Mikakonsert i Stockholm fredagen den 9 november 2007 – the whole uncut story!

Jag har kommit på att dessa novellånga inlägg är som en nedskriven minnesbank för mig. Jag kommer på en massa medans jag skriver dem men har också kvar dem och gå kan gå tillbaka och känna ”Ja, just det, det var så det var”. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att glömma denna resa…

Jag fick ju inte någon kompis att resa med så jag loggade in mig på Mika Fan Club på nätet och det tog ju inte många klick innan jag insåg att det var ett gäng som skulle åka ned – och dessa var inte 15 år heller. Jag pratade med en tjej – Sienna – och vi bestämde oss för att vi skulle träffas utanför Globen. Bra – nu var det fixat.

Jag jobbade ju på fredagen. Dessutom hade jag två möten också så det var mycket att göra, men jag hade beställt skjuts av morsan. Hon skulle komma och hämta mig klockan kvart i två för att jag inte skulle vara sen till flyget. Packningen är ju ett litet kapitel i sig själv. Jag hade ganska tidigt bestämt mig för att inte ha med några kläder. Jag packade ett par trosor och en liten flaska med balsam, tandborsten och lite annat, that’s it. Detta gjorde ju att jag sparade tid då jag inte behövde vänta på väskan i Stockholm. Dessutom behövde jag inte åka via hotellet för att lämna av något heller. Nu kunde man lämna in väskor i garderoben, men det visste jag ju inte före.

Väl på flygplatsen satt jag och drack en kopp kaffe och packade mina flytande vätskor i en påse och då blev jag lite nervös. Wow, jag kunde som inte riktigt förstå att jag inom loppet av några timmar kommer att se Mika livs levande. Helt fantastiskt.

Som tur var vart det inga förseningar på flyget heller. Det är ju sånt som man inte kan styra över och det vore väl typiskt ifall flyget hade varit försenat i en massa timmar pga is eller något annat jävla vinterassocierat.

Köpte tur- och returbiljett till flygbussen och när vi hade åkt en bit så ringde telefonen. Jag såg att det var ett nummer jag inte hade inlagt – det var säkert Sienna. Och det var det ju, hon berättade att hon, Marianne, Anzuzu, Jasissa, Lunafish och Mirano och hennes mamma stod i kön – nästan längst fram! De hade ju så bra platser att de inte ville gå iväg och äta. Kanske fick vi gå och äta två och två och lösa av varandra. Jag berättade att jag skulle bara ta tunnelbanan till Globen så var jag snart där.

Nu är det ju så att jag faktiskt har varit i Stockholm massor av gånger. Men av någon anledning hittade jag inte till rätt jävla spår denna gång, jag fick irra omkring ett litet tag men sedan skärpte jag till mig och hittade rätt.

Jag hade aldrig varit på Globen förut. Den är ju rätt maffig faktiskt. Och det var massor av folk i rörelse på väg dit, för det var Monster jam inne på globen. Medelålder på dessa människor var 7. Väl framme vid kön in till Annexet så såg jag att medelåldern där var 13…

Jag gick på sidan av kön nästan ända längst fram och där var gänget. Sienna hade bara sagt att hon hade en röd halsduk. Så det var inte så svårt att hitta henne. Vi tittade på varandra och jag sa skrattande: ”Är det dig jag letar efter?”. Sienna sa: ”Är du Nika?!”. Haha, det är så roligt att träffa nya människor som man aldrig skulle ha träffat under andra omständigheter.

