg vilken det var – så fick publiken sjunga ett längre tag och han skrattade och tyckte att det var jätteroligt. Showen blir ju verkligen bättre om artisten och bandet verkar ha roligast av oss alla.

De körde även en liten skuggteater när de var utklädda till djur. Teatern slutade med några snuskiga rörelser – Haha, humor. För att inte prata om vad han gjorde för rörelse mot The Big Girl (en uppblåsbar jätte-docka). Hysteriskt kul. Han skrattade efteråt och såg verkligen ut som vad-fan-gör-jag, men det är kul att han är sig själv i stunden. Skuggteatern följdes ju av Lollipop. Gigantiska ballonger och konfetti sprutades ut över publiken. Man var som i en saga.

De körde en annorlunda version av Holy Johnny. Alla i bandet stod framme vid scenkanten med var sitt instrument. Sedan spelade och sjöng dem mer eller mindre a capella. Endast med de få instrument som de hade med sig. Verkligen kul. Man kan ju tänka sig att de vill göra detta mycket för dem själva också. Man blir väl knäpp om man måste göra alla låtar exakt lika hela tiden. Det blir ju roligare både för publiken och för dem själv när de skojar till det och ändrar lite här och där.

Men Mika måste köpa nya byxor. Gylfen åkte upp. Han stängde den en gång men sedan åkte den ned ändå. Lite roligt men jag tyckte synd om honom. Stå med öppen gylf inför många tusen människor.

När konserten var slut så hade ju Sienna, Marianne och Anzuzu tänkt träffa Mika. Och det är klart jag är ju inte sen att följa med. Vi stod kvar vid staket bland en del andra människor. Mikas mamma kom förbi och delade ut ett backstage-pass till en rullstolsburen person som fick komma bakom scenen. Vakterna sa att vi skulle ställa oss vid väggen och vänta. En av vakterna hade nämligen sett mitt Mika-nyckelband som jag hade köpt innan konserten började. I den hängde det en skylt som han förmodligen trodde var någon typ av backstage-pass. Jag vet inte. Men efter ett tag så sa en av vakterna att det ingen idé att står där om vi inte har ett giltigt gästkort. Vi gick därifrån med svansen mellan benen.

Jag tappade bort de andra men jag gick ut och väntade. Sedan möttes vi upp och gick runt huset för att stå och vänta vid hans buss. Man dras liksom med i detta på något vis. Jag hade aldrig gjort det själv, men nu kändes det helt normalt. Problemet var bara att det stod en buss vid en dörr och där hade se ställt ett staket runt så man inte kunde komma in. Men vid en annan dörr stod några mindre bussar och där ställde de också ut staket. Nu var ju frågan: Var kommer han ut? Delar av bandet kom ut vid de mindre bussarna. Det snöade och var kallt men skam den som ger sig. Vi väntade och till slut visade det sig att var vid den större bussen. Samma vakt som tidigare hade upplyst oss om att inte springa på arenan upplyste oss nu följande: ”Det står ett staket här vid bussen, om ni trycker på så skrapar det på bussen och då får vi en sur busschaufför, och vi vill inte ha en sur busschaufför!”. Vi lovade att vi skulle stå still. Men sedan sa vakten: ”Okej, nu ställer vi oss i rad och så går vi lugnt och stilla”. Plötsligt ledde de oss in på arenan igen. Vakten: ”Okej, nu har Mika varit snäll nog att ta in er på arenan igen för att komma in i värmen. Ska ni vara snälla så jag inte behöver ställa upp staket eller ska måste jag ställa upp staket?” Vi lovade igen att vi skulle vara snälla. Vi väntade ett tag, sedan vände jag mig om och då kom han mot oss. Vi var kanske 20 personer. Den där förbaskade film-killen var ju med också. Kommer jag med på någon dvd i något klipp om galna fans då dör jag.

Vi stod i kö och han pratade med oss var och en. Han sa högt till oss alla att om han var lite avståndstagande när han kramades så var det inte vårt fel, det vara bara det att vi var så blöta, han ville inte bli sjuk (!).

Till slut var det min tur och jag sa att jag var Nika från forumet (Sienna var före mig och hon hade också pratat om forumet). Han sa typ: ”Ah…” menade på att jag hette Mika på forumet. ”Nej”, sa jag, ”Nika – with an N”. Han sa ”Vad heter du på riktigt?” Jag svarade och han signerade min biljett. Jag fick pussar på min biljett, lix, det fick inte Lunafish i alla fall, jag får väl höra senare om de andra fick det också…haha. Sedan bad jag om en kram och jag fick en. Men han är ju så LÅNG. Jag försökte liksom nå om honom men det gick liksom inte. Inte eftersom han inte ville ta i oss för att vi var så blöta. Min halsduk var ju dyblöt så han sa: ”Oh, you’re REALLY wet!”. Jag sa: ”Yeah, I know, but It’s not my fault, it’s the snow!”. Någon annan sa att det snöar ju ute och han sa att han visste det och ville ut och se på det – ”You probably think it’s boring with snow but to me it’s exiting!” Han skulle komma till Umeå, om han vill se på snö.

Så det var det. Jag har träffat och pratat med Mika. Jag har till och med fått en kram. Jag kände mig som jag var 13 år. Jag ville gå ut och skrika som de andra gjorde man jag gick ut och tog en rök. Det behövde jag. Han är ju helt underbar ju. Och så vacker, även på nära, nära håll! Erkänn ni är lite avundsjuka!

Efter detta gick vi till Siennas bil och körde till nattöppet McDonald, åt middag (klockan 2 på natten) och pratade, pratade och pratade. Sienna körde oss till tunnelbanan och sedan åkte vi hem till varsitt hotell.

Så var den resa mer eller mindre över. Nu börjar man planera när man ska få träffa honom igen. Blir nog aldrig.

Dagen efter var det hotellfrukost och gick lite på stan. Köpte en väska. Åkte till Arlanda och sedan hem. Hemma var det snö och Magnus och Piotten hämtade mig på flyget. Jag satt i baksätet på bilen och bara bubblade då jag ville berätta allt på ett andetag. Jag tror faktiskt att de tyckte att det var lite coolt att vi faktiskt hade träffat honom. Även om det är lite tonårsvarning på det. Jag bryr mig inte.

Det var den fantastiska konserten och mitt oförglömliga möte med Mika i Stockholm fredagen den 9 november 2007. Jag är inte lite avundsjuk på Sienna och gänget som ska åka till London och se honom. Jag vill också…