Jag frågade om vi skulle gå och äta på en gång innan jag ställde mig i kö men Sienna berättade att de snart kommer att öppna dörrarna trodde de, så de ville inte lämna kön. Så jag gick och tråcklade mig in genom alla människor ända fram till gänget. Välkomstkramen och sedan var det som att vi hade känt varandra i flera år! Sienna bor i Stockholm och Marinne och Anzuzu är från Finland så vi fick prata engelska med dem. Spänningen ökade något när man stod där i kön och bara väntande. Klockan var nog någonting före halv sex när jag kom dit. Vakterna är ju så roliga. De är så macho som är möjligt att vara. En vakt höll ett litet tal för oss: ”Okej, nu är det så här va, när vi öppnar dörrarna så är det inget springande inne på arenan. För om alla springer och någon ramlar längst fram då kommer det femtio andra personer och springer över den personen – det gör ont. OM man springer så finns det en gul dörr. Den får man gå igenom och komma ut igen. Sedan får man ta ett varv runt arenan och ställa sig längst bak i kön. Okej?! Inget springande inne på arenan.”

Detta var ju tur. För tydligen hade Marianne och Anzuzu lyckats övertyga Sienna att springa längst fram. Nu hann vi t.o.m. lämna in jackorna innan vi gick fram. Jag måste säga att jag tyckte att lokalen var helt okej. Till och med lie mysig. Rummet är rektangulärt med scenen på ena kortsidan. Sedan är det ”balkong”-liknande loftgångar längst båda långsidorna och bakväggen. De som stod där hade total överblick över hela lokalen. Det är ju bra att man kan välja vilken typ av plats man vill ha. Vi gick ju längst fram i alla fall. Vi var någon meter från staketet och vakterna kom och sa att vi skulle sätta oss ned. På det sättet tog vi mer utrymme och det blev luftigare. Jo, eller hur, i alla fall tills alla reste sig upp…

Där satt vi och längtade, pratade och lärde känna varandra. Sienna är ju lite tokig, haha, hon såg den berömda ”film-mannen”, alltså en kille som filmar allt som Mika gör, förmodligen inför en kommande DVD. På forumet hade det varit många och långa spekulationer om vad han heter. Hon fick fram till honom och pratade en gode stund. Till slut kom hon tillbaka och han följde med och filmade Marianne och Anzuzu i deras fina dräkter. Sedan berättade hon alldeles lyriskt för mig att hon nu visste vad han hette. Hon hade sagt att hon kom från Mika Fan Club och att det har varit diskussioner angående hans namn. Han hade sagt: ”Jo, jag har hört det”. Haha, tydligen finns det spioner inne på MFC trots allt. Ja, nu fick hon vara den som postade hans riktiga namn i alla fall. Good for you, Sienna!

Vi visste ju att det skulle vara ett förband. Ändå så fort det rörde sig något på scenen som någon, någonstans trodde var Mika, ställde sig hela hjorden människor upp på någon sekund. Men vi fick ju bästa platserna ever. Vi stod några meter från en utskickande kub i centrum av scenen. Förbandet var hel okej, men det är ju bara jobbigt med all väntan. Förbandet spelade 3-4 låtar och nu hade vi stått sedan 5-snåret och nu var klockan något efter åtta. Man var redan mör och det hade inte ens börjat. Efter förbandet skulle de ju rodda om hela scenen också, så klart.

Men sedan, vid halv nio, började det. Man trodde liksom inte att det sant. Musiken började och det var ett förspel med en dansande tjej, sedan stod han där. Livs levande mitt på kuben, några meter ifrån mig. Jag såg honom helt glasklart och han är precis lika vacker i verkligen. Dock har han klippt sig lite för kort. Jag gillar när han har lite längre hår, så han får ändå mer lockar.

Showen var helt fantastisk. På pianolåtarna rullade de fram ett piano så att han satt precis mitt framför mig. Det såg ut som att hela bandet hade ROLIGT! Alla skrattade och skojade med varandra på scenen. Och han talade en massa svenska. Enligt en recension i Expressen, tror jag att det var, så lät det som att han hunnit gå en kvällskurs på planet hit, och det kan jag verkligen hålla med om. Han sa inte bara ”Hej, hur mår ni?” Han pratade om hur vi i Sverige hade spelat hans skiva först och att det var så konstigt att bara för ett år sedan var han okänd och nu var han här i Stockholm. Han var verkligen duktig. En rolig grej var dock att publiken missuppfattade en grej. Han sa på engelska ”Om ni inte förstår vad jag säger så gör så här” och så viftade han med armarna över huvudet. Då gjorde publiken likadant. Bandet höll på att skratta ihjäl sig och Mika tittade på dem och sa ”Mitt band tycker att det där var väldigt roligt”. Men vi förstod honom visst.

Sienna den luringen, noterade att soptunnorna (inför den obligatoriska nakna-överkropp-dunkande-på-trummorna-scenen) stod långt till höger från oss sett. MEN, när det var dags så flyttade de fram tunnorna till mitten av scenen, så vi såg hur bra som helst. En sak som är jobbig dock, är att eftersom jag har linser som typ torkar så måste jag BLINKA. Kan ni tänka er det?!

Men som sagt, showen var verkligen skitbra. Han hade lite problem med medhörningen såg jag. Ibland så kämpade han lite med några toner och då tog han av sig medhörningen och då var det inga problem. Musikaliskt är det ju underbart. Han gör om låtarna, drar ut dem och förlänger dem. Får publiken att sjunga med. På en låt – jag kommer inte ihåg vilken det var – så fick publiken sjunga ett längre tag och han skrattade och tyckte att det var jätteroligt. Showen blir ju verkligen bättre om artisten och bandet verkar ha roligast av oss alla.

De körde även en liten skuggteater när de var utklädda till djur. Teatern slutade med några snuskiga rörelser – Haha, humor. För att inte prata om vad han gjorde för rörelse mot The Big Girl (en uppblåsbar jätte-docka). Hysteriskt kul. Han skrattade efteråt och såg verkligen ut som vad-fan-gör-jag, men det är kul att han är sig själv i stunden. Skuggteatern följdes ju av Lollipop. Gigantiska ballonger och konfetti sprutades ut över publiken. Man var som i en saga.

De körde en annorlunda version av Holy Johnny. Alla i bandet stod framme vid scenkanten med var sitt instrument. Sedan spelade och sjöng dem mer eller mindre a capella. Endast med de få instrument som de hade med sig. Verkligen kul. Man kan ju tänka sig att de vill göra detta mycket för dem själva också. Man blir väl knäpp om man måste göra alla låtar exakt lika hela tiden. Det blir ju roligare både för publiken och för dem själv när de skojar till det och ändrar lite här och där.

Men Mika måste köpa nya byxor. Gylfen åkte upp. Han stängde den en gång men sedan åkte den ned ändå. Lite roligt men jag tyckte synd om honom. Stå med öppen gylf inför många tusen människor.

När konserten var slut så hade ju Sienna, Marianne och Anzuzu tänkt träffa Mika. Och det är klart jag är ju inte sen att följa med. Vi stod kvar vid staket bland en del andra människor. Mikas mamma kom förbi och delade ut ett backstage-pass till en rullstolsburen person som fick komma bakom scenen. Vakterna sa att vi skulle ställa oss vid väggen och vänta. En av vakterna hade nämligen sett mitt Mika-nyckelband som jag hade köpt innan konserten började. I den hängde det en skylt som han förmodligen trodde var någon typ av backstage-pass. Jag vet inte. Men efter ett tag så sa en av vakterna att det ingen idé att står där om vi inte har ett giltigt gästkort. Vi gick därifrån med svansen mellan benen.

Jag tappade bort de andra men jag gick ut och väntade. Sedan möttes vi upp och gick runt huset för att stå och vänta vid hans buss. Man dras liksom med i detta på något vis. Jag hade aldrig gjort det själv, men nu kändes det helt normalt. Problemet var bara att det stod en buss vid en dörr och där hade se ställt ett staket runt så man inte kunde komma in. Men vid en annan dörr stod några mindre bussar och där ställde de också ut staket. Nu var ju frågan: Var kommer han ut? Delar av bandet kom ut vid de mindre bussarna. Det snöade och var kallt men skam den som ger sig. Vi väntade och till slut visade det sig att var vid den större bussen. Samma vakt som tidigare hade upplyst oss om att inte springa på arenan upplyste oss nu följande: ”Det står ett staket här vid bussen, om ni trycker på så skrapar det på bussen och då får vi en sur busschaufför, och vi vill inte ha en sur busschaufför!”. Vi lovade att vi skulle stå still. Men sedan sa vakten: ”Okej, nu ställer vi oss i rad och så går vi lugnt och stilla”. Plötsligt ledde de oss in på arenan igen. Vakten: ”Okej, nu har Mika varit snäll nog att ta in er på arenan igen för att komma in i värmen. Ska ni vara snälla så jag inte behöver ställa upp staket eller ska måste jag ställa upp staket?” Vi lovade igen att vi skulle vara snälla. Vi väntade ett tag, sedan vände jag mig om och då kom han mot oss. Vi var kanske 20 personer. Den där förbaskade film-killen var ju med också. Kommer jag med på någon dvd i något klipp om galna fans då dör jag.

Vi stod i kö och han pratade med oss var och en. Han sa högt till oss alla att om han var lite avståndstagande när han kramades så var det inte vårt fel, det vara bara det att vi var så blöta, han ville inte bli sjuk (!).

Till slut var det min tur och jag sa att jag var Nika från forumet (Sienna var före mig och hon hade också pratat om forumet). Han sa typ: ”Ah…” menade på att jag hette Mika på forumet. ”Nej”, sa jag, ”Nika – with an N”. Han sa ”Vad heter du på riktigt?” Jag svarade och han signerade min biljett. Jag fick pussar på min biljett, lix, det fick inte Lunafish i alla fall, jag får väl höra senare om de andra fick det också…haha. Sedan bad jag om en kram och jag fick en. Men han är ju så LÅNG. Jag försökte liksom nå om honom men det gick liksom inte. Inte eftersom han inte ville ta i oss för att vi var så blöta. Min halsduk var ju dyblöt så han sa: ”Oh, you’re REALLY wet!”. Jag sa: ”Yeah, I know, but It’s not my fault, it’s the snow!”. Någon annan sa att det snöar ju ute och han sa att han visste det och ville ut och se på det – ”You probably think it’s boring with snow but to me it’s exiting!” Han skulle komma till Umeå, om han vill se på snö.

Så det var det. Jag har träffat och pratat med Mika. Jag har till och med fått en kram. Jag kände mig som jag var 13 år. Jag ville gå ut och skrika som de andra gjorde man jag gick ut och tog en rök. Det behövde jag. Han är ju helt underbar ju. Och så vacker, även på nära, nära håll! Erkänn ni är lite avundsjuka!

Efter detta gick vi till Siennas bil och körde till nattöppet McDonald, åt middag (klockan 2 på natten) och pratade, pratade och pratade. Sienna körde oss till tunnelbanan och sedan åkte vi hem till varsitt hotell.

Så var den resa mer eller mindre över. Nu börjar man planera när man ska få träffa honom igen. Blir nog aldrig.

Dagen efter var det hotellfrukost och gick lite på stan. Köpte en väska. Åkte till Arlanda och sedan hem. Hemma var det snö och Magnus och Piotten hämtade mig på flyget. Jag satt i baksätet på bilen och bara bubblade då jag ville berätta allt på ett andetag. Jag tror faktiskt att de tyckte att det var lite coolt att vi faktiskt hade träffat honom. Även om det är lite tonårsvarning på det. Jag bryr mig inte.

Det var den fantastiska konserten och mitt oförglömliga möte med Mika i Stockholm fredagen den 9 november 2007. Jag är inte lite avundsjuk på Sienna och gänget som ska åka till London och se honom. Jag vill också…